Slitjapan

Jag ska försöka förklara ett vad jag på förhand har bestämt är ett verkligt svårförklarat fenomen: dödsdrömmen, eller feldrömmen.

När man som barn har mardrömmar handlar det ofta om skrämmande gubbar med förvridna ansikten, kroppsdelar löstagna från kroppen eller viktiga personer i ens liv som dör, allmänt skrämmande situationer med mer eller mindre skräckfilmsliknande manus. Jag kan själv fortfarande minnas en del av de drömmar som för min egen del drev mig så långt att jag som liten vissa perioder resulterade i sov-fobi. Jag såg vid 10 års ålder början på en film som sedan vägrade lämna mitt huvud det närmsta året och fick en dominerande roll i de flesta mardrömmarna under denna tid. Denna upplevelse låg också till grund för att jag i mitt kompisgäng blev den sista att våga mig på att se lite mer skrämmande filmer och att överhuvudtaget komma över den obligatoriska avtrubbningen inför lemlästning på film. Just denna "jag såg en hemsk film när jag var liten"-grejen skulle jag ändå tro att de flesta råkat ut för i olika grad.



Allt eftersom jag blivit äldre har jag dock slutat ha de klassiska mardrömmarna och vad det gäller "gore", skräck och allt vad det heter på bioduken så är det nu desto värre desto bättre. Jag har märkt att jag i många fall fungerar så, att det jag en gång sett som en svag sida eller nåt jag hatar har gått över till att vara några av mina favoritsaker.

Nu har dock feldrömmen ersatt mardrömmarna.

Jag skulle aldrig skriva detta inlägg om det inte varit så att jag redan för några år sedan bekräftat feldrömmens existens i ett samtal med David som även han varit med om dess effekter. Hade det inte varit så att också David stod bakom teorin om ondskan så skulle jag inte ens våga ta upp det på grund av rädslan för att bli utskrattad. En annan anledning att ta upp det hela kan kanske också vara en viss glansning åt den gamla förebyggande tekniken mot mardrömmar; nämligen att tala ut om dem.

Döds- eller feldrömmen är en lång dröm som oftast tar plats en bit in på natten men slutar innan solen gått upp. Vanligtvis så känns två timmars drömmande som ungefär 15minuter eller nåt sånt men när det kommer till feldrömmen så är du banne mig med i två hela timmar. Denna tidsuppfattning gäller kanske även för vanliga mardrömmar men då brukar de oftast inte vara så långa.
Dödsdrömmen har inget som helst med skrämmande situationer att göra, av de två jag för tillfället kan minnas så tog den första plats i en leksaksaffär och den andra, som jag hade för någon vecka sedan, vid biljettkontrollen på en vanlig tågstation här i Tokyo. Det hela börjar med att du kanske får en viss känsla för hur något i din omgivning fungerar, till exempel hur biljetterna "betalas" när de passerar kontrollen. Sedan för du djupare förståelse och börjar då inse hur fel allting känns. FEL FEL! NEJ! NEEEJ! Det får inte vara så här! Det blir för klurigt/fel/orätt/orättvist!!
Plötsligt blir situationen dock helt perfekt, du fylls av ett otroligt välbehag som få andra "goda" drömmar kan matcha.
Sen: FEEEEEEEL!!!! AAHHH!!!!
Det som nyss varit så bra är plötsligt inte bra ändå, även fast du trott att du kommit till en ny insikt där allting trots allt varit okej så ser du snart att det är obehagligt felfelfel.

Så pendlar det fram och tillbaka, med kanske en ratio på 0.25 goda stunder. Förmodar att jag ofta skrikit "nej! sluta!" i kudden då jag upplevt feldrömmen. När drömmen sedan släpper greppet känner jag mig alltid tvungen att fort komma upp ur sängen, sätta mig på toan och driva bort mentalt för ett tag. Kanske gör jag detta på grund av rädslan för att jag om jag direkt återgår till sömnen så väntar där samma dröm igen, kanske är det en helt naturlig reflex som jag inte kan göra något åt.

Kanske det värsta med dödsdrömmen är hur den så mycket som några veckor efter den natt då den haft kul med ens mentala hälsa fortfarande kan spela in på hur ens psyke uppfattar olika situationer i vardagen. Kan t ex några dagar efter jag drömt se på en boll med något speciellt mönster i en affär och få en liten dos av "Fel!" i huvet, även om jag inte egentligen tycker illa om bollen på något speciellt sätt.

En annan sak som jag mycket helst inte vill komma ihåg men som ständigt drabbar mig oupphörligen är vetskapen om att jag kommer att drömma feldrömmen igen, flera gånger, innan jag äntligen får dö. Ungefär som man vet att man kommer att skada sig illa någon till gång (i mitt fall kan jag även tänka mig att den värsta olyckan i mitt liv ännu inte har inträffat) eller hur man vet att man kommer bli fruktansvärt sårad fler gånger i sitt liv. Det går inte att komma undan, om det inte är så att denna dröm existerar i mitt liv på grund av något som jag saknar och att den i sånna fall skulle försvinna om jag fann detta, fast det är önsketänkande. Det enda jag kan luta mig tillbaka på för tillfället är att jag nu drömt drömmen relativt nyligt och att den inte kommer att dyka upp på några månader igen, runt två-tre gånger per år kan man vänta sig den.





Jävligt svårt att förklara, som sagt. Väldigt möjligt också dåligt förklarat. MEN! om ni vet vad jag snackar om så bör ni ha förstått. Någon som känner igen sig?