Famicom
Varför har närbutiken Lawsons biljettköparautomater Super Nintendo?
Korv
Beroende på hur man väljer att besrkiva det så kan situationen fram tills nu verka som mer eller mindre bedrövlig.
En jul utan varken skinka eller köttbullar, istället med Kentucky Fried Chicken och pasta. Om man tar efter japanernas vis att fira julen befinner man sig snart i en situation där riktig tradition och inte bara efterrapningar samt den medföljande känslan av vinterns riktiga inledelse är helt omöjlig att förnimma. Jag menar, ett land med idéer som "Jultårta" och minikjol på stan den 25:e kan omöjligt leva upp till de invanda förväntningarna en Carl-Bertil Jonsson-hjärntvättad svensk besitter. Vad kan man egentligen säga om den japanska julen? En utan undantag direkt från USA importerad idé som japanerna har gjort om möjligt mer pop-hypad, bolagiserad och skruvad. Inköp av många och dyra presenter ligger dock inte, likt Sverige som varje år måste slå nytt konsumeringsrekord kring jul, högst upp på julprioriteringslistan. Istället ser du hur ungdomarna går på sina julfester på klubbarna och familjen helt spolas bort ur bilden. Förmodligen har familjen aldrig varit en del av denna skruvade Disney-tradition med ljusdekorationer och Wham! från början av November.
En nyårsafton i sängen med godaste sällskap av de underbart underhållande herrarna från Gaki no Tsukai som likt många år innan denna kväll bjuder på 3timmarsspecial av "Skratta och du blir straffad". Kunde aldrig riktigt greppa till vilken grad nyår spelar in hos japanerna, för mig tedde det sig konstigt att ett program så populärt som det jag såg på inte tog en paus vid tolvslaget för någon slags officiellt utropande, "Gott nytt år! Tack för att ni ser på Fuji TV! Sponsorer är McDonalds, Super Mario och den här snubben!" Om det var någon slags stort fyrverkerifireri har jag heller ingen aning om. Man tänker väl att ett land som på sommarn varje kväll i princip gör sig synligt från andra sidan havet med hanabi-festivaler borde kunna fräsa på rätt ordentligt på årets sista afton.
Varför är nu min siuation så bedrövlig och varför skulle jag om frågad utnämna detta till det förmodligen sämsta jullovet hittills? Jo, för att jag blev sjuk, förbannat sjuk. Mer sjuk än jag varit nån gång förut, vad jag kan minnas. Den utdrygande faktorn är att jag redan veckan innan skolan skulle sluta drog på mig en liten förkylning som lämnade mig med huvudvärk fram tills den riktiga moderssjukan drog in. En god del med denna utdragna process är att den berövat mig alla chanser att dricka vilket alltid i efterhand bör ses som en god gudsintervention. Nåväl, när jag slutligen trodde att det var över svullnade mina halsmandlar upp likt golvbollar. Efter lite tjat från Arm så gick jag med på en tur till det 50m bort belägna sjukhuset. Den gode doktorn talade i samma halstighet som hade jag nyss börjat plugga japanska men då den lille skiten använde sig av fackuttryck så förstod jag likt förbannat inte ett skit. I god japansk tradition (de går till sjukhuset så fort de känner att de har en förkylning som kryper sig på) lämnade jag sjukthuset med 5 olika mediciner. En för halsen, en för magen, en för förkylning, en för feber och uttyerligare en flytande som jag skulle gurgla med vatten långt bak i halsen så ofta som möjligt. Medicinerna fungerade inte speciellt superbra och jag började fundera på om jag skulle gå tillbaka till sjukhuset, kanske att jag skulle operera bort halsmandlarna. Tur nog så hade Arm för skojs skull köpt hem en liten halsont-sprejburk som man kan köpa vart som helst som visade sig hjälpa otroligt bra. Trots allt detta så kan jag idag en vecka senare inte säga att jag är 100% frisk. Förmodligen kommer skiten att komma tillbaka förr eller senare i år och sedan igen och igen. Har hört att de flesta som en gång råkat ut för den här skiten har i slutändan opererat bort skiten. Jag måste även, naturligtvis, uttrycka ett stort tack till Arm som fick leka mamma i en vecka och sköta om mig. Tack du!
Jajuste. Jag gjorde ju även klart den så kallade 3:e nivån på skolan. Jag ska inte skryta, jag lägger bara fram fakta: Bäst i klassen. (dock kan ses att resultatet sjunkit med ca 2% från nivå 2, något jag skyller på vår nya klurigare lärare, övrigt så måste 8 för uttal ses som ett skämt då jag vet att jag har bäst uttal i klassen, långt bättre än tysken som fick samma resultat)
En jul utan varken skinka eller köttbullar, istället med Kentucky Fried Chicken och pasta. Om man tar efter japanernas vis att fira julen befinner man sig snart i en situation där riktig tradition och inte bara efterrapningar samt den medföljande känslan av vinterns riktiga inledelse är helt omöjlig att förnimma. Jag menar, ett land med idéer som "Jultårta" och minikjol på stan den 25:e kan omöjligt leva upp till de invanda förväntningarna en Carl-Bertil Jonsson-hjärntvättad svensk besitter. Vad kan man egentligen säga om den japanska julen? En utan undantag direkt från USA importerad idé som japanerna har gjort om möjligt mer pop-hypad, bolagiserad och skruvad. Inköp av många och dyra presenter ligger dock inte, likt Sverige som varje år måste slå nytt konsumeringsrekord kring jul, högst upp på julprioriteringslistan. Istället ser du hur ungdomarna går på sina julfester på klubbarna och familjen helt spolas bort ur bilden. Förmodligen har familjen aldrig varit en del av denna skruvade Disney-tradition med ljusdekorationer och Wham! från början av November.
En nyårsafton i sängen med godaste sällskap av de underbart underhållande herrarna från Gaki no Tsukai som likt många år innan denna kväll bjuder på 3timmarsspecial av "Skratta och du blir straffad". Kunde aldrig riktigt greppa till vilken grad nyår spelar in hos japanerna, för mig tedde det sig konstigt att ett program så populärt som det jag såg på inte tog en paus vid tolvslaget för någon slags officiellt utropande, "Gott nytt år! Tack för att ni ser på Fuji TV! Sponsorer är McDonalds, Super Mario och den här snubben!" Om det var någon slags stort fyrverkerifireri har jag heller ingen aning om. Man tänker väl att ett land som på sommarn varje kväll i princip gör sig synligt från andra sidan havet med hanabi-festivaler borde kunna fräsa på rätt ordentligt på årets sista afton.
Varför är nu min siuation så bedrövlig och varför skulle jag om frågad utnämna detta till det förmodligen sämsta jullovet hittills? Jo, för att jag blev sjuk, förbannat sjuk. Mer sjuk än jag varit nån gång förut, vad jag kan minnas. Den utdrygande faktorn är att jag redan veckan innan skolan skulle sluta drog på mig en liten förkylning som lämnade mig med huvudvärk fram tills den riktiga moderssjukan drog in. En god del med denna utdragna process är att den berövat mig alla chanser att dricka vilket alltid i efterhand bör ses som en god gudsintervention. Nåväl, när jag slutligen trodde att det var över svullnade mina halsmandlar upp likt golvbollar. Efter lite tjat från Arm så gick jag med på en tur till det 50m bort belägna sjukhuset. Den gode doktorn talade i samma halstighet som hade jag nyss börjat plugga japanska men då den lille skiten använde sig av fackuttryck så förstod jag likt förbannat inte ett skit. I god japansk tradition (de går till sjukhuset så fort de känner att de har en förkylning som kryper sig på) lämnade jag sjukthuset med 5 olika mediciner. En för halsen, en för magen, en för förkylning, en för feber och uttyerligare en flytande som jag skulle gurgla med vatten långt bak i halsen så ofta som möjligt. Medicinerna fungerade inte speciellt superbra och jag började fundera på om jag skulle gå tillbaka till sjukhuset, kanske att jag skulle operera bort halsmandlarna. Tur nog så hade Arm för skojs skull köpt hem en liten halsont-sprejburk som man kan köpa vart som helst som visade sig hjälpa otroligt bra. Trots allt detta så kan jag idag en vecka senare inte säga att jag är 100% frisk. Förmodligen kommer skiten att komma tillbaka förr eller senare i år och sedan igen och igen. Har hört att de flesta som en gång råkat ut för den här skiten har i slutändan opererat bort skiten. Jag måste även, naturligtvis, uttrycka ett stort tack till Arm som fick leka mamma i en vecka och sköta om mig. Tack du!
Jajuste. Jag gjorde ju även klart den så kallade 3:e nivån på skolan. Jag ska inte skryta, jag lägger bara fram fakta: Bäst i klassen. (dock kan ses att resultatet sjunkit med ca 2% från nivå 2, något jag skyller på vår nya klurigare lärare, övrigt så måste 8 för uttal ses som ett skämt då jag vet att jag har bäst uttal i klassen, långt bättre än tysken som fick samma resultat)
Allas relativa godhet
I brist på tid i denna skrivande stund (ska ut på någon öl och catch-up med Magnus) så tänkte jag ta upp en pryl jag tidvis tänkt på i detta färgstarka land. Jag hoppas verkligen att andra som varit utomlands en längre tid har märkt samma sak som jag här har kunnat uppfatta och analysera.
I en smältdegel och metropol som Tokyo så kommer man omöjligt ifrån att folk från hela galna jordbollen kommer att trilla in, ut och av. Jag har många gånger blivit förvånad över hur många kineser och koreaner som har råd att flytta hit med tanke på de i annars stora ekonomiska skillnaderna. Om detta bara är fördomar kan jag inte säga men jag vet ju själv mycket väl hur mycket pengar jag ständigt måste spendera och hur hårt jag fick jobba för dessa även fast jag förmodligen hade de bästa förutsättningarna för att skaffa mig nog kapital. Under min tid hittills har jag nog mött, om än inte asocierat med, individer av ett 50-tal nationaliteter.
Nu till min upptäckt, och detta kanske möjligtvis får vissa saker jag tidigare skrivit att framstå som mindre sanningsenliga, som är den att trots att alla dessa människor kommer från så olika håll och uppväxter så går de ändå utan större problem att komma överrens med. Naturligtvis finns det ju de riktiga rövhål som jag har talat om tidigare men på det hela skulle jag vilja säga att om 5% av alla du träffar i Sverige är människor du inte alls kan se dig umgås med så ligger den siffran här kanske runt 1%. Detta är för mig en total chock, jag hade tänkt mig att även fast jag skulle förstå till stor del varför andra här tänkte si och så så skulle de vara alltför skiljda från mig för att det överhuvudtaget skulle vara fysiskt möjligt att på en normal, nykter nivå samtala och dela längre stunder med dessa människor, vi skulle helt enkelt vara för olika, inte dela några intressen eller känna till samma saker. Ibland kan jag fortfarande bli överraskad när en Japan inte vet vad South Park är men då blir jag i nästa stund imponerad över att de lyssnar på Mando Diao. Folk här, japaner och utlänningar verkar ha en ljusare syn på framtiden och hysa mer optimism i sina anleten än vad svenskar i min uppfattning i allmänhet gör.
Så till lite självkritik:
Jag inser att när jag snackar skit om fransmän så kan ju omöjligt allt jag säger vara 100% sant, jag är inte ofelbar. Då fransmännen här uppenbarligen är besvärligare än den övriga samling människor jag mött så ligger nog ändå grunden till problemet hos mig. Okej, jag har aldrig gillat det franska språket riktigt men på senaste tiden är det nästan löjligt hur jag kan känna ilska bubbla till i magen bara av att jag hör ett enda ord. Mest troligt så började jag klättra på stegen mot den plats där jag är nu när fransmännen först började bilda klubb. En närmare primalisk känsla av hot när de plötsligt verkar se guesthouset som deras domän då de klart har majoriteten. Är ju fjantigt hur störd man kan bli av att de jämnt håller sig inne på min grannes rum och pratar nonstop. Fransmän vet hur man snackar nonstop kan jag säga. De två fransmännen här som måste ska ha minst gemensamt och dessutom har känt varann kortast tid kan över frukost prata, utan paus för eftertanke eller byte av ämne, i en full timme. Det kan jag knappt göra med mina bästa kompisar. Nåväl, tur att jag flyttar om några veckor annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Tjohopp! Som en glad överraskning kan jag erbjuda en insikt i hur svenska sprids över vår jord. Dagens exempel är taget från en koreansk svenskabok skriven 2002(!!!!):
Märkte just "Katta" i övre delen av bilden nu också, såg jag inte då jag tog bilden.
Slutligen en musiktips, om jag hade en röst som den här snubben hade jag gått omkring och sjungit ashögt överallt: The Birthday - Allyshia (hur fan stavas det namnet?)
I en smältdegel och metropol som Tokyo så kommer man omöjligt ifrån att folk från hela galna jordbollen kommer att trilla in, ut och av. Jag har många gånger blivit förvånad över hur många kineser och koreaner som har råd att flytta hit med tanke på de i annars stora ekonomiska skillnaderna. Om detta bara är fördomar kan jag inte säga men jag vet ju själv mycket väl hur mycket pengar jag ständigt måste spendera och hur hårt jag fick jobba för dessa även fast jag förmodligen hade de bästa förutsättningarna för att skaffa mig nog kapital. Under min tid hittills har jag nog mött, om än inte asocierat med, individer av ett 50-tal nationaliteter.
Nu till min upptäckt, och detta kanske möjligtvis får vissa saker jag tidigare skrivit att framstå som mindre sanningsenliga, som är den att trots att alla dessa människor kommer från så olika håll och uppväxter så går de ändå utan större problem att komma överrens med. Naturligtvis finns det ju de riktiga rövhål som jag har talat om tidigare men på det hela skulle jag vilja säga att om 5% av alla du träffar i Sverige är människor du inte alls kan se dig umgås med så ligger den siffran här kanske runt 1%. Detta är för mig en total chock, jag hade tänkt mig att även fast jag skulle förstå till stor del varför andra här tänkte si och så så skulle de vara alltför skiljda från mig för att det överhuvudtaget skulle vara fysiskt möjligt att på en normal, nykter nivå samtala och dela längre stunder med dessa människor, vi skulle helt enkelt vara för olika, inte dela några intressen eller känna till samma saker. Ibland kan jag fortfarande bli överraskad när en Japan inte vet vad South Park är men då blir jag i nästa stund imponerad över att de lyssnar på Mando Diao. Folk här, japaner och utlänningar verkar ha en ljusare syn på framtiden och hysa mer optimism i sina anleten än vad svenskar i min uppfattning i allmänhet gör.
Så till lite självkritik:
Jag inser att när jag snackar skit om fransmän så kan ju omöjligt allt jag säger vara 100% sant, jag är inte ofelbar. Då fransmännen här uppenbarligen är besvärligare än den övriga samling människor jag mött så ligger nog ändå grunden till problemet hos mig. Okej, jag har aldrig gillat det franska språket riktigt men på senaste tiden är det nästan löjligt hur jag kan känna ilska bubbla till i magen bara av att jag hör ett enda ord. Mest troligt så började jag klättra på stegen mot den plats där jag är nu när fransmännen först började bilda klubb. En närmare primalisk känsla av hot när de plötsligt verkar se guesthouset som deras domän då de klart har majoriteten. Är ju fjantigt hur störd man kan bli av att de jämnt håller sig inne på min grannes rum och pratar nonstop. Fransmän vet hur man snackar nonstop kan jag säga. De två fransmännen här som måste ska ha minst gemensamt och dessutom har känt varann kortast tid kan över frukost prata, utan paus för eftertanke eller byte av ämne, i en full timme. Det kan jag knappt göra med mina bästa kompisar. Nåväl, tur att jag flyttar om några veckor annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Tjohopp! Som en glad överraskning kan jag erbjuda en insikt i hur svenska sprids över vår jord. Dagens exempel är taget från en koreansk svenskabok skriven 2002(!!!!):
Märkte just "Katta" i övre delen av bilden nu också, såg jag inte då jag tog bilden.
Slutligen en musiktips, om jag hade en röst som den här snubben hade jag gått omkring och sjungit ashögt överallt: The Birthday - Allyshia (hur fan stavas det namnet?)
Dödsdrömmen
Jag ska försöka förklara ett vad jag på förhand har bestämt är ett verkligt svårförklarat fenomen: dödsdrömmen, eller feldrömmen.
När man som barn har mardrömmar handlar det ofta om skrämmande gubbar med förvridna ansikten, kroppsdelar löstagna från kroppen eller viktiga personer i ens liv som dör, allmänt skrämmande situationer med mer eller mindre skräckfilmsliknande manus. Jag kan själv fortfarande minnas en del av de drömmar som för min egen del drev mig så långt att jag som liten vissa perioder resulterade i sov-fobi. Jag såg vid 10 års ålder början på en film som sedan vägrade lämna mitt huvud det närmsta året och fick en dominerande roll i de flesta mardrömmarna under denna tid. Denna upplevelse låg också till grund för att jag i mitt kompisgäng blev den sista att våga mig på att se lite mer skrämmande filmer och att överhuvudtaget komma över den obligatoriska avtrubbningen inför lemlästning på film. Just denna "jag såg en hemsk film när jag var liten"-grejen skulle jag ändå tro att de flesta råkat ut för i olika grad.
Allt eftersom jag blivit äldre har jag dock slutat ha de klassiska mardrömmarna och vad det gäller "gore", skräck och allt vad det heter på bioduken så är det nu desto värre desto bättre. Jag har märkt att jag i många fall fungerar så, att det jag en gång sett som en svag sida eller nåt jag hatar har gått över till att vara några av mina favoritsaker.
Nu har dock feldrömmen ersatt mardrömmarna.
Jag skulle aldrig skriva detta inlägg om det inte varit så att jag redan för några år sedan bekräftat feldrömmens existens i ett samtal med David som även han varit med om dess effekter. Hade det inte varit så att också David stod bakom teorin om ondskan så skulle jag inte ens våga ta upp det på grund av rädslan för att bli utskrattad. En annan anledning att ta upp det hela kan kanske också vara en viss glansning åt den gamla förebyggande tekniken mot mardrömmar; nämligen att tala ut om dem.
Döds- eller feldrömmen är en lång dröm som oftast tar plats en bit in på natten men slutar innan solen gått upp. Vanligtvis så känns två timmars drömmande som ungefär 15minuter eller nåt sånt men när det kommer till feldrömmen så är du banne mig med i två hela timmar. Denna tidsuppfattning gäller kanske även för vanliga mardrömmar men då brukar de oftast inte vara så långa.
Dödsdrömmen har inget som helst med skrämmande situationer att göra, av de två jag för tillfället kan minnas så tog den första plats i en leksaksaffär och den andra, som jag hade för någon vecka sedan, vid biljettkontrollen på en vanlig tågstation här i Tokyo. Det hela börjar med att du kanske får en viss känsla för hur något i din omgivning fungerar, till exempel hur biljetterna "betalas" när de passerar kontrollen. Sedan för du djupare förståelse och börjar då inse hur fel allting känns. FEL FEL! NEJ! NEEEJ! Det får inte vara så här! Det blir för klurigt/fel/orätt/orättvist!!
Plötsligt blir situationen dock helt perfekt, du fylls av ett otroligt välbehag som få andra "goda" drömmar kan matcha.
Sen: FEEEEEEEL!!!! AAHHH!!!!
Det som nyss varit så bra är plötsligt inte bra ändå, även fast du trott att du kommit till en ny insikt där allting trots allt varit okej så ser du snart att det är obehagligt felfelfel.
Så pendlar det fram och tillbaka, med kanske en ratio på 0.25 goda stunder. Förmodar att jag ofta skrikit "nej! sluta!" i kudden då jag upplevt feldrömmen. När drömmen sedan släpper greppet känner jag mig alltid tvungen att fort komma upp ur sängen, sätta mig på toan och driva bort mentalt för ett tag. Kanske gör jag detta på grund av rädslan för att jag om jag direkt återgår till sömnen så väntar där samma dröm igen, kanske är det en helt naturlig reflex som jag inte kan göra något åt.
Kanske det värsta med dödsdrömmen är hur den så mycket som några veckor efter den natt då den haft kul med ens mentala hälsa fortfarande kan spela in på hur ens psyke uppfattar olika situationer i vardagen. Kan t ex några dagar efter jag drömt se på en boll med något speciellt mönster i en affär och få en liten dos av "Fel!" i huvet, även om jag inte egentligen tycker illa om bollen på något speciellt sätt.
En annan sak som jag mycket helst inte vill komma ihåg men som ständigt drabbar mig oupphörligen är vetskapen om att jag kommer att drömma feldrömmen igen, flera gånger, innan jag äntligen får dö. Ungefär som man vet att man kommer att skada sig illa någon till gång (i mitt fall kan jag även tänka mig att den värsta olyckan i mitt liv ännu inte har inträffat) eller hur man vet att man kommer bli fruktansvärt sårad fler gånger i sitt liv. Det går inte att komma undan, om det inte är så att denna dröm existerar i mitt liv på grund av något som jag saknar och att den i sånna fall skulle försvinna om jag fann detta, fast det är önsketänkande. Det enda jag kan luta mig tillbaka på för tillfället är att jag nu drömt drömmen relativt nyligt och att den inte kommer att dyka upp på några månader igen, runt två-tre gånger per år kan man vänta sig den.
Jävligt svårt att förklara, som sagt. Väldigt möjligt också dåligt förklarat. MEN! om ni vet vad jag snackar om så bör ni ha förstått. Någon som känner igen sig?
Jag tror att jag är smart
Haha.
Jo, ibland kommer man till insikter och tror att man är smart. Har länge funderat över det här med att vara i ett land i ett år och varför det skulle vara bättre att vara i ett land en kort tid. Detta kommer nog inte bli så långt hoppas jag.
Jag skulle i början lugnt ha kunnat sagt att om man som vanlig turist beger sig varsomhelst i några veckor bara är ett svin. Ett äkta turistsvin och allmän skitstövel. Men så behöver det faktiskt inte vara, för när jag tänker på saken så räcker det ändå med några veckor för att ta in vibben av ett land och till viss del förstå det. Visst, man kommer förmodligen inte hinna lära sig så mycket eller se allt men att just ta in vibben och vidare göra upp sin egen uppfattning av landet eller staden på ett vis som man aldrig skulle kunna göra hemifrån via vinklade dokumentärer från USA. Ett jättebra exempel tycker jag är min systers resa till Kuba förra året. Även om hon och hennes vänner inte befann sig på ön i mer än några veckor så var min syster ändå till tankarna väldigt upptagen av vad hon sett där ett väldigt långt tag efteråt. Jag fick en "Che"-tshirt i julklapp som jag knappast kan påstå reflekterar varken mina egna eller hennes intressen eller politiska åsikter jättebra men det var ett bra exempel på den respekt som hon fått för landet och kulturen. Jag menar, skulle jag träffa en japan här som varit till Sverige (vilket inte har hänt, har t o m träffat de som inte känt till Sverige, vilket bara är kul) så skulle jag tycka det var ashäftigt om han bara kunde nämna något mer än "Larsson" och "Ljungberg", även om han inte spenderat speciellt lång tid i landet. Det viktigaste är kanske inte att lära sig allt men att i vilket fall göra en ansträngning för att till viss del förstå och som sagt bilda en uppfattning.
Nu innebär detta veeeeeeerkligen inte att alla turister är bra turister.
Jag talar naturligtvis om asen till amerikaner som bajsar ner hela vår jord med sina fjantresor.
Det går i princip inte att slå sig ner, eller gå in på en klubb utan att stöta på en totalt ignorant amerikan. När jag, Magnus och Magnus fru Mami befann oss på ett starbucks häromdagen (rolig händelse här: jag gick in i glasdörren med min kaffe medan alla snygga tjejer såg på) så hade vi oturen att ha två äkliga amerikaner som tack vare den möjlighet att imponera på tjejer med bara sin nationalitet som finns här sittandes med två japanskor bredvid oss. Utöver att vara ohövliga mot tjejerna så fort de inte kunde engelskan nog bra så hade de feta skitstövlarna mage att sitta och småspänna sina viting-muskler. Kontentan är den att om du som amerikan inte kommer hit för att plugga japanska med 90% sannolikhet är den typiska person som i princip hela Sveriges befolkning kommit att hata, en runtresande fjant utan någon som helst respekt för andra länders kultur, traditioner, män och kvinnor. Kanske ser du dig t o m som en god samarit i uppdrag att lära ut de fantastiska visdomarna från den stora världsmakten. Jag har faktiskt stött på, om än kort tack och lov, sådana personer. Det är verkligen svårt att som tidigare nämnt "ta upp vibben" av ett land om du inte egentligen är intresserad av annat än att utnyttja folk, även om du själv kanske är för dum för att inse att det är precis det du gör.
Jag har stött på två trevliga personer från staterna i Tokyo.
Naturligtvis är det inte bara amerikaner som beter sig som idioter, det finns även fransmän här.