Slitjapan

Nu när det är sommarlov passar Japan på att visa vad det kan när det gäller att totalt förstöra ens huvud och kropp med brutala dagar av fruktansvärd värme. Utan AC så tror jag faktiskt det finns möjlighet för att dö. Går man på toaletten i några minuter kommer man tillbaka med en mustasch av svett. Kanske jobbigast med detta är att när du med möda släpar dig fram på gatorna i linne i shorts så går japanerna förbi i kostym nästan hånleendes (inbillar jag mig) utan en svettdroppe i pannan. Man skulle kunna påstå att detta är jobbigt men saken är den att jag själv faktiskt inte kan avgöra om jag ska hata det eller inte. För som svensk har man alltid en viss längtan till den där totala förändringen i klimatet, Mallorca-komplexet skulle man kunna kalla det. Samtidigt som det innebär en otrolig mängd problem så framkallar det någon slags semesterkänslor. Kanske är det så att vi svenskar definierar våra utlandsresor med värmen, att vi inte riktigt känner oss utomlands förrän värmen är så förrändrad från vårt hemsvist att det inte går att undvika eller ignorera. Kanske är det också en grej som vi gillar att skryta med; medan grannarna varit hemma med max 27grader så kommer familjen hem från Spanien där de fått uppleva 35 i skuggan. Möjligtvis även underförstått att detta till viss del är lite jobbigt att uthärda, att man på så vis också får någon slags "die-hard"-poäng.

I fredags var jag på bio för första gången här, biografen låg på 6-våningen i vad som såg ut som ett helt vanligt höghus. Jag såg Harry Potter. Vet inte om man egentligen kan säga något om detta, har ju faktiskt sett alla andra på bio också men jag antar att man inte kommer undan utan att visa viss skam. Tänker inte kommentera filmen, är ingen idé, är undefär som att kommentera hamburgare varje gång man äter på Max.
Efter bion var klockan bara 21 så jag begav mig till Ikebukuro och väntade på punk-klassen från skolan som varit på spelning igen. När jag väntat i en knapp timme fick jag äntligen svar på mobilen och eftersom vi helt omöjligt kunde hitta varandra så drog jag direkt till Sheas lya och vantade på de andra. En av kvällens höjdpunkter var när jag, Jesper och en av punkjapanerna gick för att skaffa lite mat och hittade denna snubben mitt på gatan:



I ett försök att ta en närmare bild så vaknade herrn och vänliga som vi var hjälpte/bar vi honom hem. Hemmet visade sig dock ligga en halvtimme bort och herrns lukt fastnade på mig vilket ledde till att jag plötsligt antog statusen av en välklädd uteliggare. Vi lämnade honom på en bar där de uppenbarligen kände honom, fick en öl för besväret och insåg att vi fortfarande inte fått maten som vi gick ut för att köpa. Eftersom hela samarituppdraget tagit så lång tid ville jag nu bara ha något så snabbt som möjligt och köpte en påse med frusna kycklingbitar. Först efter att ha värmt hela påsen i Sheas mickro insåg jag att jag förmodligen skulle ha tagit ut kycklingen först. Plockar lös de bitar som till synes inte är helt övertäckta av smällt plast och får mig en måltid på kanske 30% av det jag betalade för.

Lördag blev jag av någon outgrundlig anledning sjuk.

Trots sjukdom kände jag mig tvungen att söndagen möta upp med Kota - som jag mötte på KAI-festen- vid Stranden och ta en dag badandes i Söderhavet. Efter en massa drygheter med tåg i nästan 2timmar så kom jag fram till vad som skulle ha kunnat varit ett sydeuropeiskt strandområde, om än med mer hus.



Småkul grej är väl att jag just märkte att snubben på bilden typ har exakt samma badbyxor som de jag köpte nån dag innan jag for ut till havet, nu slipper jag ta bilder på dem :D

Det kanske inte ser varmt ut, tyckte inte jag heller när jag var där men varmtelivarmtvarmt var det dock var vattnet ungefär på samma nivå som när det är varmt i Sverige. Då jag var lite trött på grund av värme och 70% förkylning så valde vid tredje badtillfället att stanna och vila på stranden, när jag tjugo minuter senare ställde mig upp insåg jag just vad solen i Japan kan ställa till med. Att bli lite småskrattad åt i gänget jag hängde var väl inte så farligt tänkte jag men när kvällen kom så började det svida på riktigt.

Så har det varit i några dagar nu, att försöka sova har varit som att ligga i sängen med en t-shirt av sandpapper och på allt detta så har man inte kännt sig speciellt snygg annat än för folk som verkligen gillar kräftor de gånger man tvingats ut i solen sökandes efter skugga. Även om smärtan nu gått över så innebär inte det slutet på problemen. Låter denna äckliga bild föklara:



Så fort den nya huden är redo, nu till veckan skulle jag tro, så ska jag bege mig ut i solen igen (denna gången med solkräm) och försöka återfå ungefärligt mänskligt utseende.

Juste, igår var det Jespers brorsas födelsedag och vi drog på karaoke. Tyvärr så var min röst fortfarande inte 100% efter förkylingen så efter några låtar så började Bengt Magnusson komma fram ur skuggorna, där han gärna står och övervakar. Som resultat på detta och den höga volymen gick jag ut i korridoren och ställde mig, glatt nog fick jag sällskap av en massa japaner. Av någon anledning så var min japanska fett med bra och vi hade inga problem att förstå varandra. Hur det nu blev hamnade jag i ett annat karaokerum och totalövergav mina vänner, jag är ett svin. De var tvungna att betala för mig då de inte längre kunde hitta mig. Tur nog kunde de på karaoken arbetande lirarna hålla min väska så jag vid halv sjutiden faktiskt hade pengar att ta mig hem. Idag slog jag tack vare detta rekord i att vakna sent; 1650. Blir en kort effektiv dag idag.

Ligger en massa fler bilder uppe på resedagboken nu.