Slitjapan

Det som man här i Japan brukar kalla för television, TV eller helt enkelt fjärrsyn är något helt annat än vad vi i Sverige oftast kopplar samman med bingolotto, allsång på skansen, amerikanska dramaserier och ett uppsjok av fruktansvärda Beck-filmer.

Där jag för tillfället bor får man via "vanlig" TV in cirka 11kanaler varav två vid tillfällen kan vara sevärda. Problemet är väl kanske inte att det finns för lite bra program, för jag vet att även i Sverige har jag många långtråkiga dagar förbannat det svenska utbudet som vid dessa gånger endast kunnat erbjuda "hem till gården" och repriser av "felicity". Programmen finns helt klart då vi även har tillgång till kabeltv, med cirka hundra kanaler extra. Det blir då helt klart svårt att hitta guldkornen. Många timmar har spenderats seendes på någon av de tre musikkanalerna, det verkar helt klart som att inte bara det allmänna musikutbudet håller högre klass här (framförallt vad det gäller originalitet på populärmusiken) utan även musikvideorna är många gånger intressanta och nyskapande. Många japanska videoregissörer har under senare år regisserat fantastiska videos åt västerländska band, se t ex Nakamura Motomichis video för The Knifes "We Share Our Mothers Health".

Åter till vad som faktiskt erbjuds när du väl insett att du helt hopplöst är utan schema och ditt rum känns som en stinkande håla med halvfulla vodkaflaskor bland bråten:

-Japaner älskar mat, detta till den milda grad att om du frågar en japan vad de tycker om att göra (där du i Sverige kanske kan få svaret laga mat) så ska man här inte bli förvånad ifall "att äta mat" ligger högst på listan. Jag menar, det har relativt nyligt, i vilket fall för mig, blivit vanligt att höra hur folk säger att de allmännt gillar mat, hemma i Europa. Redan det har tett sig som något konstigt för mig eftersom mat är något som vi alla sysslar med eller hur, vore lite konstigt om man inte gillade mat k(anske finns såna människor med men de dör nog rätt fort kan jag tänka mig). Att man alltså på något vis uppskattar upplevelsen med smaker på tungan mer än andra. Jag brukar ofta säga att jag inte ogillar nästan någon mat att jag faktiskt tycker det mesta är gott, möjligtvis något jag lärt mig i Norge, men jag skulle nog ändå aldrig säga att jag älskar mat.
Låt mig då förklara skillnaden på att älska mat som västerlänningar gör och att älska att äta mat som japanerna gör: Helt enkelt så innebär detta att japanerna äter hela förbannade tiden och med detta menar jag inte att det äter mycket oftare än vi gör, för hade de gjort det hade de aldrig kunnat behålla den fantastiskt låga genomsnitts fettprocentnivån de har. Istället äter de i situationer då vi aldrig skulle ha ätit och detta är då mest synligt i TV:
Vanliga intervjuer med kändisar som är med i programmet för att promota sin nya skiva, sitt nya TV-program, whatever, företas till 70% samtidigt som diverse gourmet rätter förtärs. Intervjun upptas också till stor del utav de japanska "god mat"-utropen "oishii!" och "umae!". Istället för att nödvändigtvis prata om viktiga saker så diskuteras till stor del smaker på maten. Det finns bland annat ett program med den omåttligt populära popgruppen SMAP (tänker inte gå in på det men kan för hela min värld inte förstå hur de blev kända med de rösterna) där över hälften av grogramtiden tas upp av att någon mer eller mindre känd person blir intervjuad samtidigt som bandet lagar mat. När kändisen sedan smakat och avgjort vilken maträtt som var godast så blir de två vinnande kockarna belönade med medaljer. Sedan följer någon liten sketch varpå gruppen med svaga falska röster sjunger nån poplåt över eftertexterna.
Chanserna att du inte får se åtminstone två smakprovningar av två olika restaurangers mat när du slår igång tv:n är i princip lika med noll. Flippar du runt på de 11kanalerna kommer 3-4 kanaler ha närbilder på någon ramenrätt när du suddar förbi. En annan rolig sak är att de väldigt ofta visar restaurangens pris för maträtten.

-Japanska gameshows
Ett allmännt kännt faktum är att det här i Japan inte finns en levande människa som inte skulle förnedra sig själv till apstatus för att få vinna en månadssubskription på Kalle Anka & C:O. Den bilden har vi länge jobbat på från vårt normala nordliga hem och nu med youtubes totala dominans av allt vad "roliga klipp" heter så tror jag nästan inte någon som fortfarande befinner sig under 35 lyckats undgå att se japaner slå varandra utan någon uppenbar anledning.
Faktum är att de japanska gameshowarna inte alls är så, visst det finns en del sjuka moment i vissa program som kanske påminner om det som egentligen bara var riktigt populärt på 80 och 90-talet men nu har de flesta program en helt annan vinkel. De har fortfarande kvar programledar/e och en eller två paneler med mer eller mindre kända kändisar-upplägget och studion är fortfarande rätt färgrann men det vanligaste upplägget nuförtiden verkar vara ordleksprogram och kommentera skit-program. Sådant som för den som inte är asbra på att läsa kanji eller på att förstå kanji blir fett med konstigt.

-Doramas
Blanda ihop komediprogram med såpa och en nypa normal seriös serie så får du vad de i Japan kallar dorama, eller helt enkelt drama. Dorama-fenomenet är, tro det eller ej, även rätt stort utomlands, ungefär på samma sätt som japansk anime och manga, om än inte till samma grad. En del doramas bygger på gamla mangaserier vilket kanske gör parallellen lättare att dra. Totalt störda situationer med obligatoriskt överspel är resultatet. Historierna är oftast kärleksbaserade men det finns undantag; t ex så går det nu en som handlar om en på varuhus arbetande kvinna och de komplex hon ständigt påminns om av sin kollega med brutalt stora bröst. Till skillnad från Sverige och framförallt Storbrittanien (även om det på deras håll kan bero på en viss brist) så har de i Japan inga skrupler när det gäller att i princip bara visa upp vackert folk i media och detta gäller naturligtvis även doramas.

-Det som är bra med japansk TV
Egentligen tror jag att västerländsk TV har mycket att lära sig av japsarna. Bland annat hur de här totalt har släppt hela SVTkonceptet. Här finns inga överklasskanaler men det innebär inte att man får kanal5-vibbar var man än ser. TV här är ungefär som en helt annan plattform, inte heller likt den totalt degenererade amerikanska TV:n som fördärvar barnen och förfetar de vuxna. Här är den fördummande TV:n ironisk mot sig själv medan du i USA kan ägna 4timmar om dan åt att ge bort IQpoäng till luften och chipsen du äter tillsammans med Ricky Lake, som av någon anledning vägrar dö. De har i Japan lyckats hitta ett väldigt enkelt recept för underhållning där du egentligen inte behöver mer än en karborrevägg, studsmatta och kardborredräkt för att kunna underhålla en hel nation i 30minuter. Kanske detta beror på att i stort sett alla japanska kändisar av något slag. Med "av något slag" så vill jag peka på hur det konceptet här är så pass mycket bredare än vad jag uppfattar det som i Sverige. För att räknas som komiker och 5gånger i veckan få sitta i paneler eller delta i diverse olika uppdrag genom televisionen så behöver du inte hålla på med stå-upp, göra sketcher eller roliga tvserier. Det handlar snarare om att du som amatör kanske reser ensam till en ö för att syssla med lite "hard-core survival", dykfiske och matlagning samtidigt som du har en ironisk inställning till det hela. I det program som jag varje gång jag lyckas träffa av blir väldigt glad av, med Tanaka och Endo från det legendariska gaki no tsukai (ett program lett av japans två idag klart mest kända komiker; Hamada och Matsumoto, tillsammans även kända som downtown), har de tagit ett så enkelt koncept som kurragömma och på något vis gjort det sjukt roligt. En familj får gömma sig i sitt hus och om de inte blir hittade så vinner de 100 000yen. Jag skulle tro att det som gör det så fantastiskt kul är de kryddor som används. Utöver programmets egna, med bl a fällor familjen gillar gillar för de sökande så kommer vi nu in på de visuella grepp som används i princip varje japansk tvshow:
*Reaktionsrutan i hörnet, som ni säkert alla har sett. Huvudstudions panel och programledares ansikte i en liten ruta i hörnet. Även om det inte finns något att reagera på så syns här ständigt någon, kanske nickandes, kanske skrattandes. Antar att det ger en något mer att titta på helt enkelt.
*Textningen. Något som vi aldrig i Sverige skulle använda. Här används textningen ständigt, även om man klart kan höra vad som sägs och för extra effekt så kan t ex "monster"-typsnitt användas ifall någon säger något med arg röst. Hjärtan används även non-stop ifall någon säger något sött.
*Övriga visuella effekter. Kan vara pilar som pekar ut roliga små objekt eller dataanimationer för att bättre förklara situation eller varför inte fejkade röda kinder på någon som är generad.

I nihonland så är de väldigt duktiga på att överexponera, detta kan både vara bra och dåligt. Ett väldigt bra exempel på dåligt är hur det 45åriga überrövhålet Billy Blanks och hans träningsvideos under två veckor var överallt, karln invaderade skolornas gymnastiklektioner och lärde alla japaner att det är coolt att säga "Victory!" efter att man tränat färdigt, weak.
Ett bra exempel är när nån populär skådespelerska har nån ny dorama hon ska vara med i, då kan man varje kväll vara säker på att få se några av de snyggaste tjejerna på jorden på TV.

Andra schyssta tvlänkar:
Slippery Cykling
Zuiikin engelska
Feta brakers
Den helt sjuka trollkarlen Cyril, Zero i Japan. Här från SMAPxSMAP med en fejk-Zero. Cyril är från USA och har jättestörande japanska men det är helt okej för att han är sjukt klurig.

I fredags bar det av med jobbet på båtrunda till Danmark! Vi möttes upp i marinan på en inte alls så pittoresk krog. Jag insåg snabbt att det bara var jag och jobbets fetaste stekare Filip som var under 30 och att jag redan var den enda som inte tagit öltåget mer än en station. Innan vi gick till båten hann följande hända:
-Jag blev bjuden på en öl
-Jag fick sol i ögat
-Arild Myhre (the king) försökte klä av sig och hoppa i vattnet men blev stoppad
-En av tanterna ville bjuda bort sin 17-åriga dotter till mig

Naturligtvis blev jag stoppad av väktarna på väg ombord på båten, uppenbarligen skulle man vara 23 för att få åka utan sällskap men jag fick hjälp av hon som visst hade styrt upp allt och i det hela lurade vi t o m vakterna att jag var 23... coolt. Sen bestämde vi att hon för resten av resan skulle agera som min mor något som blev ett återkommande skämt under hela färden.
Väl ombord så blev jag glatt överraskad då hytten var i bättre skick än det jag väntat mig (torsk på tallin). Buffen var god och båten lamnade äntligen hamnen.
Kvällen förflöt seden rätt långsamt uppe på andra våningen av båtens "dancing palace". Bandet som där spelade samt gänget som dansade ådrog sig från mig ett antal skrattsalvor. Arild Myhre (the king) var nästan ständigt utan byxor och gånget av 40+:are som jag hängde med betedde sig på vis som jag vid Gud hoppas att jag antingen är oförmögen att göra vid den åldern eller helst har tagit totalt avstånd ifrån.
Det verkar för övrigt vara helt okej att spilla hur mycket öl och sprit och fimpa cigg som helst på damnarksbåtars heltäckningsmattor, bara så att ni vet.
0220, tror jag det var så gav vi oss av ner till skrovet, nedersta våningen på båten (som för överigt hade 10, kommandobryggan medräknat) där discot/klubben låg. ka börja med att säga att det faktiskt skulle ha kunnat vara vilken klubb som helst, om man bortsåg från vad det var för folk där. Jean Claude van Damme hade visst instruerat de flesta (Se Jean dansa).
Kyligast där var väl kanske den 83-åriga tanten som kom dit med sin typ 16-17-åriga dotterdotter och satt i ett hörn och rökte och drack öl samtidigt som hon faktiskt var lika skör och trevligt som man tänker sig att de flesta i den åldern är. Där satt hon kvar i alla fall till när jag lämnade stället vid halv fem efter att jag märkt att alla jag kände blivit utslängda eller helt enkelt inte var så roliga längre. Filip hade slagit upp bakskallen i en fajt med trappen och fick sy fyra stygn.
Klockan 7 väcktes jag av en fortfarande asfull Per som påstog att vi skulle vara framme i Danmark då och att båten skulle gå igen vid 08, vilket den verkligen inte skulle. Efter att jag avfärdat honom vände han direkt om och började på ett verkligt underbart fantastiskt roligt vis banka med armarna över hans lilla huvud på hans stora kropp på dörren bakom honom. Oförmöden att somna om gick jag klockan 08 iland i Fredrikshamn och hittade snart de vakna kollegorna som satt och påbörjade dagens fylla på närmaste krog som var öppan då. Deras försök att få i mig gammaldansk och Tuborg klockan åtta på morgonen var lika futila som japans försök att lära sin ungdom engelska i skolan (Se själv)
En av de sjukaste grejerna under hela resan: Gubben som var född '46 ställde sig plötsligt upp i och gick bort till en röd stolpe just bredvid baren som han grabbade tag i och sedan stod hans kropp rakt ut från stolpen. JÄVLAR! Fick senare reda på att detta var nånting han gjorde varje gång jobbet far på "dansketur".
Jag gick igenom stan bara för att se den och sedan tillbaka till båten och hemresan var trööög! Drack några kaffe för att hålla mig vid liv men gick ändå och la mig i en soffa i 50minuter då jag lessnat på den passiva rökningen. Hemresan lämnade mig med en lärdom: Kryssning måste ska vara skitatråkigt! Fatta att måsta vara på en båt hela dagarna... verkar som att de flesta taklar detta med att dricka konstant.
Sedan till problemet med såna här kryssningar. För att det ska vara ekonomiskt med såna här stora förjor så måste ju två typer av människor trängas här: De som bara åker för att festa och supa och barnfamiljerna. Två grupper som absolut inte går ihop. Orkar inte gå mer in på det bara för att jag vill bli färdig nu men obehagligt är det iallafall, för båda grupperna.
Sedan en sista lärdom: båtrundor är för 40-åriga lagerarbetare och deras 40-åriga mattants slynor. Ursäkta. Så är det.