Slitjapan

Kom hit till Oslo i mitten av Juli 2006 och kunde trots total ovisshet kring vad som väntade mig samt en jävligt obekväm magkänsla ståksätta mig själv, rycka mig i kragen och efter en vecka hade jag fått jobb via en bemannningsfirma (orcus). När jag ser tillbaka på det känns det helt otroligt att jag bara kunde skita i allt vad starttid på morgonen och hur långt bort jobbet skulle ligga innebar, jag var väl helt enkelt nöjd med att jag utan några tidigare arbetserfarenheter lyckats skaffa mig ett jobb på vilket jag skulle tjäna 145 norska kronor timmen.
Lagerjobbet i Langhus, 30minuter med tåg från Oslo centralstation, innebar att jag var tvungen att stiga upp lite föra kl 05 var morgon i en vecka för att nästa vecka jobba nattskift 22-06 och veckan efter det kvällsskift 14-22 var nog det mest rövhålsaktiga jag gjort i hela mitt förbannade liv. En tjock, kort och otrevlig skiftledare med sin själsfrände och flickvän från Ö-vik som arbetsledare gjorde livet (som jag ser det nu) till bajs. Brödrene Dahls lager VVS-mojänger kan ju dra... (Nämnde jag förresten att varje gång jag inte hade tur och fick skjuts av de otrevliga svenskarna som jobbade där så var jag tvungen att gå 30minuter från tågstationen till lagret?)

Min räddande ängel var mina föräldrars vänners (P-O o Maggan) son Kristoffer, som jag fortfarande inte har träffat. Efter att ha haft kontakt med honom via sms ett par gånger så fick jag numret till chefen på det lager där han jobbade och jag kunde komma in för en intervju. Ett problem kvarstod dock: Jag var ju fortfarande anställd hos de infernaliska bröderna Dahl och jag kunde inte få något nytt jobb förrän chefen på det nya jobbet kontaktat BD. Alltså: jag kunde inte komma ur situationen utan att riskera allt. Om ny-chefen inte tyckte om vad han fick höra av gamm-sur-BD-Espen så skulle jag inte få något nytt jobb samt att gamm-sur-BD-Espen förmodligen sparkat mig för att söka nya jobb. Det var ett par dar där som var förbannat jobbiga men när jag väl fått jobbet kunde jag inte bry mig mindre om bemmaningsfirman Orcus gnäll när jag sa upp mig.
Jag gick från 3-skift hundra mil utanför stan till 2x dagsskift + 1x kvällskift (endast 6h!), dessutom erbjöd det nya jobbet flexitid vilket innebär att jag kan välja om jag ska börja allt mellan 06 till 08 på dagsskiftet och 14-15 på kvällskiftet.
Sedan dess har jag jobbat på JOH-system AS på Kalbakken (yes, samma ställe som galningen mördade sina tre systrar några månader sedan) och här är miljön och människorna mycket trevligare tack vare många anledningar:
Bättre lön
Bättre lön
Bättre arbetstider
Bättre lön
Självklart kan det ibland kännas motsträvigt att jobba på ackord men det är bara att ta det lugnare någon dag så återfår man orken.
Nu ska jag skryta lite (om jag inte redan har gjort det):
Fick vid julbordet veta att jag låg långt före alla andra nybörjare vad det gäller ackorden/snittkolliitimmen och detta har sedan dess tagit sig uttryck i att arbetsledarna behandlar mig väldigt bra, samt att jag tjänar mer. En snittarbetare på lagret (fast anställd) ligger på ca 150kolli/h och jag har de senaste veckorna haft ca 185. Blir ni inte stolta?! Jag är skitbra! Det finns faktiskt en konstruktiv del i att berätta detta; jag anser mig själv vara beviset på att det utan tvekan går att få ihop de pengar man behöver för att göra det man vill, om man bara reser till Oslo, HAH!
Nämen seriöst: Jag kommer vid nästa löning att ha dryga 100k NOK på kontot och det motsvarar i stora drag det språkskolan i Japan anser krävas för ett år i Tokyo, inklusive skolavgift och hyror. Allt detta betyder dock inte att jag leder ett kul liv för tillfället, tvärtemot, jag går igenom helvetet. Detta säger jag inte för att någon ska tycka synd om mig eller tycka att jag "ändå sköter mig bra" utan det är snarare ett konstaterande av vad jag och definitivt alla de andra här på Erling Skjalgssons gate 21 B 31 tycker är nödvändigt och rätt för oss.

Nu är det bara knappa tre månader slit kvar innan jag får återvända till Umeå och kosa mig. Det ska jag väl överleva?