Fick inte fara hem...
Om det någon gång varit helt olämpligt att säga "oj, vilken dag!" så är det idag. Då min granne från Frankrike har sin mor över på visit så blev jag naturligtvis väckt av dammsugaren kl12. Efter att ha staplat mig upp och druckit vatten och återigen blivit besviken över japansk morgon tv så ägnade jag de närmaste timmarna åt ingenting. Därefter insåg jag att man oavsett vilken nivå på slitenhetsskalan man är faktiskt måste äta varje dag så jag tog mig en promenad i det fett med ösande regnet bort till den lilla stormarknaden SEYIU för att som alltid köpa mig en o-bento middag. När det sedan äntligen blev kväll kunde jag få sitta i köket med de andra boende och snacka skit/se på TV. Förfärligt nog så har det under hela kvällen egentligen inte funnits nåt intressant att se och detta snart fastställda faktum har också då stått som det främsta samtalsämnet. Oj, vilken dag!
Varför har det varit så? Frågar då Micke P som just kom förbi för en kopp kaffe och har sett vad jag just har skrivit. Jo, det ska jag tala om:
Det var bestämt att jag skulle möta upp de två svenskarna som började på skolan samtidigt som mig (Jesse och Jesper) igår fredags i Shibuya efter jag slutat min dag. Detta för att vi där äntligen skulle skaffa mobiltelefon, göra detta tillsammans för moraliskt stöd i såna svåra situationer där man utan tvekan kommer missförstå och bli missförstådd. Då jag inte hade med mig passet blev det ingen mobil för min del. Jesper skulle skaffa senare via en annan försäljare så Jesse var den enda som behövde gå igenom den ständigt överraskande proceduren. Utöver pass och alien registration card så behöver du också vara 20, om du inte är det så måste en förälder skriva under en blankett. Naturligtvis inser de i Japan att man inte fan orkar skicka hem en blankett till Sverige för en underskrift så fejkning av mor eller fars underskrift är helt okej.
Jag åt lunch innan skolan och klockan var nu cirka åtta när vi bestämde oss för att lite nudlar och nån öl kunde vara gott. Insåg också vid detta laget att jag inte alls var förberedd för mer än att fort köpa en mobil och sedan åka hem, med min av skolmaterial proppfyllda, tunga väska. Den akuta hungern drev mig naturligtvis till att stanna ett tag till. Efter mat och lite vandring i Shibuya hade jag helt bytt spår och ville ta nån öl till på nån izakaya. Shibuya är stort och det finns sjukt många schyssta barer, izakayor och klubbar men det betyder inte att det är lätt för tre svenskar som inte kan läsa kanji att hitta någon av dem. Till slut så blev vi upp"lurade" till en på femte våningen belägen izakaya.
Lite info för den icke Japaninvigde: Izakayor är klassiska japanska barer dit ofta de slitna kontorsarbetarna går och tillsammans dricker sig mer än nödvändigt fulla. Vissa izakayor har också nomihoudai vilket innebär att du betalar en fast summa för en viss tid och dricker så mycket du vill under denna tid, något som oftast är väldigt billigt, särskilt om du är av skandinaviskt blod.
Missförstånd är helt oundvikligt med kunder som inte talar japanska, tur nog fick vi vid det bord vi blev skickade till efter en halvtimme av vår timmeslånga nomihoudai hjälp av några väldigt duktiga engelsktalande japaner att få våra sista öl.
Efter att ha snott en tom sakeflaska och ett ölglas gick vi ut på de nu änmer befolkade gatorna. Tio över tio... vi hinner ju lugnt hitta nån schysst bar och ta en öl till innan man måste hem...
Återigen finner vi det väldigt svårt att hitta något ställe som man kunde vara nöjd med. Dock tack vare Jesse som ger sig på att börja fråga folk på gatan om vart man ska gå kommer vi till slut fram till ett 7eleven-liknande ställe där vi möter amerikanen James som gärna visar oss till en bar. På vägen dit berättar James att han gärna annars skulle kunna fixa in oss på en klubb där hans vän skulle DJ:a senare under kvällen. Självklart! Medan vi väntar på att klubben ska öppna hinner vi lära känna James lite bättre och även hans japanska kompis Penny (som i Lane). Väl inne på klubben försvinner snart James och Jesper drog med nåt av de senare tågen hem innan dess så jag, Jesse och Penny sitter under uppvärmandet av dansgolvet mest och snackar och smygdricker öl vi köpt på Sunkus (som också är ett typ 7eleven) då James berättat att det skulle vara fett dyrt på klubben. Det roligaste är nog om jag tar klubbhändelserna i punktform, hålla det kort och fint.
-Det börjas dansas
-På den stora väggen spelas Singing in the Rain via projektor, om och om igen under natten
-Vi stöter helt sjukt, fantastiskt sjukt på James (en annan James, den festgalne koreanska amerikanen från skolan)
-Nåt band bestående av en snubbe på gitarr och en brud på keyboard lirar
-Jag träffar en norrman som jag av någon anledning snackar på Gunde Svan-dialekt med
-Snackar på förmodligen otrooligt dålig japanska med en japan som spelade trummor... tror jag
-Jag äger en hel cirkel av japaner en längre tid på dansgolvet, dvs att jag styr dansmove:sen, hahahaha!
-Jag dansar och hoppar i fyra timmar
När jag till slut inser att jag knappt har orken att röra mig längre tar jag min väska (som jag naturligtvis varit skitskraj för där den låg undernån soffa) för att gå och då kör DJ:en förstås Justice.
Tillsammans med tretusen andra alldeles nyligt starkt festande människor går jag till tågstationen där morgonens första tåg just börjat gå. Omåttligt sliten måste fjag vänta i 20minuter på min bytesstation Yoyogi. Somnar nästan stående på tunnelbanan och kan till slut ta en snabb kall dusch innan jag ca klockan 0630 slänger mig på sängen.
Här är några bilder som jag snott av Jesse:
En obligatorisk bild på huvudkorsningen i Shibuya
Jesse, Jesper, jag. Alltid lika kul att få reda på dan efteråt att man hade världens svettigaste frilla
Bild från klubben
Juste för alla er som ska till japan efter november i år bör veta vad de ska hitta på med immigrationen här
Imorgon är det tyfon. Det kan bli spännande.
TJARÅ!
Varför har det varit så? Frågar då Micke P som just kom förbi för en kopp kaffe och har sett vad jag just har skrivit. Jo, det ska jag tala om:
Det var bestämt att jag skulle möta upp de två svenskarna som började på skolan samtidigt som mig (Jesse och Jesper) igår fredags i Shibuya efter jag slutat min dag. Detta för att vi där äntligen skulle skaffa mobiltelefon, göra detta tillsammans för moraliskt stöd i såna svåra situationer där man utan tvekan kommer missförstå och bli missförstådd. Då jag inte hade med mig passet blev det ingen mobil för min del. Jesper skulle skaffa senare via en annan försäljare så Jesse var den enda som behövde gå igenom den ständigt överraskande proceduren. Utöver pass och alien registration card så behöver du också vara 20, om du inte är det så måste en förälder skriva under en blankett. Naturligtvis inser de i Japan att man inte fan orkar skicka hem en blankett till Sverige för en underskrift så fejkning av mor eller fars underskrift är helt okej.
Jag åt lunch innan skolan och klockan var nu cirka åtta när vi bestämde oss för att lite nudlar och nån öl kunde vara gott. Insåg också vid detta laget att jag inte alls var förberedd för mer än att fort köpa en mobil och sedan åka hem, med min av skolmaterial proppfyllda, tunga väska. Den akuta hungern drev mig naturligtvis till att stanna ett tag till. Efter mat och lite vandring i Shibuya hade jag helt bytt spår och ville ta nån öl till på nån izakaya. Shibuya är stort och det finns sjukt många schyssta barer, izakayor och klubbar men det betyder inte att det är lätt för tre svenskar som inte kan läsa kanji att hitta någon av dem. Till slut så blev vi upp"lurade" till en på femte våningen belägen izakaya.
Lite info för den icke Japaninvigde: Izakayor är klassiska japanska barer dit ofta de slitna kontorsarbetarna går och tillsammans dricker sig mer än nödvändigt fulla. Vissa izakayor har också nomihoudai vilket innebär att du betalar en fast summa för en viss tid och dricker så mycket du vill under denna tid, något som oftast är väldigt billigt, särskilt om du är av skandinaviskt blod.
Missförstånd är helt oundvikligt med kunder som inte talar japanska, tur nog fick vi vid det bord vi blev skickade till efter en halvtimme av vår timmeslånga nomihoudai hjälp av några väldigt duktiga engelsktalande japaner att få våra sista öl.
Efter att ha snott en tom sakeflaska och ett ölglas gick vi ut på de nu änmer befolkade gatorna. Tio över tio... vi hinner ju lugnt hitta nån schysst bar och ta en öl till innan man måste hem...
Återigen finner vi det väldigt svårt att hitta något ställe som man kunde vara nöjd med. Dock tack vare Jesse som ger sig på att börja fråga folk på gatan om vart man ska gå kommer vi till slut fram till ett 7eleven-liknande ställe där vi möter amerikanen James som gärna visar oss till en bar. På vägen dit berättar James att han gärna annars skulle kunna fixa in oss på en klubb där hans vän skulle DJ:a senare under kvällen. Självklart! Medan vi väntar på att klubben ska öppna hinner vi lära känna James lite bättre och även hans japanska kompis Penny (som i Lane). Väl inne på klubben försvinner snart James och Jesper drog med nåt av de senare tågen hem innan dess så jag, Jesse och Penny sitter under uppvärmandet av dansgolvet mest och snackar och smygdricker öl vi köpt på Sunkus (som också är ett typ 7eleven) då James berättat att det skulle vara fett dyrt på klubben. Det roligaste är nog om jag tar klubbhändelserna i punktform, hålla det kort och fint.
-Det börjas dansas
-På den stora väggen spelas Singing in the Rain via projektor, om och om igen under natten
-Vi stöter helt sjukt, fantastiskt sjukt på James (en annan James, den festgalne koreanska amerikanen från skolan)
-Nåt band bestående av en snubbe på gitarr och en brud på keyboard lirar
-Jag träffar en norrman som jag av någon anledning snackar på Gunde Svan-dialekt med
-Snackar på förmodligen otrooligt dålig japanska med en japan som spelade trummor... tror jag
-Jag äger en hel cirkel av japaner en längre tid på dansgolvet, dvs att jag styr dansmove:sen, hahahaha!
-Jag dansar och hoppar i fyra timmar
När jag till slut inser att jag knappt har orken att röra mig längre tar jag min väska (som jag naturligtvis varit skitskraj för där den låg undernån soffa) för att gå och då kör DJ:en förstås Justice.
Tillsammans med tretusen andra alldeles nyligt starkt festande människor går jag till tågstationen där morgonens första tåg just börjat gå. Omåttligt sliten måste fjag vänta i 20minuter på min bytesstation Yoyogi. Somnar nästan stående på tunnelbanan och kan till slut ta en snabb kall dusch innan jag ca klockan 0630 slänger mig på sängen.
Här är några bilder som jag snott av Jesse:
En obligatorisk bild på huvudkorsningen i Shibuya
Jesse, Jesper, jag. Alltid lika kul att få reda på dan efteråt att man hade världens svettigaste frilla
Bild från klubben
Juste för alla er som ska till japan efter november i år bör veta vad de ska hitta på med immigrationen här
Imorgon är det tyfon. Det kan bli spännande.
TJARÅ!
Kommentarer
Postat av: simon
justice kan ju inte gå fel. det går inte en utekväll i detta london utan att d.a.n.c.e
Postat av: Evelina
Har du känt av jordbävningen som de har pratat om på nyheterna idag? Eller var den mitt under dansen?? Jag såg filmen Babel för några dagar sedan, tänkte på dig när det handlade om den japanska tjejen, party.
Postat av: SvågerAnders
Fick du nåt hugg?
Postat av: ludvig
Var helt död innan d.a.n.c.e drog igång och använde verkligen alla sista krafterna på den, askul!
Kände inte av någon jordbävning, men har hört talas om den, tror att den var mitt på dan. Okej, har också sett babel, har inte stött på fullt så kåta brudar ännu dock.
Nej anders, tyvärr. var nära men...
Trackback