Slitjapan

Ett inlägg som i början hade en helt annan tanke blev bara helt konstigt och reflekterande. Aja? om det inte "make:ar någon sense" så orkar jag inte bry mig. Är för lång text för att bara slänga.

Under tiden jag var i Norge och slet så kan det mycket väl tänkas att jag rört mig i långsamt tempo, med monotona dagar på en arbetsplats där inget jag lär mig sedan kan vara till någon nytta i mitt övriga liv. Med i snitt 6-7timmar övertid varje vecka blir det, enligt mig i alla fall, inte mycket tid över till kreativt tänkande annat än av självdemoraliserande och bakåtdrivande slag. Jag har i efterhand sagt att om jag i en fortfarande långt bort liggande framtid blir tvungen att jobba på ett liknande jobb, även om jag slapp övertid och hade bättre lön mest troligt skulle hitta på ett mer eller mindre (förmodligen mindre) kreativt sätt att ta livet av mig själv. Det finns ju uppenbarligen människor som klarar av det, alla som jobbat länge på lagret jag jobbade på t ex men då får man också ta med i räkningen att om jag skulle bli som dem, som de är som personer och den ?aura? de utsöndrar, oavsett om de är uppenbarligt slitna eller inte så skulle jag också avsluta boken om mig själv, skippa nya testamentet helt. Nåväl, som lagerarbetare i Norge borde jag alltså kunna säga att man inte lär sig mycket men det kan jag ju likt förbannat förståss inte säga. För det jag lärde mig, om än långsamt och kanske inte fullt ut var saker som jag helt utan tvekan haft svårt att lära mig i Umeå. Ska väl inte säga att jag blivit så bra socialt som jag kanske vill men i Umeå har man nästan alltid haft en chans att gömma sig, slippa undan att ta tag i saker som man egentligen borde göra. Jag minns hur jag många gånger har varit fett med imponerad av David för att han har kunnat ringa samtal till folk som han inte känner och styra upp viktiga grejer för bandet. Sånt kom man inte undan i Norge. Jag vet inte hur vanligt det är men innan jag reste så var väl enda sättet att överhuvudtaget komma iväg att helt ignorera vetskapen om alla ?jobbiga? beprövningar man skulle behöva gå igenom. Jag menar; jag hade ju aldrig ens sökt ett jobb eller för den delen skrivit en ordentlig CV innan jag for. Trots det så lyckades jag mer än femdubbla lönen från mitt senaste jobb. Ett år är kanske lång tid att ta sig till den nivå som jag själv tog mig till men för mig är det möjligt att snabbare hade inneburit depression och totalt sönderfall från den stenhårda orubbliga image jag försöker uppehålla. HAHAH!

När man ser på tiden i Sverige efter Norge så blir jag lätt besviken. Jag minns hur hårt jag de sista veckorna i Oslo planerade för att göra i ordning ett träningsschema med flera timmar fysisk träning varje dag. Visserligen lyckades jag löpa en viss del men fokus tycks ha legat på öl och vissa dagar ingenting överhuvudtaget. Mitt mål, som kanske var min viktigaste stylta den sista tiden på lagret, var att se hur mycket jag kunde förändra mig själv, främst min fysiska tillstånd på den korta tid jag var hemma. Kan verkligen känna ångest när jag tänker på att farsan fick göra färdigt duschen och målningen av cykelgaraget och att jag knappt hjälpte Simon och Evelina med deras hus överhuvudtaget. Frågan är väl då om inte detta var det enda som kunde ske efter Norge, om jag helt enkelt inte pallade vara duktig längre. Kanske hade hotet av Tokyo utan vila och återfall till puberteten innan kastat en betydligt större skugga. Det slutliga resultatet kanske kan vara att jag igenom tiden i Umeå fick en bättre känsla för vem jag blivit i Norge, vad jag lärt mig och vad jag var kapabel av, typ.

Det är omöjligt att inte märka hur påtagligt inlåst i cement, hus, människor och stad när du tar tåget från flygplatsen till stadskärnan. Efter 10minuters resa genom den mest idylliska japanska landsbygd märker du snart hur husen kommer allt tätare och närmare. Landsbygden blir till byar, byarna blir snart till förorter och sen inser man att man inte sett gräs eller annat än balkonger med tvätt uthängd de senaste minuterna. Känslan är svår att beskriva, som umebo ser man förstås Stockholm som en stor stad men du kan fortfarande alltid känna och förnimma naturen omkring dig. Har heller inte sett strömmande vatten i större kvantitet än det som kommer ur kranen.

Som det är just nu är vad jag tidigare skulle ha sett som skola, drygheter och allmän otrevlighet hela mitt liv. Allt jag gör handlar om att lära mig Japan, japanska och att sammankoppla allt så att jag sedan lär mig att leva. Jag menar, förmodligen den enda aktivitet som jag gör som inte involverar att jag antingen måste lyssna och förstå japanska, läsa eller prata är väl när jag skriver det här på datorn. Plugget blir i och för sig aldrig speciellt roligt och nu när jag flyttat upp en grupp så finns det ingen möjlighet för mig att slacka av. Har otroligt mycket kanji att ta igen. Hjälper gör det ju inte heller att det i min klass finns fyra taiwanesiskor som redan kan alla tecken sen förut. Hundra procent kul är det väl kanske inte heller alltid när man ska konversera med koreanerna i huset på japanska och inte alls kan få fram så korrekta meningar eller sin egen mening som man vill men om detta inte är lärorikt så vet jag inte vad som är det. Alltså... detta sista stycke skulle egntligen vara mycket bättre men jag blev less.

HAHAHA? nu blev det så långt att jag har glömt vad mer jag tänkte säga. Kanske integrera det nånstans senare.