Slitjapan

Jo, ni kan ju gissa hur varmt det var i Tokyo när jag kom fram till Shinjukustationen, för det ids inte jag. Skitvarmt i alla fall. Med en begynnande fetsvett och dryga 35kg packning går jag fel några gånger innan jag kommer fram till sakura House huvudkontor några hundra meter från stationen. Återfuktad blir jag inte av den lilla kopp vatten som fanns kvar i deras vattenhållare men eftersom aircondition-tekniken är väldigt utvecklad här så lugnar sig hettan snart ner. Naturligtvis "kan" de hos Sakura House engelska så att fylla i de papper som behövs ifyllefyllas är för mig inga problem, bortsett från då jag missar hundra underskrifter i ett häfta jag trodde var ett blad. Nåväl, får sedan vänta cirka 50minuter innan jag faktiskt kan få min nyckel så jag sätter mig vid en dator, loggar in på apan och kanske först då inser att klockan vid detta laget fortfarande bara är 05 i Sverige. Lite lust att spy får man.

Efter att ha svettat ner två tunnelbanevagnar ankommer jag till Nerima, på västsidan av det enorma stadsområde som av många skulle kallas för Tokyo. Med karta i hand finner jag det lätt att finna min väg till min väg som leder till mitt hus, i Tokyo, skulle man kunna säga. Det är inte utan att man nästan lägger sig ner på gatan och gråter när man med alldeles egna, pånyttfödda ögon beskådar gatan som leder fram till mitt guesthouse någonstans längre fram. Mer idylliskt, japanpytoreskt kan det knappast bli; väldigt smal gata med grön-rosafärgad asfalt, fullt med småbutiker, japaner, japanska skyltar och telefon- och diversetrådar hängandes över gatan. Märkte också när jag gick hem nu ikväll att det halva vägen hela tiden kontinuerligt spelas skön musik för de som har glädjen att gå där. Det är på något vis som att myten om Japan som jag själv med olika källkritiserbara stenar byggt upp blir till verkligehet på en sekund. Blöt i svett men med tidigare nämnt leende lullar jag ner för gatan och kommer
snart fram till mitt boende. Lyckas förstås vara oförmögen att hitta den rätta ingången och hinner nästan känna ett sting av uppgivenhet innan jag går runt hörnet en extra gång och hittar den smala trappuppgången. blir väldkomnad av någon slags japansk tant som på något slags vis verkar sköta någon slags städning i detta hus. Mitt rum är perfekt. Litet, jo visst, men inte mindre än vad som behövs. Tatamimattor till golv och ett sånt där skönt fönster som går nästan hela vägen ner till golvet. Mycket gott om garderobsutrymme och en ho att borsta tänderna, tvätta ansiktet och raka sig i, eller nåt.

Hur det nu går till sliter jag min fett med osövda kropp hela vägen ner till min områdes "ward" där jag ska registrera mig själv som utlänning nu boendes i Japan. Glömmer naturligtvis, möjligtvis med flit, adressen till mitt hus. Den trevliga snubben som hjälpt mig med registreringen skickar sedan upp mig till nästa våning där en helt man med inga som helst kunskaper i engelska hjälper mig skaffa "national health insurance" (både registreringen och NHI stod skrivna som saker jag behövde ha med mig för att registrera mig på skolan, detta var alltså inget som jag själv hittade på som en rolig sak att göra). Mannen som inte kan engelska pekar litegrann i några papper och upprepar "70% cut-off!", jag nickar och svarar "hai, hai". Mannnen visar någon räkning som jag förmodar skall komma till mig på posten och sedan är jag färdig. Väldigt konfunderad går jag hem och sätter mig i köket med datorn.

Hörni, köpp aldrig Clas Ohlssons reseadapters till era resor, köp särskilt inte de med "löstagbar"-jordning till den japanska delen. Löstagbarheten förstör på så vis att den inte är löstagbar alls, utan bara flyttbar på ett sätt som gör det omöjligt att koppla in "tjocka" kontakter. Dessutom så fick själva hela grejen inte plats i kontakterna på mitt rum på grund av sin tjockhet. Nåväl, sitter i köket och hinner internetta litegrann samtidigt som batterierna tar slut och en koreanska vars namn jag nu glömt (delvis på grund av jetlag, delvis på grund av att jag är sämst med namn). Jag stänger av datorn och vi håller en befrudligt konstig talsession i två timmar framåt. Hon kan bara lite japanska, ingen engelska och jag kan ännu mindre japanska än henne. Sjukligt klurigt men också sjukligt lärorikt. Lite senare (kl19) bestämmer jag mig att jag måste sova, sitter vid detta laget och märker mer och mer hur lite jag faktiskt ser. Tack för mig! Säger jag och slänger mig i sängen, utan att faktiskt ha ätit nåt sen jag kom fram till Japan.
Tisdag vaknar jag efter 14 timmar sömn klockan 09 och tar mig efter ett tag bort mot skolan via tåg till Ikebukuro vidare till Shin-Okubo. Finns verkligen inget roligt att säga om min registrering på skolan förutom att jag fortfarande inte ätit, på grund av att jag inte riktigt vet hur man använder sig av den gasspis som vi har i köket. Man har ju sett på film hur de tänder med tändstickor, tänkte jag. Dock så kunde jag inte se några stickor i närheten och tänkte att jag ändå inte riktigt vågade riskera spränga hela köket om det inte riktigt var så man gjorde.

Tar mig sedan till stadsdelen Roppongi där jag vet att man ska kunna skaffa mobiltelefon. Blir stoppad i dörren; "nej, du är för ful!" hörs någon säga på svenska. I nästa stund hoppar Mikael Persbranth fram runt ett hörn, helt uppenbarligen i färd med att spela in en japansk reklamfilm för den firma som säljer de mobiltelefoner jag just försökt köpa. Innan nästa tagning hinner jag smita fram till Mikael och fråga om han inte kan hjälpa mig med telefonen, då jag var svensk som han själv. Han skrattar, nyper mig i kinden och utropar "nej, du är för ful!"
Okej, riktigt så var det ju inte men... kunde i vilket fall inte skaffa mobiltelefon just då pga papper som jag inte har fått än.

När jag kom hem hade jag bara ätit en liten baconpinne från SevenEleven så jag köpte en till sådan och en mikro-rätt. Nu slår jetlag:en till igen. Blir tvungen att powernappa en timme för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt. Helt seriöst trodde jag aldrig att det kunde påverka en på detta konstiga bergodalbanevis, slår helt plötsligt till. I köket blir jag sedan från kl16 till kl2120 sittandes utan att göra nånting förutom att fasscineras över hur mycket tvtid japanerna verkar ha; jag menar: inte skulle man i Sverige kunna göra ett två timmar långt, normalt inslagsprogram med en komiker som reser till en ö för att ägna sig åt amatördykarfiske? Skulle möjligtvis kunna få en kvart, max en halvtimme på Söndagsöppet liksom.

Den natten sov jag bara 11timmar. vaknade likt första natten kring 3-4-5 snåret och kunde absolut inte somna om förrän kanske en timme senare, precis som om jag sovit färdigt men tvingade mig själv till en till natts sömn, för båda gångerna när jag somnat om har jag kunnat sova 5-6h utan några problem alls.
Under natten blev jag också väldigt frustrerad på Clas Ohlsson-skiten, tog halvsovandes tag om bögigt stjärnliknande tingesten och bröt med våld av jordningspinnen till den japanska stjärnudden.
Mirakulöst nog gjorde detta att jag imorse kunde använda min dator igen. Även om jag nu fortfarande bara kan använda den på batterier i mitt rum så har jag nånting att göra på kvällen och morgonen.

Idag hade skolan orientering och jag fick äntligen träffa några fler svenskar. Till min förvåning visade det sig att vi var 4stycken: jag, två 88:or killar och en tjej som verkade vara nåt år äldre än mig.
Skolan har 8 svårighetsnivåer eller klasser, jag står i just nu i lägsta (1:an) och från vad jag kunde förstå av orienteringen borde jag egentligen vara någonstans i kanske grupp 3, typ. hoppas att det inte blir några problem att hoppa upp. Tror faktiskt själv, utan att vara alltför självsäker, att jag kommer vara jävligt bra på detta med att lära sig japanska.

Lyckades äntligen efter orienteringen med det jag haft så svårt med: att våga gå och köpa mat på en restaurang. Gick tillsammans med Jesse, en av svenskarna, till en äkta schysst sånt här japanskt matställe där man får köttet och steker det själv på en liten grill mitt i bordet. Fett med coolt. Nåt som inte var fett med coolt var hur dålig jag var på att förstå vad servitören ville oss vid ett tillfälle, tog ett bra tag. Annars vågade jag fatkiskt ställa en del frågor och måste nu i efterhand säga att det var ett mycket lyckat besök.

Nu känner jag verkligen hur tråkig jag börjar bli, idéfattig och skit. Har inte hänt nå mer ändå så jag ska fundera lite över det jag har tänkt på angående att vara blond halvlång skandinavier i Japan så ska jag ta upp det sedan.

HEJHEJEHJEHEJEHJEHEJEHEJEHEJHEJEHJEHJEHEJEHEJHEHEHJEHJEHJ!

Här går jag förbi var dag