Hej igen, det var igår 2
Jo, vart var jag... Arms födelsedag typ...
Yumi skulle också fylla år och samtidigt passa på att fara hem till Korea i ett år så vi passade på med en rafflande Harry Potter och Filosofstenen-dvd plus Monkey Majiks senaste CD samtidigt som vi gick till Village Vanguard som har de bästa hamburgarna i iaf Tokyo vartefter vi begav oss (bara jag, Jesper, Jonas och Yumi då Arm var och hälsade på i Seol vid det tilfället) till vår favoritizakaya där vi tänkte att vi skulle testa på lite annorlunda matbitar:
Yumi
Jesper
Grodlår. Sjukligt gott, som kyckling och fisk ihopblandat på nåt vis. Detta hade Jesper lite svårt med.
Sparv, Jesper höll på att spy efter första och enda tuggan.
INTERMISSION:
Ofrivillig konst i form av slitna slängda cyklar i ett hörn av Inokashira-parken.
Grym modern konst i form av "Den tuggade "börjarn" på tåget".
++++
Sen när Arm kom hem igen (med sin mor) så dröjde det bara cirka 2 veckor innan jag hängde med till Seol! TJO!
Koreanskgammelmåltid, godare än Japanskgammelmåsltid skulle jag vilja påstå.
Skaffade ett par fejkbrillor, gillar.
Sur.
Träffade Arms gamla vänner. (Till vänster heter Yuujin, höger kommer jag inte alls ihåg)
Så drog vi naturligtvis till Yumi, som visade sig vara lönnrik med ny och stor lägenhet. Det ska väl kanske iofs sägas om Korea, det är helt annorlunda från Japan. Där har alla bil och det finns inte alls lika mycket tåg. Sedan bor folk allmännt större och har förmodligen världens största kylskål (se bild).
Seol
De vet verkligen hur man styr upp karaoke i Korea skall sägas, grymt lyxigt och billigt.
Kanske det godaste jag ätit i mitt liv. Possam, som vi rätt ofta brukade äta i lägenheten men som på den här restaurangen inte var att leka med... helt sjukt.
En otippad karavan på 5-6 counter strike-bussar.
Sista dagen åt jag krabba, för första gången i mitt liv möjligtvis. Gott men dyrt.
Nu är jag less på at hänga på skolan så det blir "to be continued..." på skiten igen.
Hej igen, det var igår.
Jo tjena, efter hundra år så har jag tid/möjlighet att skriva igen. Denna gång tack vare att jag glömde ta med mig mina böcker till skolan och därför fann mig själv med en hel massa tid på vantarna innan dagens lektioner inleds. Naturligtvis ska jag inleda litegrann med att förklara varför jag inte skrivit och vad som pågått de senaste månaderna:
Först och främst så var det ett helt frivilligt uppehåll som höll mig från att skriva. Någonstans när jag började tycka att det var drygt hur lång tid det skulle ta att ladda upp bilder till den här skisidan och allt jag ville skriva om skulle ta en hel massa bilder så tog jag paus på obestämd tid. När jag sedan började tycka att det var lite fjantigt med paus så hade jag glädjen att se min dator göra uppror och slutligen lägga sig till vila på det orörliga, oanvändbara sätt den nu vilar.
Nåväl, ingen anledning att hänga läpp, jag får den väl lagad/utbytt på garantin när jag hälsar på i Sverige i tre veckor från 3 Aug (inga biljetter än köpta så jag reserverar mig för ändringar i schemat). Tacksam är jag då förståss också för HPs otroliga internationella garanti som inte ens kan bidra med att klia mig på skinkan nog för att jag ska orka och kunna skicka hem datorn till Sverige, att de ska kunna göra något här är inte ens att fundera på.
Så till grönsakerna:
Den stora pumpan, den som drev mig till att inte skriva, cancersvulsten som stod och blockerade upp dörren för allt annat jag ville skriva om var min och Arms resa till Nikko, som är ett tempelområde och en nationalpark två och en halv timme tåg från Tokyo.
Blev en hel sjuk massa bra bilder tagna på den resan så att lägga upp allt på bloggen skulle ta "för lång tid". Tur nog, eller vad man ska säga, så blev alla de bilderna raderade då jag försökte rädda datorn genom en återställning. Så vad ska jag säga? Det vare sjukt najs och jag kommer förmodligen fara dit igen så jag får väl ta fler bilder då antar jag.
Det var alltså vinter i Japan. Fast mycket snö blev det förstås inte. När det föll litegrann så var det en occasion.
På Arms födelsedag, så drog vi till Enoshima (där jag dog att solbränna i sommras) och tempelbyn Kamakura:
Fuji i bakgrunden
Fikapaus
Det gamla trädet vid templet som var så gammal att det var smält.
Och nu börjar skolan så jag får ta ett litet uppehåll och förtsätta senare.
En bra skylt
Ramen(nudel)-restaurangen i närheten av mitt gästhus:
Rövhål
Tja, jag känner mig som ett rövhål för att jag hållit mig ifrån att skriva på riktigt här på bloggen i över en månad nu. Anledning har väl främst varit att jag inte riktigt vetat hur jag bäst skulle lägga fram de för mig stora nyheterna att jag träffat en tjej. Är ju inget som jag kan skryta med att jag gjort allt för många gånger i forntiden. Arm heter hon och kommer från grannlandet Korea, är inte kompis med herr Jong Il utan håller sig mer kring de södra trakterna tillsammans med Chan-wook Park. Vi träffades tvärt på skolan där hon tidigare jobbat som assistent (pratar japanskan som en Japan) utböt info då hon visade sig vara intresserad av skandinaviska språk. Jag bjöd senare med henne till en izakayakväll, osv osv.
Tack vare Arm så har jag sluppit stor del av den sista tiden hos fransmänspatrasket som jag i slutändan bara väntade på skulle döpa om gästhuset till "République française". Oj, nu låter det som att jag har utnyttjat henne för att komma undan fransmännen när jag egentligen bara tänkte göra en smooth övergång till flytten som genomfördes i lördags, tack Magnus!
Tänkte att jag skulle göra ett till inlägg med lite foton härifrån så jag ska bara konfirmera mina förväntningar som jag hade eller inte hade: Jävligt najs. Proppat med najsiga japaner. Najsiga soffor. Stort najsigt rum med kyl/frys och 'n litn tv.
Ah! Det var som tusan! Jag hade ju värsta fetingplanen om att ta nå foto på mig med mina nya skor och Nintendo DS som jag nyligen köpte, skulle bli hur fett som helst. Aja, som sig bör så kan jag åtminstone uttrycka min glädje över att jag återigen har införstaffat ett par Converse, denna gång utav den välkända färgen grå. Utifrån detta kommer även det att jag rakt ifrån Magnus köpt ett med fusk-kort intryckt Nintendo DS av färgen silver.
tack för mig.
Skämma ut sig
Igår var jag med på japansk tvs mest populära tvkanals morgonnyheter och skämde ut mig totalt.
Då vi förra fredagen besökte Odaiba så blev jag och Jesper anfallna av ett japanskt kamera-team som bad oss titta på ett par fjantiga skor. Jag har aldrig snackat så dålig japanska. Höll på att dö när jag igårmorse räkade se slutet på reportaget, utan att kunna veta om jag varit med eller inte.
Här kan ni se hur jag skämmer ut mig för världen.
En liten översättning kanske kan vara på plats: "Coolt! Påminner om ninja-skor typ, eller hur?"
Då vi förra fredagen besökte Odaiba så blev jag och Jesper anfallna av ett japanskt kamera-team som bad oss titta på ett par fjantiga skor. Jag har aldrig snackat så dålig japanska. Höll på att dö när jag igårmorse räkade se slutet på reportaget, utan att kunna veta om jag varit med eller inte.
Här kan ni se hur jag skämmer ut mig för världen.
En liten översättning kanske kan vara på plats: "Coolt! Påminner om ninja-skor typ, eller hur?"
Mest roligt
Tänkte slänga upp lite stuff som jag haft på hyllan ett tag, mest skoj.
Först har vi lite klipp från en breakdancetävling jag såg i Kitchiyoji den 4:e:
1
2
3
4
5
Som det skall vara när det kommer till utlärning av engelska:
Såhär glad kan man ibland bli när man får ett stort fint karaokerum:
Bonus:
Skjutsat!
Okej, nu är jag igång igen. Efter en veckas seriös uppvärmning och mentala angrepp mot eget sinne lyckas jag äntligen slå mig ner i obekväm sittposition för att förmedla. Förmedla och utbilda. Det är sånt jag gör bäst. Dock kommer detta inlägg främst fokusera på först nämnda. Då jag inser att ta allt som jag lagt på hyllan i form av idéer, tankar och allmän bullshit på samma gång bara skulle trötta ut inte bara mig utan även den som kan tänkas vilja ta del av det jag skriver så delar jag upp skiten och inleder således med senaste nytt:
Igår var en skjutsad kväll. (då möjligtvis inte alla vet vad skjutsat innebär så här följer en kort beskrivning av denna sävar-slang: ungefär samma innebörd som sjukt men oftast mer lutande åt ett positivt och överraskande håll "en sjuk kväll" skulle därmed inte alls ha samm innebörd)
Japan är förmodligen av alla känt som ett land där folk hittar på skojiga ståhej bäst de vill, på tv, på stan och naturligtvis också hemma och på internet. Detta har lett till att Japan nu är känt som det land där det som vuxen är mest accepterat att bete sig som ett barn. Här anses det ofta att ungdomen är slut redan vid 20 års ålder, viljan att framstå ung riktas mot en yngre livstil än så. Då undomen i Japan idag totalt regeras av "kawaii" (söt/sött) till den milda grad att till och med armen säljer små söta nyckelrings soldater och kakor så blir de vuxnas regression än underligare och enligt mig skrämmande. Nåväl, ett på grund av detta väldigt känt fenomen är Cosplay, där tanken är att klä ut sig för att likna karaktärer från japansk manga/anime. En slags live-liknande verklighetsflykt fast istället för att skapa sin egen karaktär så gäller det att härma de redan existerande karaktärerna så bra som möjligt.
Med ett fenomen som detta så är det då naturligtvis självklart att halloween blir en explosion.
Fett soft ändå, vad var jag tänkte inför denna annalkande halloweenhelg. Kanske man ska skaffa sig nån mask eller nåt å dra omkring på stan och skrika med folk?
Lördag morgon och ett tyfonliknande regnoväder ligger trasmatta över hela Tokyo. Går knappt att gå ut för att handla. Då det sista jag vill på helgdagar är att ligga inne vid datorn och inte få något gjort så är ilskan självklar. Höll dessutom tillbaka på gårdagens izakaya-tripp med skolan som föreberedelse på den feta fest, som jag om än inte visste var den skulle vara, klart visste skulle finnas tillgänglig denna kväll. Planen var även att dyka förbi Yamanote line-festen. Efter att ha gnisslat med tänderna hela dan och helt gett upp hoppet om en trevlig kväll köper jag och lagar middag kring 2030 snåret. Det är nu Magnus kontaktar mig och på något mystiskt vis övertalar mitt i tröghetsträsket djupt nerdragna sinne att det kanske kan vara värt att försöka litegrann ändå, trots att detta inte skulle innebära att jag först skulle måsta äta, duscha och göra mig i ordning, vilket i sin tur leder till en väldigt sen inledning av kvällen.
Utan att lyckats få något svar för vidare information från Magnus anländer jag i Shibuya och rör mig till baren som vi uppenbarligen skulle starta. Magnus mobil har slut batterier. Detta får jag dock inte reda på förrän en och en halv timme senare då Magnus inte alls befinner sig där han skall vara. Tur nog så hade regnet ett tag tidigare slutat falla så 30minuter kan jag vänta på att bli återkontaktad, utanför en 7eleven. Det är här kvällen inte alls tar fart, bara återigen vrider sig i en klart oväntad riktning. Detta genom den något för fulle britt i semi-nakenkostym jag tar för mig att börja prata med. Tillsammans med honom och hans japanske vän jag något senare träffar vandrar vi i en knapp timme Shibuyas gator för att försöka plocka upp brudar. När jag till slut erkänner för mig själv att jag inte alls känner vibben för kvällen och i övrigt är less på att vänta på svar från Magnus går jag tillbaka till tågstationen. 5meter från biljettautomaterna ringer telefonen och kvällen vänder igen. Helt sjukt mot alla odds skippar jag sista tåget och får en helschysst klubbkväll istället för självhat framför datorn från morgon till läggdags.
Vad finns det för lärdomar att dra av detta då? Självklart att allting inte speciellt ofta blir som man tror och att man aldrig ska ge upp. För mig är dock det viktigaste att jag för mig själv bevisat teorin om positivt tänkande och chanstagandes effekter, varje gång jag såg en chans tog jag den efter att först konstaterat att inget dåligt egentligen kunde komma från att ge sig på det, även fast jag kanske inte till 100% kunde veta exakt utkomst. Det är sjukt hur positivt tänkande och chanstagande konspirerar samman och ger födsel till vad som bäst kan beskrivas som turaktiga förhållanden.
Att vara less på fransmän
Hej och hå! Vi kommer från det största rövhålslandet i hela världen och våra sociala förmågor matchas endast av vår hygien. När vi pratar låter det som att vi har en bajskorv i munnen och om inte varje mening innehåller ordet "française" så måste vi enligt lag hoppa från närmst belägna dödliga höjd.
Ungefär så känner jag så fort jag hör det minsta från de nu skenbart miljontals fransmän som bor i mitt guesthouse. Jag försöker inte rättfärdiga min ilska och de andra negativa känslorna jag känner, jag vet att sånt bara är bullshit men jag tycks inte kunna komma ifrån att känna mig klart brydd då det pratas och diskuteras på ljudnivåer som klart inte tar hänsyn till att klockan faktiskt är tre på natten.
Då jag är en person som inte längre låter mina problem växa till lumparryggsäckar innan jag vidtar meningsfull åtgärd och då jag av flera andra anledningar en längre tid har haft viljan att räcka det o så långa fingret till Sakura House är nu alla vidtaganden nödvändiga för att inleda flytt nu genomförda.
Efter att i tisdags pratat med Jesper från skolan om hans nya guesthouse där han till största delen bor med japaner fick jag idén att besöka kontoret för denna från Sakura House helt skiljda förening, Oak House. En längre tid har jag haft svårt att bestämma mig vad som skulle vara det rätta valet: skaffa egen lägenhet, hitta någon att dela lägenhet med, försöka hitta någon japan som är intresserad av att bo med utlänningar, flytta in i familj eller bo kvar. Att flytta till ett annat guesthouse hade jag förkastat då jag inte kunde se hur annat än tur skulle innebära en förändring till det bättre för mig. Nu kunde jag plötsligt inse att genom Oak House så kunde jag förmodligen hitta ett billigare boende där jag samtidigt varje dag skulle ha chans att öva min japanska och också slippa alla depositioner samt inköp av möbler etc. en lägenhet skulle kräva. Så direkt efter skolan i torsdags kunde jag på Oak House kontor hitta ett nytt boende som jag hoppas kommer att förbättra mitt liv på många håll. Detta kändes dock ännu lite för förhastat så jag bad om helgen sova på saken. Fredag var jag stensäker och kunde snabbt gå från negativa känslor till optimism och känslor av glädje bara genom att tänka på flytten. Hade det inte varit dags för skolans izakaya-besök så fort skolan slutade den dagen så hade jag bokat rummet redan då, istället bestämde jag att jag skulle fixa det på lördag.
Här kan vi då återigen se en anledning till ilskan inför det invalidiserande regnet igår, lördag.
Jag har alltså istället idag både bokat nytt boende och sagt upp mitt boende hos Sakura House till den första december. Oturligt nog så var det nyligt tid för att hyra så därför måste jag på något vis stå ut med fransmännen i en månad till. Det är nog dock värt det för ett större rum med tv och kyl, som jag också betalar något mindre för. En annan fräck grej är att huvuddörren har "finger vein authentication".
Igår var en skjutsad kväll. (då möjligtvis inte alla vet vad skjutsat innebär så här följer en kort beskrivning av denna sävar-slang: ungefär samma innebörd som sjukt men oftast mer lutande åt ett positivt och överraskande håll "en sjuk kväll" skulle därmed inte alls ha samm innebörd)
Japan är förmodligen av alla känt som ett land där folk hittar på skojiga ståhej bäst de vill, på tv, på stan och naturligtvis också hemma och på internet. Detta har lett till att Japan nu är känt som det land där det som vuxen är mest accepterat att bete sig som ett barn. Här anses det ofta att ungdomen är slut redan vid 20 års ålder, viljan att framstå ung riktas mot en yngre livstil än så. Då undomen i Japan idag totalt regeras av "kawaii" (söt/sött) till den milda grad att till och med armen säljer små söta nyckelrings soldater och kakor så blir de vuxnas regression än underligare och enligt mig skrämmande. Nåväl, ett på grund av detta väldigt känt fenomen är Cosplay, där tanken är att klä ut sig för att likna karaktärer från japansk manga/anime. En slags live-liknande verklighetsflykt fast istället för att skapa sin egen karaktär så gäller det att härma de redan existerande karaktärerna så bra som möjligt.
Med ett fenomen som detta så är det då naturligtvis självklart att halloween blir en explosion.
Fett soft ändå, vad var jag tänkte inför denna annalkande halloweenhelg. Kanske man ska skaffa sig nån mask eller nåt å dra omkring på stan och skrika med folk?
Lördag morgon och ett tyfonliknande regnoväder ligger trasmatta över hela Tokyo. Går knappt att gå ut för att handla. Då det sista jag vill på helgdagar är att ligga inne vid datorn och inte få något gjort så är ilskan självklar. Höll dessutom tillbaka på gårdagens izakaya-tripp med skolan som föreberedelse på den feta fest, som jag om än inte visste var den skulle vara, klart visste skulle finnas tillgänglig denna kväll. Planen var även att dyka förbi Yamanote line-festen. Efter att ha gnisslat med tänderna hela dan och helt gett upp hoppet om en trevlig kväll köper jag och lagar middag kring 2030 snåret. Det är nu Magnus kontaktar mig och på något mystiskt vis övertalar mitt i tröghetsträsket djupt nerdragna sinne att det kanske kan vara värt att försöka litegrann ändå, trots att detta inte skulle innebära att jag först skulle måsta äta, duscha och göra mig i ordning, vilket i sin tur leder till en väldigt sen inledning av kvällen.
Utan att lyckats få något svar för vidare information från Magnus anländer jag i Shibuya och rör mig till baren som vi uppenbarligen skulle starta. Magnus mobil har slut batterier. Detta får jag dock inte reda på förrän en och en halv timme senare då Magnus inte alls befinner sig där han skall vara. Tur nog så hade regnet ett tag tidigare slutat falla så 30minuter kan jag vänta på att bli återkontaktad, utanför en 7eleven. Det är här kvällen inte alls tar fart, bara återigen vrider sig i en klart oväntad riktning. Detta genom den något för fulle britt i semi-nakenkostym jag tar för mig att börja prata med. Tillsammans med honom och hans japanske vän jag något senare träffar vandrar vi i en knapp timme Shibuyas gator för att försöka plocka upp brudar. När jag till slut erkänner för mig själv att jag inte alls känner vibben för kvällen och i övrigt är less på att vänta på svar från Magnus går jag tillbaka till tågstationen. 5meter från biljettautomaterna ringer telefonen och kvällen vänder igen. Helt sjukt mot alla odds skippar jag sista tåget och får en helschysst klubbkväll istället för självhat framför datorn från morgon till läggdags.
Vad finns det för lärdomar att dra av detta då? Självklart att allting inte speciellt ofta blir som man tror och att man aldrig ska ge upp. För mig är dock det viktigaste att jag för mig själv bevisat teorin om positivt tänkande och chanstagandes effekter, varje gång jag såg en chans tog jag den efter att först konstaterat att inget dåligt egentligen kunde komma från att ge sig på det, även fast jag kanske inte till 100% kunde veta exakt utkomst. Det är sjukt hur positivt tänkande och chanstagande konspirerar samman och ger födsel till vad som bäst kan beskrivas som turaktiga förhållanden.
Att vara less på fransmän
Hej och hå! Vi kommer från det största rövhålslandet i hela världen och våra sociala förmågor matchas endast av vår hygien. När vi pratar låter det som att vi har en bajskorv i munnen och om inte varje mening innehåller ordet "française" så måste vi enligt lag hoppa från närmst belägna dödliga höjd.
Ungefär så känner jag så fort jag hör det minsta från de nu skenbart miljontals fransmän som bor i mitt guesthouse. Jag försöker inte rättfärdiga min ilska och de andra negativa känslorna jag känner, jag vet att sånt bara är bullshit men jag tycks inte kunna komma ifrån att känna mig klart brydd då det pratas och diskuteras på ljudnivåer som klart inte tar hänsyn till att klockan faktiskt är tre på natten.
Då jag är en person som inte längre låter mina problem växa till lumparryggsäckar innan jag vidtar meningsfull åtgärd och då jag av flera andra anledningar en längre tid har haft viljan att räcka det o så långa fingret till Sakura House är nu alla vidtaganden nödvändiga för att inleda flytt nu genomförda.
Efter att i tisdags pratat med Jesper från skolan om hans nya guesthouse där han till största delen bor med japaner fick jag idén att besöka kontoret för denna från Sakura House helt skiljda förening, Oak House. En längre tid har jag haft svårt att bestämma mig vad som skulle vara det rätta valet: skaffa egen lägenhet, hitta någon att dela lägenhet med, försöka hitta någon japan som är intresserad av att bo med utlänningar, flytta in i familj eller bo kvar. Att flytta till ett annat guesthouse hade jag förkastat då jag inte kunde se hur annat än tur skulle innebära en förändring till det bättre för mig. Nu kunde jag plötsligt inse att genom Oak House så kunde jag förmodligen hitta ett billigare boende där jag samtidigt varje dag skulle ha chans att öva min japanska och också slippa alla depositioner samt inköp av möbler etc. en lägenhet skulle kräva. Så direkt efter skolan i torsdags kunde jag på Oak House kontor hitta ett nytt boende som jag hoppas kommer att förbättra mitt liv på många håll. Detta kändes dock ännu lite för förhastat så jag bad om helgen sova på saken. Fredag var jag stensäker och kunde snabbt gå från negativa känslor till optimism och känslor av glädje bara genom att tänka på flytten. Hade det inte varit dags för skolans izakaya-besök så fort skolan slutade den dagen så hade jag bokat rummet redan då, istället bestämde jag att jag skulle fixa det på lördag.
Här kan vi då återigen se en anledning till ilskan inför det invalidiserande regnet igår, lördag.
Jag har alltså istället idag både bokat nytt boende och sagt upp mitt boende hos Sakura House till den första december. Oturligt nog så var det nyligt tid för att hyra så därför måste jag på något vis stå ut med fransmännen i en månad till. Det är nog dock värt det för ett större rum med tv och kyl, som jag också betalar något mindre för. En annan fräck grej är att huvuddörren har "finger vein authentication".
Hänt
Detta har hänt:
Den ensamme mannen har lyckats försvinna in i sitt eget psyke till en grad där han själv inte längre kan avgöra utifall han på egen hand varit den som låtit Daisy falla. Samtidigt arbetar inspektör Green frenetiskt för att övertyga överordnad kapten McMann att det som skett inte alls varit utan instpelet av utomstående och för de flesta helt ogreppbara makten. Lord Caldow har gett order om att finna den ensamme mannen med vilka medel som än kan tänkas användbara och föra honom till Caldow död eller levande. Om man ska tro den mystiske herr Bretts insikter i det han varnade den ensamme mannen så ser Caldow honom hellre död. Ännu vet vi inte vad det är som den ensamme mannens minne gömmer, även för honom själv, vad som Caldows mörka order verkar göra allt för att det inte skall nå dagens ljus.
ur Den ensamme mannen av Dan Brown (Dan Brun)
Ibland kan man undra vad det är jag driver med. Ett lov på över en vecka och det mest fantastiska jag lyckas uträtta är en endagsresa till Fuchuu som ligger en halvtimmas tågresa bort. Resulten på proven nådde ju uppenbarligen mina önskningar så borde jag inte ha styrt upp mitt liv med lite utmaning för mina nya kunskaper i nya miljöer och situationer? Sanningen är väl att jag inte till fullo litar på min egen talang riktigt ännu, att jag hålls tillbaka av idiotiska mentala spärrar som bara lång uppvärmning eller nån timme på en izakaya kan bryta. Då jag naturligtvis inte är en människa som vill köra mitt liv med handbromsen åtdragen så vidtar jag för tillfället alla möjliga och nödvändiga övningar för att ändra på detta.
Så har då nästa nivå av studerande inletts, med nytt klassrum, en ny lärare och 8 nya elever. Endast fem personer återstår från nivå 2 så det kommer att behövas en hel del "lära-känna-varann-lekar". Dock så är detta inte konfirmation i Strömbäck så förmodligen slipper vi kramring och kurra-gömma. Så en snabb genomgång av första intryck:
Fransk-nåntingan: Kom två timmar sent och satt längst bort från mig så jag vete tusan om denna filur. Hon verkade inte speciellt imponerande.
Marockanen: En pratglad otaku som inte skämdes över sitt vägval här i livet. Med tanke på hur självsäker han lät kring sitt manga-teknande så är jag nästan säker på att han är kass.
Yevgeni, Ryssen: NEJ! Han kom! Denne jävla Skywalker med bögfläta var en dag på besök i vår klass för att kolla läget och vi var alla glada när han inte kom tillbaka nästa dag. Tala ur skägget, karl! Skum snubbe.
Jag: Utan att egentligen vilja det var jag en total viktigpetter första dan. Snälla skjut mig.
Taiwan-snubbe: Kan inte säga mycket mer än att han såg ut såhär på bilden till sitt skolkort.
Tysk 1: Svettig lirare som uppenbarligen gått på skolan tidigare, vad det innebär är jag inte säker på. Väldigt tysk-svettig i vilket fall.
Tysk 2, Alex: Snackade med honom efter skolan och han verkar vara rätt schysst. Har varit i Japan i ett år och på så vis lärt sig snacka "kompissnack" rätt bra.
Taiwanesisk tjej 1 (från nivå 2): Som vanligt.
Polsk häxa: Hon är ju konstig alltså men gillar uppenbarligen, som jag, japanska komiker. Om hon ändå kunde sluta snyta sig LJUDLIGT under lektionerna.
Matt (engelsk snubbe från nivå 2): Verkar inte ha lust att anstränga sig speciellt mycket, även fast jag gett honom guldtips.
Kinesen: Skrämde alla helt overkligt mycket då han snackade lååångt över våran nivå. "We're all fucked" som Kim påpekade. Möjligtvis ska denna snubbe byta klass, vilket han naturligtvis förtjänar.
Kim (australiensk tjej från nivå 2): Som vanligt.
Naturligtvis glömde jag nu den nya koreanska tjejen som trots att hon förmodligen var äldst av alla i klassrummet bettede sig som en nervös och skraj 13åring. Glömde helt bort att hon var där.
Skolan ger varje termin ut ett stipendium på 60 000yen till 3 elever. Denna gång har jag ansökt och jag hoppas och tror verkligen att jag kan ha en chans. Så det är alltid nåt att hålla tummarna för.
Så, en guide till hur man dödar kackerlackor:
Steg1: Stressa ner dem i diskhon så att de landar på rygg och inte kan ta sig någonstans:
Stick det aset med kniven! (Min nuvarande bakgrundsbild på mobilen)
Bara i Japan! Ett TV-program med en Kines på 240cm och en på 74cm. Vad är premissen för denna 2timmarsspecial? Deras liv och vad som är klurigt? Hur de vill att världen ska förstå? Hell no! De bara drar omkring i Japan och gör softa prylar med mer eller mindre kända japaner, äta mat, käka glass, gå på zoo, sitta i studio, mjölka kor, samtidigt som en är sjukt lång och en annan är sjukt kort. Livet leker!
Slutligen lite underbar ca 3år gammal japansk humor med undertexter!
Den ensamme mannen har lyckats försvinna in i sitt eget psyke till en grad där han själv inte längre kan avgöra utifall han på egen hand varit den som låtit Daisy falla. Samtidigt arbetar inspektör Green frenetiskt för att övertyga överordnad kapten McMann att det som skett inte alls varit utan instpelet av utomstående och för de flesta helt ogreppbara makten. Lord Caldow har gett order om att finna den ensamme mannen med vilka medel som än kan tänkas användbara och föra honom till Caldow död eller levande. Om man ska tro den mystiske herr Bretts insikter i det han varnade den ensamme mannen så ser Caldow honom hellre död. Ännu vet vi inte vad det är som den ensamme mannens minne gömmer, även för honom själv, vad som Caldows mörka order verkar göra allt för att det inte skall nå dagens ljus.
ur Den ensamme mannen av Dan Brown (Dan Brun)
Ibland kan man undra vad det är jag driver med. Ett lov på över en vecka och det mest fantastiska jag lyckas uträtta är en endagsresa till Fuchuu som ligger en halvtimmas tågresa bort. Resulten på proven nådde ju uppenbarligen mina önskningar så borde jag inte ha styrt upp mitt liv med lite utmaning för mina nya kunskaper i nya miljöer och situationer? Sanningen är väl att jag inte till fullo litar på min egen talang riktigt ännu, att jag hålls tillbaka av idiotiska mentala spärrar som bara lång uppvärmning eller nån timme på en izakaya kan bryta. Då jag naturligtvis inte är en människa som vill köra mitt liv med handbromsen åtdragen så vidtar jag för tillfället alla möjliga och nödvändiga övningar för att ändra på detta.
Så har då nästa nivå av studerande inletts, med nytt klassrum, en ny lärare och 8 nya elever. Endast fem personer återstår från nivå 2 så det kommer att behövas en hel del "lära-känna-varann-lekar". Dock så är detta inte konfirmation i Strömbäck så förmodligen slipper vi kramring och kurra-gömma. Så en snabb genomgång av första intryck:
Fransk-nåntingan: Kom två timmar sent och satt längst bort från mig så jag vete tusan om denna filur. Hon verkade inte speciellt imponerande.
Marockanen: En pratglad otaku som inte skämdes över sitt vägval här i livet. Med tanke på hur självsäker han lät kring sitt manga-teknande så är jag nästan säker på att han är kass.
Yevgeni, Ryssen: NEJ! Han kom! Denne jävla Skywalker med bögfläta var en dag på besök i vår klass för att kolla läget och vi var alla glada när han inte kom tillbaka nästa dag. Tala ur skägget, karl! Skum snubbe.
Jag: Utan att egentligen vilja det var jag en total viktigpetter första dan. Snälla skjut mig.
Taiwan-snubbe: Kan inte säga mycket mer än att han såg ut såhär på bilden till sitt skolkort.
Tysk 1: Svettig lirare som uppenbarligen gått på skolan tidigare, vad det innebär är jag inte säker på. Väldigt tysk-svettig i vilket fall.
Tysk 2, Alex: Snackade med honom efter skolan och han verkar vara rätt schysst. Har varit i Japan i ett år och på så vis lärt sig snacka "kompissnack" rätt bra.
Taiwanesisk tjej 1 (från nivå 2): Som vanligt.
Polsk häxa: Hon är ju konstig alltså men gillar uppenbarligen, som jag, japanska komiker. Om hon ändå kunde sluta snyta sig LJUDLIGT under lektionerna.
Matt (engelsk snubbe från nivå 2): Verkar inte ha lust att anstränga sig speciellt mycket, även fast jag gett honom guldtips.
Kinesen: Skrämde alla helt overkligt mycket då han snackade lååångt över våran nivå. "We're all fucked" som Kim påpekade. Möjligtvis ska denna snubbe byta klass, vilket han naturligtvis förtjänar.
Kim (australiensk tjej från nivå 2): Som vanligt.
Naturligtvis glömde jag nu den nya koreanska tjejen som trots att hon förmodligen var äldst av alla i klassrummet bettede sig som en nervös och skraj 13åring. Glömde helt bort att hon var där.
Skolan ger varje termin ut ett stipendium på 60 000yen till 3 elever. Denna gång har jag ansökt och jag hoppas och tror verkligen att jag kan ha en chans. Så det är alltid nåt att hålla tummarna för.
Så, en guide till hur man dödar kackerlackor:
Steg1: Stressa ner dem i diskhon så att de landar på rygg och inte kan ta sig någonstans:
Stick det aset med kniven! (Min nuvarande bakgrundsbild på mobilen)
Bara i Japan! Ett TV-program med en Kines på 240cm och en på 74cm. Vad är premissen för denna 2timmarsspecial? Deras liv och vad som är klurigt? Hur de vill att världen ska förstå? Hell no! De bara drar omkring i Japan och gör softa prylar med mer eller mindre kända japaner, äta mat, käka glass, gå på zoo, sitta i studio, mjölka kor, samtidigt som en är sjukt lång och en annan är sjukt kort. Livet leker!
Slutligen lite underbar ca 3år gammal japansk humor med undertexter!
"He has, like a... gay body"
Asfräsh måne ute en kväll, var naturligtvis tvungen att ge upp när jag insåg hur fantastiskt mörkt det var, även för min kamera.
Nu har det blivit höst på riktigt här, typ. Detta innebär typ att det finns möjlighet att hoppas på dar med under 25grader varmt och möjligheten att få använda den tredjedel av garderoben som hittills bara samlat damm. Det kalla regnet som fallit de senaste dagarna har dock åter lockat fram kackerlackorna. Blev fredag natt uppväckt av att någon tjej skriker i skräck någonstans ifrån. I hopp om att det var den franska kärringen som hade mardrömmar så lät jag det va trots att skriken återkom var 10:e minut den närmaste timmen. Till slut blev jag less och gick upp för att ta en tur förbi toaletten/se vad fan som försigicks. Visade sig att amerikanskan i rummet bredvid mig inte fått någon sömn för att det enda som höll den "otroligt" stora kackerlackan vid hennes dörr borta från resten av hennes rum var hennes röst i 140 decibel. Att man ska behöva göra allt själv.
Imorgon ser jag fram emot ett fantastiskt resultat på de sista proven inför nästa nivå, vilka jag skrev igår. Trots att ingen kunde veta säkert hur det hade gått så gick vi igår ut för att fira. Magnus var snäll nog att svänga förbi ett tag. Snäll nog att även ge mig den konstigaste komplimangen hittills i mitt liv: han försökte förklara hur min kropp på nåt vis skulle ha både maskulina och feminina drag. I ett försök att förklara för Mami la han fram det på ett så här fint sätt: "He has, like a... gay body". Och som jag vid det tillfället lovade så blev det även titeln för detta inlägg.
SÅ! Huvudpunkten i mitt liv hittills: Dagens tur till pengfabriken med skolan.
Detta är en lirare må jag säga. Jag menar, killens huvud är ju världen! Att han är lite kort gör mig inget alls! Det är han som bestämmer!!
Med denna fräcka pryl gjorde man pengar förr i tiden!! Jag förstår inte hur den fungerar! WOW!
Den här blomman var skitfin!!! De måste typ vattna den hur mycket som helst!! HACKERMAN!!
Här ser ni mig och klockan som visade alla som undrade vad klockan var vad klockan var! Riktigt fin!!!!
Den här kuben hade någon snickare gjort enkom för museet! Han verkar vara grymt schysst!!
Korvgubben Bus
Var nästan på väg att döpa inlägget till "Titel" för att sedan försvara den titeln med några rader beskrivande idétorkan inför just namnge dessa följande stycken. Insåg dock, tur nog, hur fruktansvärt onödigt och dumt det hade varit. Dessutom hade jag jag aldrig kunna bortförklara en sån dålig "hej, nu ska jag skriva några rader, bara sådär, om vad jag känner, du behöver inte läsa, det bara är... jag är en ungdom, det är så"-titel även om det inte alls är i den inriktningen det skall barkas åt. Sug på den alla apbergsbloggare med filosofiaspirationer och tron på att någon skulle bry sig.
Här i Japan ter sig det mesta likt. Med risk att jag glömmer bort nån skitgrej som kanske skulle vara kul att berätta tänkte jag gå rakt på de stora päronen:
Sådana här polare slipper vi i Sverige och även om det nu är några veckor sedan jag sist fick chansen att utdela en kärleksfylld kyss med sandalen så är det inte utan att man önskar man hade vetskapen om att man aldrig skulle se de långa känselspröten löpandes omkring på väggen bredvid sängen.
Med det sagt kanske jag ska berätta en rolig historia för att lätta upp stämningen:
"Det var en fransk hora, som kom till Japan för att träffa korta fransk/indonesiska lirare. När hon hittat sitt och flyttat in på det besvärligt bekväma 7kvm-rummet så fick hon äntligen sova. FAST HON SNOOZAR I 2 TIMMAR VARJE MORGON MED ÖPPEN DÖRR OCH VAKNAR BARA EFTER 3 MINUTER ALARM VARJE JÄVLA GÅNG!"
HIHI! Lär er den utan till och berätta för arbetskamraterna efter några öl så kommer ni vara kontorets pajas hela nästa vecka!
Nämen seriöst, träffade henne när jag kom hem i fredags och brann av litegrann så det har varit lugnt sen dess.
Juste, så var det det där med klippningen:
Före (uppenbarligen med svullen läpp)
Några timmar senare.
Klippte mig för 900 yen på klipparskola. Tog två timmar, hon som klippte mig kan inte hållit på mer än någon månad, och blev väl inget speciellt men jag har åtminstone fler val nu och att klippa sig för 50spänn är (möjlighet för vidrigt Forssells-ordskämt) inget jag klagar på.
Jajuste. Min Gud, jag fyllde ju år på fredagen som var den fredagen som var sist. 20 som här i Japan är så speciellt att av alla som man kan räkna till så är det det enda födelseårstalet som de har ett speciellt ord för: Hatachi. Ska väl inte gå in speciellt mycket på vad jag gjorde under firandet men rätt kul var det ändå, trots att jag inte fick chans att göra det jag egentligen helst ville: gå på riktig klubb som kräver 20. Jag menar, i Sverige är ju alltid 18 en stor grej för alla kids som vill köpa folköl, röka eller gå på dagisuteställen och 20 är en ännu större pryl då man kommer åt systemet osv. Här så har jag dock inte behövt känna mig speciellt tillbakahållen av att inte egentligen vara myndig. Har aldrig varit problem att komma in där man vill in, förutom vid två tillfällen, och alkohol kan man köpa utan att bli frågad efter identifikation även som 17-åring typ. Jag antar att jag vill kunna känna mig frisläppt från några slags bojor iallafall. Att det är någon skillnad liksom.
Från skolan lyckades jag vinna ett stycke Tokyo Game Show-biljett av ett värde på 1000 yen. Slet mig upp klockan 10 dagen efter fredagen som var den fredagen som jag fyllde år detta 2007 och drog till vad som skulle visa sig förmodligen var den plats längst från där jag bor jag varit hittills. Småtrist även om vädret gjorde färden utanför stadskärnan något mer intressant med en del värda saker att beskåda. Bland annat så fick jag se Ikea och sedan Disneyland; på avstånd och lyckades bygga upp nån slags vilja att dra dit ändå, detta förmodligen på grund av de exotiska vibbarna med palmer och annorlunda arkitektur, resort-skit liksom.
Jeppjepp, jag följde den konstanta strida strömmen människor från min slutstation till Nolias avlägsna megamoder i "VaheterenulångtfrånTokyo". Fett överfyllt med folk som till stor del verkar ha kommit för att ta snuskiga bilder på de halvnakna tjejerna utanför speltillverkarnas bås. Ta mig inte fel, tjejerna var sjukt söta osv men det skulle aldrig falla mig in att be om att få ta ett foto och på så vis sålla mig till den gruppen "män". Samtidigt måste man ju också undra, någonstans måste ju ändå idén med dessa tjejer vara att de ska ge ut information och främja företagen på sådant vis men jag har svårt att tänka mig att de gjort mer än gått på ett 10 minuters informationsmöte som "fyllt" deras huvuden med spel(ets)namn och företagets namn.
Speciellt kul var det inte. Mest varmt, mycket folk, mycket utlänningar med ryggsäckar, några instressanta spel som du utifall du ville testa fick vänta i ca 45min på samt folk som klädde ut sig till spelkaraktärer emellan de två stora salarna. Lite bilder kan jag bju på:
Det här var rätt coolt, som att lira Magic fast det händer prylar på tvskärmen.
Finns det något spel jag helst ser mig själv spelandes 15h om dygnet de närmaste åren så måste det ändå ska vara Gallop Racer ONLINE
Här i Japan ter sig det mesta likt. Med risk att jag glömmer bort nån skitgrej som kanske skulle vara kul att berätta tänkte jag gå rakt på de stora päronen:
Sådana här polare slipper vi i Sverige och även om det nu är några veckor sedan jag sist fick chansen att utdela en kärleksfylld kyss med sandalen så är det inte utan att man önskar man hade vetskapen om att man aldrig skulle se de långa känselspröten löpandes omkring på väggen bredvid sängen.
Med det sagt kanske jag ska berätta en rolig historia för att lätta upp stämningen:
"Det var en fransk hora, som kom till Japan för att träffa korta fransk/indonesiska lirare. När hon hittat sitt och flyttat in på det besvärligt bekväma 7kvm-rummet så fick hon äntligen sova. FAST HON SNOOZAR I 2 TIMMAR VARJE MORGON MED ÖPPEN DÖRR OCH VAKNAR BARA EFTER 3 MINUTER ALARM VARJE JÄVLA GÅNG!"
HIHI! Lär er den utan till och berätta för arbetskamraterna efter några öl så kommer ni vara kontorets pajas hela nästa vecka!
Nämen seriöst, träffade henne när jag kom hem i fredags och brann av litegrann så det har varit lugnt sen dess.
Juste, så var det det där med klippningen:
Före (uppenbarligen med svullen läpp)
Några timmar senare.
Klippte mig för 900 yen på klipparskola. Tog två timmar, hon som klippte mig kan inte hållit på mer än någon månad, och blev väl inget speciellt men jag har åtminstone fler val nu och att klippa sig för 50spänn är (möjlighet för vidrigt Forssells-ordskämt) inget jag klagar på.
Jajuste. Min Gud, jag fyllde ju år på fredagen som var den fredagen som var sist. 20 som här i Japan är så speciellt att av alla som man kan räkna till så är det det enda födelseårstalet som de har ett speciellt ord för: Hatachi. Ska väl inte gå in speciellt mycket på vad jag gjorde under firandet men rätt kul var det ändå, trots att jag inte fick chans att göra det jag egentligen helst ville: gå på riktig klubb som kräver 20. Jag menar, i Sverige är ju alltid 18 en stor grej för alla kids som vill köpa folköl, röka eller gå på dagisuteställen och 20 är en ännu större pryl då man kommer åt systemet osv. Här så har jag dock inte behövt känna mig speciellt tillbakahållen av att inte egentligen vara myndig. Har aldrig varit problem att komma in där man vill in, förutom vid två tillfällen, och alkohol kan man köpa utan att bli frågad efter identifikation även som 17-åring typ. Jag antar att jag vill kunna känna mig frisläppt från några slags bojor iallafall. Att det är någon skillnad liksom.
Från skolan lyckades jag vinna ett stycke Tokyo Game Show-biljett av ett värde på 1000 yen. Slet mig upp klockan 10 dagen efter fredagen som var den fredagen som jag fyllde år detta 2007 och drog till vad som skulle visa sig förmodligen var den plats längst från där jag bor jag varit hittills. Småtrist även om vädret gjorde färden utanför stadskärnan något mer intressant med en del värda saker att beskåda. Bland annat så fick jag se Ikea och sedan Disneyland; på avstånd och lyckades bygga upp nån slags vilja att dra dit ändå, detta förmodligen på grund av de exotiska vibbarna med palmer och annorlunda arkitektur, resort-skit liksom.
Jeppjepp, jag följde den konstanta strida strömmen människor från min slutstation till Nolias avlägsna megamoder i "VaheterenulångtfrånTokyo". Fett överfyllt med folk som till stor del verkar ha kommit för att ta snuskiga bilder på de halvnakna tjejerna utanför speltillverkarnas bås. Ta mig inte fel, tjejerna var sjukt söta osv men det skulle aldrig falla mig in att be om att få ta ett foto och på så vis sålla mig till den gruppen "män". Samtidigt måste man ju också undra, någonstans måste ju ändå idén med dessa tjejer vara att de ska ge ut information och främja företagen på sådant vis men jag har svårt att tänka mig att de gjort mer än gått på ett 10 minuters informationsmöte som "fyllt" deras huvuden med spel(ets)namn och företagets namn.
Speciellt kul var det inte. Mest varmt, mycket folk, mycket utlänningar med ryggsäckar, några instressanta spel som du utifall du ville testa fick vänta i ca 45min på samt folk som klädde ut sig till spelkaraktärer emellan de två stora salarna. Lite bilder kan jag bju på:
Det här var rätt coolt, som att lira Magic fast det händer prylar på tvskärmen.
Finns det något spel jag helst ser mig själv spelandes 15h om dygnet de närmaste åren så måste det ändå ska vara Gallop Racer ONLINE
Nihon no Suwarikata
Här i Japan görs alltså allting lite annorlunda; cyklarna ska ha sadeln vid anklarna, bilarna ska se ut som små kylskåp, man är fet när man går i skolan och inte efteråt, varje affär ska ha ett "pointo cardo" och helst så ska man vara helt betagen av Hawaii. Den något annorlunda aproach gäller även "slacker-utan-stol"sittställningen. Då man i Sverige kanske väljer att stå/sitta med böjda knän, fötterna i centrum rakt under rektum ståendes på tå samtidigt som du regulerar vikten med armbågarna på knäna så har man i Japan på helt naturliga vägar utvecklat ett helt annat system. Det japanska sittarsättet (Nihon no suwarikata) är överlägset det västerländska på det viset att du besparar dina knän den otroliga påfrestning vi europeer jämt och ständigt utsätter oss för, nog har vi alla varit med och hört det rassel vilket lederna utbryter i varje gång vi ställer oss upp igen. Problemet med NnSK är tekniken, som tar flera år att utveckla. För att kunna bevara balansen krävs extraordinär koncentration och en viktfördelning bäst åtskaffad igenom träning och åter träning. När du väl lärt dig tekniken så kommer du å andra sidan inte att behöva en stol igen förrän du faller ihop och dör... och då ska du ändå inte sitta nå mer.
NnSK var länge en hemlig teknik endast utlärd bakom stängda dörrar i det feudala Japans finaste kampsportsskolor men allt eftersom det amerikanska inflytandet med löften om ett "fritt land" växte och slutligen i och med demokratins införande hade den blivit en del av var japans dagliga repertoar. Stolbranchen hade ett par väldigt tuffa år.
Idag används NnSK ofta av småbusar för att inge respekt då de "sitter" utanför varuhus och väntar på skolpojkar att sno lunchpengar av. Detta hindrar dock inte Japans kontorsarbetare att trots sina hövliga manér "slå sig ner" under rökpausen.
Efter en vecka i Japan
Jag brukar tänka, elle har i vilket fall börjat tänka att när jag skriver såna här inlägg så hjälper det otroligt mycket att jag känner att jag har lust att berätta nånting, eller att jag har kommit på nåt fyndigt sätt att framhäva mina känslor kring nån pryl. Jag har inte haft lust att skriva alls nu ett tag. Har inte det nu heller så detta inlägget kommer förmodligen suga till obeskrivliga gränser, vi får se.
Jag har i vart fall börjat på skolan. blir så jävla skraj varje gång jag kommer från tågstationen och möter morgoneleverna som just slutat. Man börjar undra vad det är man har gett sig in på när man ser två meter långa äkliga västerlänningsbrudar och korta amerikaner med blå skjorta nerstoppad i kostymbyxor, bärandes en pärm. Fy fan vilka jävla nördar det är man går med. Inte konstigt att västerlänningar ofta får dåligt rykte här när de ser ut som de gör. Värst är väl då att jag förmodligen av japanerna blandas in i samma grupp. Jag hoppas dock att mina kläder och min uppsyn gör en viss skillnad. Skrika från själen; Jag är fan ingen otaku! Jag är en trevlig snubbe från Sverige! Inte en jävel som står utanför skolan och fnisshöhösnackar om hur coolt det är att japanerna har "vending machines" överallt!
Vilken jävla skitstövel jag är. Nånstans måste jag väl ha nåt genensamt med dessa som jag nu ser som samhällets rejects men som själva ser sig som grymt coola, dessa lirare. Nånting var det ju ändå som fick mig att välja Japan över världens alla länder, på samma sätt som det var för dem. FUCK THAT! Jag blir så jävla less av att tänka i cirklar, det kan man hålla på med i evigheter och det råkar jag vara en expert på. Det är precis sånt som får en att inte göra saker som man borde, typ ställa frågor; man börjar tänka på alla "tänk om...". Så är det också sånt som gör att man aldrig kan bestämma sig vilken ställning man ska ta i typ genusfrågor, man försöker vara så jävla politiskt korrekt så att huvet skruvas och i slutändan står man där som en person som på grund av allt detta förbannade tänkande tror att man vet bäst och har mest rätt. FUCK THAT! Jag säger att man ska gå på magkänslan och den säger att jag är jag och de är de.
Nåväl, efter den omsvängen till Nordpolen skall vi åter till Tokyo och KAI japanese language school där min första vecka har bestått i fett med plugg av de japanska "enkla" kana-alfabeten. Då jag i måndags berättade om min studiesituation för Morooka-sensei och fick göra ett litet intervju-prov så stod det redan då klart att jag skulle byta upp en grupp. Problemet var då att jag måste kunna "kanan" innan jag kan hoppa upp. Jag har därmed fått dubbla den vanliga uppgiften som består i hälften av tecknena för att nästa vecka vara redo att byta grupp. "Ohoj, han tror han är ball för att han måste lära sig mer än alla andra på kort tid... lilla grabben tror att han är fint folk..." Tack Jarmo. Joho, så är det helt enkelt.
Fortfarande en vecka till jag kan skaffa mobiltelefon, undrar vad för typ jag ska skaffa, vad säger du? Ska man ta en sån där man kan se på tv på? Jävla japaner med deras mobiler alltså, ständigt. Även fast man ska ha mobilen antingen avslagen eller på ljudlös på tåget så använder alla den hela tiden. Igår när tåget från skolan var proppfullt så stod ändå en tjej i mitten av vagnen, bredvid mig och lirade nåt tetrisliknande spel, detta trots att hon knappt kunde hålla mobilen framför sig, så smockat var det.
Andra saker att skaffa:
Väckarklocka
Hårtort
Borste (... eller borste)
Ätarpinnar
En massa par shorts
Jag har förresten likt värsta proffset byggt upp en daglig matcirkel:
Frukost ca 0945: cornflakes med banan i gräddig mjölk
Lunch ca 1130: Nudelburk
Middag ca 1730: Restaurang eller liknande, alternativt färdigmat från affärn
Sjukt najs är hur det verkar som att ingen här i Japan lagar sin egen mat typ. Finns grym färdigmat att köpa och det är verkligen inte dyrt, t ex idag åt jag två stycken medelstora middagspaket av nån nudel-kötträtt för typ 35spänn. Var mycket mer än jag behövde. Man kan dock börja undra hur bra det är att bara ha en rätt om dan som ändras...
Aja, mina kvällar består i vilket fall till störst del av att sitta i köket med koreanerna och se på TV, försöka kommunicera (vilket går rätt bra faktiskt) plugga, danka och bygga upp framtida ryggproblem då det enda vi har att sitta i är obekväma stolar. Ska fasen se till att jag kommer ut till helgen, vore fett med najs att få ta sig nån öl nånstans med nå folk och kunna snacka med nå japaner (japanskor.... ni skulle bara veta...).
Så länge: här har ni en bild på mig i närheten av den japanska humoreliten:
Jag har i vart fall börjat på skolan. blir så jävla skraj varje gång jag kommer från tågstationen och möter morgoneleverna som just slutat. Man börjar undra vad det är man har gett sig in på när man ser två meter långa äkliga västerlänningsbrudar och korta amerikaner med blå skjorta nerstoppad i kostymbyxor, bärandes en pärm. Fy fan vilka jävla nördar det är man går med. Inte konstigt att västerlänningar ofta får dåligt rykte här när de ser ut som de gör. Värst är väl då att jag förmodligen av japanerna blandas in i samma grupp. Jag hoppas dock att mina kläder och min uppsyn gör en viss skillnad. Skrika från själen; Jag är fan ingen otaku! Jag är en trevlig snubbe från Sverige! Inte en jävel som står utanför skolan och fnisshöhösnackar om hur coolt det är att japanerna har "vending machines" överallt!
Vilken jävla skitstövel jag är. Nånstans måste jag väl ha nåt genensamt med dessa som jag nu ser som samhällets rejects men som själva ser sig som grymt coola, dessa lirare. Nånting var det ju ändå som fick mig att välja Japan över världens alla länder, på samma sätt som det var för dem. FUCK THAT! Jag blir så jävla less av att tänka i cirklar, det kan man hålla på med i evigheter och det råkar jag vara en expert på. Det är precis sånt som får en att inte göra saker som man borde, typ ställa frågor; man börjar tänka på alla "tänk om...". Så är det också sånt som gör att man aldrig kan bestämma sig vilken ställning man ska ta i typ genusfrågor, man försöker vara så jävla politiskt korrekt så att huvet skruvas och i slutändan står man där som en person som på grund av allt detta förbannade tänkande tror att man vet bäst och har mest rätt. FUCK THAT! Jag säger att man ska gå på magkänslan och den säger att jag är jag och de är de.
Nåväl, efter den omsvängen till Nordpolen skall vi åter till Tokyo och KAI japanese language school där min första vecka har bestått i fett med plugg av de japanska "enkla" kana-alfabeten. Då jag i måndags berättade om min studiesituation för Morooka-sensei och fick göra ett litet intervju-prov så stod det redan då klart att jag skulle byta upp en grupp. Problemet var då att jag måste kunna "kanan" innan jag kan hoppa upp. Jag har därmed fått dubbla den vanliga uppgiften som består i hälften av tecknena för att nästa vecka vara redo att byta grupp. "Ohoj, han tror han är ball för att han måste lära sig mer än alla andra på kort tid... lilla grabben tror att han är fint folk..." Tack Jarmo. Joho, så är det helt enkelt.
Fortfarande en vecka till jag kan skaffa mobiltelefon, undrar vad för typ jag ska skaffa, vad säger du? Ska man ta en sån där man kan se på tv på? Jävla japaner med deras mobiler alltså, ständigt. Även fast man ska ha mobilen antingen avslagen eller på ljudlös på tåget så använder alla den hela tiden. Igår när tåget från skolan var proppfullt så stod ändå en tjej i mitten av vagnen, bredvid mig och lirade nåt tetrisliknande spel, detta trots att hon knappt kunde hålla mobilen framför sig, så smockat var det.
Andra saker att skaffa:
Väckarklocka
Hårtort
Borste (... eller borste)
Ätarpinnar
En massa par shorts
Jag har förresten likt värsta proffset byggt upp en daglig matcirkel:
Frukost ca 0945: cornflakes med banan i gräddig mjölk
Lunch ca 1130: Nudelburk
Middag ca 1730: Restaurang eller liknande, alternativt färdigmat från affärn
Sjukt najs är hur det verkar som att ingen här i Japan lagar sin egen mat typ. Finns grym färdigmat att köpa och det är verkligen inte dyrt, t ex idag åt jag två stycken medelstora middagspaket av nån nudel-kötträtt för typ 35spänn. Var mycket mer än jag behövde. Man kan dock börja undra hur bra det är att bara ha en rätt om dan som ändras...
Aja, mina kvällar består i vilket fall till störst del av att sitta i köket med koreanerna och se på TV, försöka kommunicera (vilket går rätt bra faktiskt) plugga, danka och bygga upp framtida ryggproblem då det enda vi har att sitta i är obekväma stolar. Ska fasen se till att jag kommer ut till helgen, vore fett med najs att få ta sig nån öl nånstans med nå folk och kunna snacka med nå japaner (japanskor.... ni skulle bara veta...).
Så länge: här har ni en bild på mig i närheten av den japanska humoreliten:
Oh Gud, Min Gud Del 2
Jo, ni kan ju gissa hur varmt det var i Tokyo när jag kom fram till Shinjukustationen, för det ids inte jag. Skitvarmt i alla fall. Med en begynnande fetsvett och dryga 35kg packning går jag fel några gånger innan jag kommer fram till sakura House huvudkontor några hundra meter från stationen. Återfuktad blir jag inte av den lilla kopp vatten som fanns kvar i deras vattenhållare men eftersom aircondition-tekniken är väldigt utvecklad här så lugnar sig hettan snart ner. Naturligtvis "kan" de hos Sakura House engelska så att fylla i de papper som behövs ifyllefyllas är för mig inga problem, bortsett från då jag missar hundra underskrifter i ett häfta jag trodde var ett blad. Nåväl, får sedan vänta cirka 50minuter innan jag faktiskt kan få min nyckel så jag sätter mig vid en dator, loggar in på apan och kanske först då inser att klockan vid detta laget fortfarande bara är 05 i Sverige. Lite lust att spy får man.
Efter att ha svettat ner två tunnelbanevagnar ankommer jag till Nerima, på västsidan av det enorma stadsområde som av många skulle kallas för Tokyo. Med karta i hand finner jag det lätt att finna min väg till min väg som leder till mitt hus, i Tokyo, skulle man kunna säga. Det är inte utan att man nästan lägger sig ner på gatan och gråter när man med alldeles egna, pånyttfödda ögon beskådar gatan som leder fram till mitt guesthouse någonstans längre fram. Mer idylliskt, japanpytoreskt kan det knappast bli; väldigt smal gata med grön-rosafärgad asfalt, fullt med småbutiker, japaner, japanska skyltar och telefon- och diversetrådar hängandes över gatan. Märkte också när jag gick hem nu ikväll att det halva vägen hela tiden kontinuerligt spelas skön musik för de som har glädjen att gå där. Det är på något vis som att myten om Japan som jag själv med olika källkritiserbara stenar byggt upp blir till verkligehet på en sekund. Blöt i svett men med tidigare nämnt leende lullar jag ner för gatan och kommer
snart fram till mitt boende. Lyckas förstås vara oförmögen att hitta den rätta ingången och hinner nästan känna ett sting av uppgivenhet innan jag går runt hörnet en extra gång och hittar den smala trappuppgången. blir väldkomnad av någon slags japansk tant som på något slags vis verkar sköta någon slags städning i detta hus. Mitt rum är perfekt. Litet, jo visst, men inte mindre än vad som behövs. Tatamimattor till golv och ett sånt där skönt fönster som går nästan hela vägen ner till golvet. Mycket gott om garderobsutrymme och en ho att borsta tänderna, tvätta ansiktet och raka sig i, eller nåt.
Hur det nu går till sliter jag min fett med osövda kropp hela vägen ner till min områdes "ward" där jag ska registrera mig själv som utlänning nu boendes i Japan. Glömmer naturligtvis, möjligtvis med flit, adressen till mitt hus. Den trevliga snubben som hjälpt mig med registreringen skickar sedan upp mig till nästa våning där en helt man med inga som helst kunskaper i engelska hjälper mig skaffa "national health insurance" (både registreringen och NHI stod skrivna som saker jag behövde ha med mig för att registrera mig på skolan, detta var alltså inget som jag själv hittade på som en rolig sak att göra). Mannen som inte kan engelska pekar litegrann i några papper och upprepar "70% cut-off!", jag nickar och svarar "hai, hai". Mannnen visar någon räkning som jag förmodar skall komma till mig på posten och sedan är jag färdig. Väldigt konfunderad går jag hem och sätter mig i köket med datorn.
Hörni, köpp aldrig Clas Ohlssons reseadapters till era resor, köp särskilt inte de med "löstagbar"-jordning till den japanska delen. Löstagbarheten förstör på så vis att den inte är löstagbar alls, utan bara flyttbar på ett sätt som gör det omöjligt att koppla in "tjocka" kontakter. Dessutom så fick själva hela grejen inte plats i kontakterna på mitt rum på grund av sin tjockhet. Nåväl, sitter i köket och hinner internetta litegrann samtidigt som batterierna tar slut och en koreanska vars namn jag nu glömt (delvis på grund av jetlag, delvis på grund av att jag är sämst med namn). Jag stänger av datorn och vi håller en befrudligt konstig talsession i två timmar framåt. Hon kan bara lite japanska, ingen engelska och jag kan ännu mindre japanska än henne. Sjukligt klurigt men också sjukligt lärorikt. Lite senare (kl19) bestämmer jag mig att jag måste sova, sitter vid detta laget och märker mer och mer hur lite jag faktiskt ser. Tack för mig! Säger jag och slänger mig i sängen, utan att faktiskt ha ätit nåt sen jag kom fram till Japan.
Tisdag vaknar jag efter 14 timmar sömn klockan 09 och tar mig efter ett tag bort mot skolan via tåg till Ikebukuro vidare till Shin-Okubo. Finns verkligen inget roligt att säga om min registrering på skolan förutom att jag fortfarande inte ätit, på grund av att jag inte riktigt vet hur man använder sig av den gasspis som vi har i köket. Man har ju sett på film hur de tänder med tändstickor, tänkte jag. Dock så kunde jag inte se några stickor i närheten och tänkte att jag ändå inte riktigt vågade riskera spränga hela köket om det inte riktigt var så man gjorde.
Tar mig sedan till stadsdelen Roppongi där jag vet att man ska kunna skaffa mobiltelefon. Blir stoppad i dörren; "nej, du är för ful!" hörs någon säga på svenska. I nästa stund hoppar Mikael Persbranth fram runt ett hörn, helt uppenbarligen i färd med att spela in en japansk reklamfilm för den firma som säljer de mobiltelefoner jag just försökt köpa. Innan nästa tagning hinner jag smita fram till Mikael och fråga om han inte kan hjälpa mig med telefonen, då jag var svensk som han själv. Han skrattar, nyper mig i kinden och utropar "nej, du är för ful!"
Okej, riktigt så var det ju inte men... kunde i vilket fall inte skaffa mobiltelefon just då pga papper som jag inte har fått än.
När jag kom hem hade jag bara ätit en liten baconpinne från SevenEleven så jag köpte en till sådan och en mikro-rätt. Nu slår jetlag:en till igen. Blir tvungen att powernappa en timme för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt. Helt seriöst trodde jag aldrig att det kunde påverka en på detta konstiga bergodalbanevis, slår helt plötsligt till. I köket blir jag sedan från kl16 till kl2120 sittandes utan att göra nånting förutom att fasscineras över hur mycket tvtid japanerna verkar ha; jag menar: inte skulle man i Sverige kunna göra ett två timmar långt, normalt inslagsprogram med en komiker som reser till en ö för att ägna sig åt amatördykarfiske? Skulle möjligtvis kunna få en kvart, max en halvtimme på Söndagsöppet liksom.
Den natten sov jag bara 11timmar. vaknade likt första natten kring 3-4-5 snåret och kunde absolut inte somna om förrän kanske en timme senare, precis som om jag sovit färdigt men tvingade mig själv till en till natts sömn, för båda gångerna när jag somnat om har jag kunnat sova 5-6h utan några problem alls.
Under natten blev jag också väldigt frustrerad på Clas Ohlsson-skiten, tog halvsovandes tag om bögigt stjärnliknande tingesten och bröt med våld av jordningspinnen till den japanska stjärnudden.
Mirakulöst nog gjorde detta att jag imorse kunde använda min dator igen. Även om jag nu fortfarande bara kan använda den på batterier i mitt rum så har jag nånting att göra på kvällen och morgonen.
Idag hade skolan orientering och jag fick äntligen träffa några fler svenskar. Till min förvåning visade det sig att vi var 4stycken: jag, två 88:or killar och en tjej som verkade vara nåt år äldre än mig.
Skolan har 8 svårighetsnivåer eller klasser, jag står i just nu i lägsta (1:an) och från vad jag kunde förstå av orienteringen borde jag egentligen vara någonstans i kanske grupp 3, typ. hoppas att det inte blir några problem att hoppa upp. Tror faktiskt själv, utan att vara alltför självsäker, att jag kommer vara jävligt bra på detta med att lära sig japanska.
Lyckades äntligen efter orienteringen med det jag haft så svårt med: att våga gå och köpa mat på en restaurang. Gick tillsammans med Jesse, en av svenskarna, till en äkta schysst sånt här japanskt matställe där man får köttet och steker det själv på en liten grill mitt i bordet. Fett med coolt. Nåt som inte var fett med coolt var hur dålig jag var på att förstå vad servitören ville oss vid ett tillfälle, tog ett bra tag. Annars vågade jag fatkiskt ställa en del frågor och måste nu i efterhand säga att det var ett mycket lyckat besök.
Nu känner jag verkligen hur tråkig jag börjar bli, idéfattig och skit. Har inte hänt nå mer ändå så jag ska fundera lite över det jag har tänkt på angående att vara blond halvlång skandinavier i Japan så ska jag ta upp det sedan.
HEJHEJEHJEHEJEHJEHEJEHEJEHEJHEJEHJEHJEHEJEHEJHEHEHJEHJEHJ!
Här går jag förbi var dag
Efter att ha svettat ner två tunnelbanevagnar ankommer jag till Nerima, på västsidan av det enorma stadsområde som av många skulle kallas för Tokyo. Med karta i hand finner jag det lätt att finna min väg till min väg som leder till mitt hus, i Tokyo, skulle man kunna säga. Det är inte utan att man nästan lägger sig ner på gatan och gråter när man med alldeles egna, pånyttfödda ögon beskådar gatan som leder fram till mitt guesthouse någonstans längre fram. Mer idylliskt, japanpytoreskt kan det knappast bli; väldigt smal gata med grön-rosafärgad asfalt, fullt med småbutiker, japaner, japanska skyltar och telefon- och diversetrådar hängandes över gatan. Märkte också när jag gick hem nu ikväll att det halva vägen hela tiden kontinuerligt spelas skön musik för de som har glädjen att gå där. Det är på något vis som att myten om Japan som jag själv med olika källkritiserbara stenar byggt upp blir till verkligehet på en sekund. Blöt i svett men med tidigare nämnt leende lullar jag ner för gatan och kommer
snart fram till mitt boende. Lyckas förstås vara oförmögen att hitta den rätta ingången och hinner nästan känna ett sting av uppgivenhet innan jag går runt hörnet en extra gång och hittar den smala trappuppgången. blir väldkomnad av någon slags japansk tant som på något slags vis verkar sköta någon slags städning i detta hus. Mitt rum är perfekt. Litet, jo visst, men inte mindre än vad som behövs. Tatamimattor till golv och ett sånt där skönt fönster som går nästan hela vägen ner till golvet. Mycket gott om garderobsutrymme och en ho att borsta tänderna, tvätta ansiktet och raka sig i, eller nåt.
Hur det nu går till sliter jag min fett med osövda kropp hela vägen ner till min områdes "ward" där jag ska registrera mig själv som utlänning nu boendes i Japan. Glömmer naturligtvis, möjligtvis med flit, adressen till mitt hus. Den trevliga snubben som hjälpt mig med registreringen skickar sedan upp mig till nästa våning där en helt man med inga som helst kunskaper i engelska hjälper mig skaffa "national health insurance" (både registreringen och NHI stod skrivna som saker jag behövde ha med mig för att registrera mig på skolan, detta var alltså inget som jag själv hittade på som en rolig sak att göra). Mannen som inte kan engelska pekar litegrann i några papper och upprepar "70% cut-off!", jag nickar och svarar "hai, hai". Mannnen visar någon räkning som jag förmodar skall komma till mig på posten och sedan är jag färdig. Väldigt konfunderad går jag hem och sätter mig i köket med datorn.
Hörni, köpp aldrig Clas Ohlssons reseadapters till era resor, köp särskilt inte de med "löstagbar"-jordning till den japanska delen. Löstagbarheten förstör på så vis att den inte är löstagbar alls, utan bara flyttbar på ett sätt som gör det omöjligt att koppla in "tjocka" kontakter. Dessutom så fick själva hela grejen inte plats i kontakterna på mitt rum på grund av sin tjockhet. Nåväl, sitter i köket och hinner internetta litegrann samtidigt som batterierna tar slut och en koreanska vars namn jag nu glömt (delvis på grund av jetlag, delvis på grund av att jag är sämst med namn). Jag stänger av datorn och vi håller en befrudligt konstig talsession i två timmar framåt. Hon kan bara lite japanska, ingen engelska och jag kan ännu mindre japanska än henne. Sjukligt klurigt men också sjukligt lärorikt. Lite senare (kl19) bestämmer jag mig att jag måste sova, sitter vid detta laget och märker mer och mer hur lite jag faktiskt ser. Tack för mig! Säger jag och slänger mig i sängen, utan att faktiskt ha ätit nåt sen jag kom fram till Japan.
Tisdag vaknar jag efter 14 timmar sömn klockan 09 och tar mig efter ett tag bort mot skolan via tåg till Ikebukuro vidare till Shin-Okubo. Finns verkligen inget roligt att säga om min registrering på skolan förutom att jag fortfarande inte ätit, på grund av att jag inte riktigt vet hur man använder sig av den gasspis som vi har i köket. Man har ju sett på film hur de tänder med tändstickor, tänkte jag. Dock så kunde jag inte se några stickor i närheten och tänkte att jag ändå inte riktigt vågade riskera spränga hela köket om det inte riktigt var så man gjorde.
Tar mig sedan till stadsdelen Roppongi där jag vet att man ska kunna skaffa mobiltelefon. Blir stoppad i dörren; "nej, du är för ful!" hörs någon säga på svenska. I nästa stund hoppar Mikael Persbranth fram runt ett hörn, helt uppenbarligen i färd med att spela in en japansk reklamfilm för den firma som säljer de mobiltelefoner jag just försökt köpa. Innan nästa tagning hinner jag smita fram till Mikael och fråga om han inte kan hjälpa mig med telefonen, då jag var svensk som han själv. Han skrattar, nyper mig i kinden och utropar "nej, du är för ful!"
Okej, riktigt så var det ju inte men... kunde i vilket fall inte skaffa mobiltelefon just då pga papper som jag inte har fått än.
När jag kom hem hade jag bara ätit en liten baconpinne från SevenEleven så jag köpte en till sådan och en mikro-rätt. Nu slår jetlag:en till igen. Blir tvungen att powernappa en timme för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt. Helt seriöst trodde jag aldrig att det kunde påverka en på detta konstiga bergodalbanevis, slår helt plötsligt till. I köket blir jag sedan från kl16 till kl2120 sittandes utan att göra nånting förutom att fasscineras över hur mycket tvtid japanerna verkar ha; jag menar: inte skulle man i Sverige kunna göra ett två timmar långt, normalt inslagsprogram med en komiker som reser till en ö för att ägna sig åt amatördykarfiske? Skulle möjligtvis kunna få en kvart, max en halvtimme på Söndagsöppet liksom.
Den natten sov jag bara 11timmar. vaknade likt första natten kring 3-4-5 snåret och kunde absolut inte somna om förrän kanske en timme senare, precis som om jag sovit färdigt men tvingade mig själv till en till natts sömn, för båda gångerna när jag somnat om har jag kunnat sova 5-6h utan några problem alls.
Under natten blev jag också väldigt frustrerad på Clas Ohlsson-skiten, tog halvsovandes tag om bögigt stjärnliknande tingesten och bröt med våld av jordningspinnen till den japanska stjärnudden.
Mirakulöst nog gjorde detta att jag imorse kunde använda min dator igen. Även om jag nu fortfarande bara kan använda den på batterier i mitt rum så har jag nånting att göra på kvällen och morgonen.
Idag hade skolan orientering och jag fick äntligen träffa några fler svenskar. Till min förvåning visade det sig att vi var 4stycken: jag, två 88:or killar och en tjej som verkade vara nåt år äldre än mig.
Skolan har 8 svårighetsnivåer eller klasser, jag står i just nu i lägsta (1:an) och från vad jag kunde förstå av orienteringen borde jag egentligen vara någonstans i kanske grupp 3, typ. hoppas att det inte blir några problem att hoppa upp. Tror faktiskt själv, utan att vara alltför självsäker, att jag kommer vara jävligt bra på detta med att lära sig japanska.
Lyckades äntligen efter orienteringen med det jag haft så svårt med: att våga gå och köpa mat på en restaurang. Gick tillsammans med Jesse, en av svenskarna, till en äkta schysst sånt här japanskt matställe där man får köttet och steker det själv på en liten grill mitt i bordet. Fett med coolt. Nåt som inte var fett med coolt var hur dålig jag var på att förstå vad servitören ville oss vid ett tillfälle, tog ett bra tag. Annars vågade jag fatkiskt ställa en del frågor och måste nu i efterhand säga att det var ett mycket lyckat besök.
Nu känner jag verkligen hur tråkig jag börjar bli, idéfattig och skit. Har inte hänt nå mer ändå så jag ska fundera lite över det jag har tänkt på angående att vara blond halvlång skandinavier i Japan så ska jag ta upp det sedan.
HEJHEJEHJEHEJEHJEHEJEHEJEHEJHEJEHJEHJEHEJEHEJHEHEHJEHJEHJ!
Här går jag förbi var dag
Oh Gud, Min Gud.
Jag kommer glömma så mycket grejer alltså. Detta är fantastiskt sjukt. Fort kommer det att gå.
Att stiga upp tisdagmorgon gick lättare än väntat och bussen kom precis som den skulle. Blev dock på ett ledsamt sätt påmind om Norgeslitet av en snubbe som skulle på jobbet som skitgubbe på Arlanda med samma buss. Efter 40minuter kö var jag incheckad och klar, fast oklar kring om jag skulle checka in i Wien sen. Finns inget att säga om resan till Wien förutom att den vidrigaste äggröra jag nånsin kommer att äta (med rosmarin) serverades.
I Wien hade jag 4h av ingenting. Satte mig mest och kollade datorn litegrann, kollade på en del japaner och lyssnade på Justice. Då jag fortfarande inte visste om jag behövde checka in igen så gick jag å ställde mig frågande till detta vid en hjälpdisk, efter några timmar. Naturligtvis inte sa de. när de började släppa folk genom gaten fick jag reda på att det behövde jag visst även om detta inte resulterade i mer än 5minuter längre väntetid innan jasg var igenom. På andra sidan kunde jag fördriva tiden med ett lustigt litet leende på läpparna då som jag iakttog alla japaner samtidigt som jag lyssnade på Animemusik, väldigt finurlig kombination. Förvånad blev jag över att 70% av alla japaner som skulle med flyget var 50+ tanter, som om det varit nåt slags konvent men ändå inte. Men vad gjorde det då du hade en snubbe som gjorde den typiska japansk gubbe-gymnastiken rakt framför dig. Planet blev cirka en timme försenat före start men av det märkte jag ingenting då jag efter boarding i princip bara sovit i min flygstol.
Jag fick sitta bredvid ett äldre japanskt par som jag knappast delade mer än nickningar med under hela resans gång, sov litegrann här och där och lyckades spana in "Persuit of Happiness" och Hugh Grants senaste rövhål.
Fan hörni, jag landade på Tokyo Narita flygplats. Fortfarande med samma fjantiga leende gick jag från planet, förbi imigrationen och ställde mig och väntade på min väska. Den kom! Helt sjukt. Glad blev jag. Sedan fick jag i tullen öppna skiten och svara på om jag hade nå knark. Kände mig inte riktigt nog modig för att busa lite med dem, det hade nog kunna ha blivit lite jobbigt. Efter att ha byggt upp viljan i några minuter gick jag för att skaffa tågbiljett in till Shinjuku där jag skulle fixa nyklarna till mitt rum. Som fetaste utlänningen blev min enda replik: "EH, Shinjuku".
1016 var jag på väg in mot Tokyo.
Nu tar jag en paus och återkommer efter att jag varit på Orientering på skolan. Inte för att ni märker något av det då ni sover hela tiden. BEH!
Att stiga upp tisdagmorgon gick lättare än väntat och bussen kom precis som den skulle. Blev dock på ett ledsamt sätt påmind om Norgeslitet av en snubbe som skulle på jobbet som skitgubbe på Arlanda med samma buss. Efter 40minuter kö var jag incheckad och klar, fast oklar kring om jag skulle checka in i Wien sen. Finns inget att säga om resan till Wien förutom att den vidrigaste äggröra jag nånsin kommer att äta (med rosmarin) serverades.
I Wien hade jag 4h av ingenting. Satte mig mest och kollade datorn litegrann, kollade på en del japaner och lyssnade på Justice. Då jag fortfarande inte visste om jag behövde checka in igen så gick jag å ställde mig frågande till detta vid en hjälpdisk, efter några timmar. Naturligtvis inte sa de. när de började släppa folk genom gaten fick jag reda på att det behövde jag visst även om detta inte resulterade i mer än 5minuter längre väntetid innan jasg var igenom. På andra sidan kunde jag fördriva tiden med ett lustigt litet leende på läpparna då som jag iakttog alla japaner samtidigt som jag lyssnade på Animemusik, väldigt finurlig kombination. Förvånad blev jag över att 70% av alla japaner som skulle med flyget var 50+ tanter, som om det varit nåt slags konvent men ändå inte. Men vad gjorde det då du hade en snubbe som gjorde den typiska japansk gubbe-gymnastiken rakt framför dig. Planet blev cirka en timme försenat före start men av det märkte jag ingenting då jag efter boarding i princip bara sovit i min flygstol.
Jag fick sitta bredvid ett äldre japanskt par som jag knappast delade mer än nickningar med under hela resans gång, sov litegrann här och där och lyckades spana in "Persuit of Happiness" och Hugh Grants senaste rövhål.
Fan hörni, jag landade på Tokyo Narita flygplats. Fortfarande med samma fjantiga leende gick jag från planet, förbi imigrationen och ställde mig och väntade på min väska. Den kom! Helt sjukt. Glad blev jag. Sedan fick jag i tullen öppna skiten och svara på om jag hade nå knark. Kände mig inte riktigt nog modig för att busa lite med dem, det hade nog kunna ha blivit lite jobbigt. Efter att ha byggt upp viljan i några minuter gick jag för att skaffa tågbiljett in till Shinjuku där jag skulle fixa nyklarna till mitt rum. Som fetaste utlänningen blev min enda replik: "EH, Shinjuku".
1016 var jag på väg in mot Tokyo.
Nu tar jag en paus och återkommer efter att jag varit på Orientering på skolan. Inte för att ni märker något av det då ni sover hela tiden. BEH!
Frisyr+Försäkring+Pengar+Visum
Jävla gött hörni, gang!
Midsommar kunde inte ha blivit bättre när det kommer till att man fick träffa folk en sista gång. Däremot kan man ju klart klaga på festerna, min inkluderad kanske? Om jag inte missminner mig så har jag vid ett tillfälle misslyckats så till den milda grad med ett festuppstyrande att det finnd möjligheter för att detta skall spela in på min nuvarande försiktighet. Men det var najs, jag älskar er grappar!
Denna grej med att säga hejdå ändå, okej att man vuxit upp och inte tar det som en möjlighet att låta vuxen å påstå att man inte bryr sig å bara typ: "Tjarå, ;D" (sjukt att jag faktiskt gjorde "tscht"-ljudet med min tunga i samma ögonblick som jag skrev den där smileyn). Jo, som sagt, nu kan man ju nästan bli emotionell och en helt seriös kram känns ju klart som en godkänd gest. Problemet då:
He har ju blivit så enormt många gånger. Har ju lyckats pricka alla sistaträffar vid tillfällen då jag träffat någon ensam. Tomas; förra helgen, Sofia & Farsan; innan midsommar (olika tillfällen), Nils och Oskar på efterfest (undantag), Niklas; morgonen efter (killen kom tillbaka 3 gånger, ge sig), Jakob; den kvällen, David; uppe i ottan innan jag drog, cred, Hannes igår kväll i STHLM, Morsan och Lovisa&Kids (un.) idag, Jossan imorgon kl0430. Roligt är att jag totalt glömde säga hejdå till Evelina och Simon&Kids, återigen unnskyld!
Ja, de kan ju då te sig att för den som upplever störst antal av dessa förväl, vilket borde vara jag, att man nästan blir less efter några dar. Fast det blir jag väl inte. Inte ens jag är så cynisk att jag skulle säga nåt sånt. Däremot så kan jag väl erkänna att jag blir rätt trött på att höra "det ska nog gå bra" kan ni tänka och jag blir trött på mig själv för jag inte kan komma på fler svar på frågan annat än "jupp" ungefär.
Idag styrde jag upp skit alltså, med över 1mils promenader i stanstan har jag lyckats skaffa mig en ny frisyr, yen, reseförsäkring och ett visum, ba sådär. Det mest underbara var att jag gick rätt i princip hela tiden, ni vet den där känslan när inget går fel och allt är bara soft? Så var det. Dock drog jag fetaste blundern vid Japanska ambassaden där jag istället för att kl 1352 fråga om jag fick komma in å vänta tills de återöppnade kl 14 bara gick fram till portarna oh sedan vända om för att sätta mig på gräset och vänta 7-8minuter, inom klart synfält från ambassaden.
Notering: Du kan inte använda mobiltelefon vid USAs ambassad, det blir bara sprak i luren, du kan inte heller ta dig in där, inte ens med en sån där tank.
Tack för en god tid (utifall att jag dör imorgon, annars så kanske jag far till Tokyo)
Slöjös
Gud vad lat jag har blivit. Har inte sprungit på flera dar och har inte skrivit här trots att händelser av klart potentiellt berättarvärde har skett mig. Sorry, sorry, fansen. HAH!
Jomensåatte...
Söndagen ramlade jag ner i ett svart hål då jag insåg att jag i all hast två dagar tidigare i ett försök att använda hjärnan snarare gjort det motsatta och så att säga hållit pistolen riktad båkvägen. "Oj! Nu börjar det nästan bli fullt med SMS på mobilen!" Jag har en gamm-nokia som rymmar ca 5-6-st beroende på hur batteriet mår. "Kanske ska radera skiten för jag lär ju få fler ikväll!" (Yeah, right.)
Jag brukar vanligtvis aldrig ha något viktigt sparat enbart i SMS:form på mobilen men nu kom det sig som så att jag av outgrundliga anledningar valt att inte skriva ner mitt nyligen "återfunna" banklösenord som jag fått av Olle från Norge till mobilen.
Det tog mig alltså till på söndag att inse detta- när jag började fundera på om jag kanske skulle ta å föra över mina norska kronor till mitt svenska konto.
Nämen du vad less jag blev. Inte mycket att göra utom att kura ihop sig i sängen och vända sin förtvivlan inåt.
Måndag ringde jag upp nordea i Norge för att höra hur jag möjligtvis skulle kunna få tillbaka mitt lösenord. Enda sättet var förstås att beställa hem ett nytt till hemadressen som fortfarande var Oslo. För att byta adress så måste jag skriva ett bra och skicka Oslo-kontoret, vilket tar två veckor.
På detta var ju också att jag var tvungen att så fort som möjligt skicka iväg visumpapperna till ambassaden i STHLM, om detta tog för lång tid så skulle papperna inte hinna hem innan jag for. Eller ja... så mycket stress kanske det inte var men med mina posterfarenheter så blir jag lätt orolig. Naturligtvis var jag för less för att orka fixa detta måndag.
Tisdag klev jag upp "tidigt" och styrde upp de foton som behövdes till visumbrevet (aldrig känt mig så skinnad i hela mitt liv, förbannade Expert, 175spänn för 4asfula foton som jag nu MÅSTE använda). Skickade snart iväg brevet och kunde så småningom åka ner på stan och åter en gång bedröva de anställda på svenska nordea med ett exakt likadant problem. Denna gång visste jag ju att det skulle gå så det finns egentligen inget större värde att berätta något om transaktionen. Tog en dag, som förra gången. På onsdag kväll hade så en orimligt stor summa pengar ramlat in på mitt konto, najs!
Torsdag fick jag självfallet tillbaka min visa application form (som man tar hem från ambassadens hemsida, en del i visumansökan jag skickade iväg tisdag). Jag hade naturligtvis i all min oerfarenhet fyllt ut skiten med blyertz och var tvungen att styra upp en ny med bläck. Tur var det väl då att jag bestämt mig för att be ambassaden behålla papperna så jag kan hämta upp dem dagen innan jag flyger iväg. Något som definitivt borde sänka risken för att brevet brevet skall vara på väg upp, men inte framme, när jag är på väg ner.
Juste... skolan bytte rum åt mig. Lite billigare och lite större blev det. Det andra guesthouset ville även att jag skulle betala hyra för de tio dagar jag inte var där så det känns helt klart som att jag bytt upp mig. Vet inte vilket av rummen det är men det ska vara ett av de på andra våningen och de ser ju likadana ut.
Börjar banne mig dra ihop sig nu... som den lille mannen med talfel sa just innan han dog av shocken av att för första gången i sitt liv sagt något helt felfritt. Han hette för övrigt Martin.
Vad gör man åt möjlig men fortfarande bara just förnimbar stress och nervositet? JO! Man styr upp gamm-bandet Random Destiny.
Sjuuuukt kul att lira lite hårdrock med det eviga järngänget igen. Hänga i Oskars garage och andas in klart hälsofarligt damm samtidigt som man river av alla de gamla dängorna. Fruktansvärt underhållande!
På väg till Shit-Face-Norway-Touren
Också innan Norge. Här med de fräcka RD-tshirtarna. Tyvärr gick ju Viktor (exceptionell gaypose i mitten) och blev musikalartist så han får inte vara med längre.
Tidig bild från fotosessionen till den brutala plattan "Another Life"
Jomensåatte...
Söndagen ramlade jag ner i ett svart hål då jag insåg att jag i all hast två dagar tidigare i ett försök att använda hjärnan snarare gjort det motsatta och så att säga hållit pistolen riktad båkvägen. "Oj! Nu börjar det nästan bli fullt med SMS på mobilen!" Jag har en gamm-nokia som rymmar ca 5-6-st beroende på hur batteriet mår. "Kanske ska radera skiten för jag lär ju få fler ikväll!" (Yeah, right.)
Jag brukar vanligtvis aldrig ha något viktigt sparat enbart i SMS:form på mobilen men nu kom det sig som så att jag av outgrundliga anledningar valt att inte skriva ner mitt nyligen "återfunna" banklösenord som jag fått av Olle från Norge till mobilen.
Det tog mig alltså till på söndag att inse detta- när jag började fundera på om jag kanske skulle ta å föra över mina norska kronor till mitt svenska konto.
Nämen du vad less jag blev. Inte mycket att göra utom att kura ihop sig i sängen och vända sin förtvivlan inåt.
Måndag ringde jag upp nordea i Norge för att höra hur jag möjligtvis skulle kunna få tillbaka mitt lösenord. Enda sättet var förstås att beställa hem ett nytt till hemadressen som fortfarande var Oslo. För att byta adress så måste jag skriva ett bra och skicka Oslo-kontoret, vilket tar två veckor.
På detta var ju också att jag var tvungen att så fort som möjligt skicka iväg visumpapperna till ambassaden i STHLM, om detta tog för lång tid så skulle papperna inte hinna hem innan jag for. Eller ja... så mycket stress kanske det inte var men med mina posterfarenheter så blir jag lätt orolig. Naturligtvis var jag för less för att orka fixa detta måndag.
Tisdag klev jag upp "tidigt" och styrde upp de foton som behövdes till visumbrevet (aldrig känt mig så skinnad i hela mitt liv, förbannade Expert, 175spänn för 4asfula foton som jag nu MÅSTE använda). Skickade snart iväg brevet och kunde så småningom åka ner på stan och åter en gång bedröva de anställda på svenska nordea med ett exakt likadant problem. Denna gång visste jag ju att det skulle gå så det finns egentligen inget större värde att berätta något om transaktionen. Tog en dag, som förra gången. På onsdag kväll hade så en orimligt stor summa pengar ramlat in på mitt konto, najs!
Torsdag fick jag självfallet tillbaka min visa application form (som man tar hem från ambassadens hemsida, en del i visumansökan jag skickade iväg tisdag). Jag hade naturligtvis i all min oerfarenhet fyllt ut skiten med blyertz och var tvungen att styra upp en ny med bläck. Tur var det väl då att jag bestämt mig för att be ambassaden behålla papperna så jag kan hämta upp dem dagen innan jag flyger iväg. Något som definitivt borde sänka risken för att brevet brevet skall vara på väg upp, men inte framme, när jag är på väg ner.
Juste... skolan bytte rum åt mig. Lite billigare och lite större blev det. Det andra guesthouset ville även att jag skulle betala hyra för de tio dagar jag inte var där så det känns helt klart som att jag bytt upp mig. Vet inte vilket av rummen det är men det ska vara ett av de på andra våningen och de ser ju likadana ut.
Börjar banne mig dra ihop sig nu... som den lille mannen med talfel sa just innan han dog av shocken av att för första gången i sitt liv sagt något helt felfritt. Han hette för övrigt Martin.
Vad gör man åt möjlig men fortfarande bara just förnimbar stress och nervositet? JO! Man styr upp gamm-bandet Random Destiny.
Sjuuuukt kul att lira lite hårdrock med det eviga järngänget igen. Hänga i Oskars garage och andas in klart hälsofarligt damm samtidigt som man river av alla de gamla dängorna. Fruktansvärt underhållande!
På väg till Shit-Face-Norway-Touren
Också innan Norge. Här med de fräcka RD-tshirtarna. Tyvärr gick ju Viktor (exceptionell gaypose i mitten) och blev musikalartist så han får inte vara med längre.
Tidig bild från fotosessionen till den brutala plattan "Another Life"
"Jag glömde mina träskor när vi badade..."
"... på kvällen fick jag ro tillbaks å hämta dom"
Nog om det.
Nu är det ju nästan så att individen som jag för tillfället beaktraktar som mig själv överväger att besluta att detta med att fara till Japan är en rätt besvärlig process. Så.
Jag fick igår, skulle jag vilja påstå att det var, men mitt minne och sinne kan inte helt omöjligt svika mig, mitt "certificate of eligibility" och hundra andra papper. Utöver att jag ska skicka några av dessa till STHLM's Japanska ambassad så måste jag även fylla ut ännu en så vid detta laget välkänd "application form" som även den ska med, passfoto och kopior och skit. Det är ju trevligt, kan ju förstås också överraskas av att ambassad blir så glad i mig och mitt breda leende att de tvingar mig till STHLM för en intervju men fullt så självsäker är jag inte att jag bokat någon sådan flygbiljett.
Boendet är bebokat och här kan ni se det glada rummet #201. Hoppas det inte blir några problem att flytta fram inflytten från 28:e till 27:e eftersom flygbiljetten som jag förhoppningsvis utan problem köper idag, torsdag (skrev fredag här tidigare och det tog ett tag innan jag kom på att det var fel, fucked up), kommer att slunga ut mig ur planet på så vis att jag landar redan 0800 den 27:e, något alternativ fanns ej.
Nu till de extra mumsiga sakerna:
Skolan skickade med papper som visserligen befröjdade mitt sinne tidvis men också gav mig magsår när jag fick reda på att jag efter landningen måste skynda mig och registrera mig på nåt vis på nåt ställe någonstans som jag inte har någon aning om vad för någonting det är. måste lyckas skaffa mig ett "notification of alien registration" samt en "national health insurance" efter det. Dessa ska jag sedan ha med till orienteringsdagen på skolan.
Nu ska jag inte klaga för att det går fortfarande att vara lika sliten som alla kontorsarbetare i Japan:
Nog om det.
Nu är det ju nästan så att individen som jag för tillfället beaktraktar som mig själv överväger att besluta att detta med att fara till Japan är en rätt besvärlig process. Så.
Jag fick igår, skulle jag vilja påstå att det var, men mitt minne och sinne kan inte helt omöjligt svika mig, mitt "certificate of eligibility" och hundra andra papper. Utöver att jag ska skicka några av dessa till STHLM's Japanska ambassad så måste jag även fylla ut ännu en så vid detta laget välkänd "application form" som även den ska med, passfoto och kopior och skit. Det är ju trevligt, kan ju förstås också överraskas av att ambassad blir så glad i mig och mitt breda leende att de tvingar mig till STHLM för en intervju men fullt så självsäker är jag inte att jag bokat någon sådan flygbiljett.
Boendet är bebokat och här kan ni se det glada rummet #201. Hoppas det inte blir några problem att flytta fram inflytten från 28:e till 27:e eftersom flygbiljetten som jag förhoppningsvis utan problem köper idag, torsdag (skrev fredag här tidigare och det tog ett tag innan jag kom på att det var fel, fucked up), kommer att slunga ut mig ur planet på så vis att jag landar redan 0800 den 27:e, något alternativ fanns ej.
Nu till de extra mumsiga sakerna:
Skolan skickade med papper som visserligen befröjdade mitt sinne tidvis men också gav mig magsår när jag fick reda på att jag efter landningen måste skynda mig och registrera mig på nåt vis på nåt ställe någonstans som jag inte har någon aning om vad för någonting det är. måste lyckas skaffa mig ett "notification of alien registration" samt en "national health insurance" efter det. Dessa ska jag sedan ha med till orienteringsdagen på skolan.
Nu ska jag inte klaga för att det går fortfarande att vara lika sliten som alla kontorsarbetare i Japan:
Tillfälligheter mot mig
Nu är faktura och skit på väg hit och ska förhoppningsvis vara framme redan imorgon. Underbart nog så är det stress med betalningen.
PROBLEMET:
Jag har norsk bank. För att skicka pengar till ett svenskt bankkonto så får jag betala en avgift på ca 300kr, vilket inte egentligen jag för tillfället ser som något större problem då fakturan är på 47k, 300 är småpotatis i jämförelse liksom. För att skicka pengar till ett annat land måste man ha hundra miljoner uppgifter om det konto man ska skicka till, KID#, banknamn adresser och skit typ. Hittills är allting greit. Det egentliga problemet uppstår då man ska gå in på "betaling utland" på nordea.no, för här handlar det inte om att logga in med normala uppgifter; dvs konto# och "dosa". Nä, här ska du använda ditt användarnamn och din personliga kod som du fick när du skaffade kontot. En sak som jag då jag fixade mitt konto forstod bara skulle användas för att man skulle kunna kollas upp sitt saldo utan att behöva dosan. Nåväl, jag har pga detta aldrig brytt mig om den koden. När sedan min syster ville låna lite pengar och jag för första gången skulle skicka lite pengar över gränsen så märker jag att koden är i en annan stad (hade den i packningen i Uppsala då jag var i STHLM). Aja, tänker jag, klickar väl på den här "jag har glömt mitt lösenord"-knappen så kirrar de det lite kvickt. NEJ! Efter att jag fyllt i alla uppgifter får jag reda på att processen tar några dar och att mitt nya lösenord är hemskickat till mig på posten. Underbart. Åter till hur detta blir ett problem för mig nu: Jag råkade naturligtvis ta med mig postnyckeln till Umeå och ingen kommer åt brevlådan i Norge. Så jag kan på inget vis komma åt det nya lösenord till min bank som ligger och väntar i Oslo. Jag kan på så vis inte heller föra över pengar till språkresebyrån och på så vis inte heller få mitt Certificate of Eligibility i tid till att fara till STHLM på fredag och gå på ambassad där så jag kan få visumet och därmed också inte kunna åka ner samtidigt som Josef (möjligtvis Nils) och träffa Hannes och jag skulle dessutom hinna till min syrras läkar-examen.
Det är nästan så att jag kan känna hur den japanska Bruce Willis skjuter mig full av stress:
PROBLEMET:
Jag har norsk bank. För att skicka pengar till ett svenskt bankkonto så får jag betala en avgift på ca 300kr, vilket inte egentligen jag för tillfället ser som något större problem då fakturan är på 47k, 300 är småpotatis i jämförelse liksom. För att skicka pengar till ett annat land måste man ha hundra miljoner uppgifter om det konto man ska skicka till, KID#, banknamn adresser och skit typ. Hittills är allting greit. Det egentliga problemet uppstår då man ska gå in på "betaling utland" på nordea.no, för här handlar det inte om att logga in med normala uppgifter; dvs konto# och "dosa". Nä, här ska du använda ditt användarnamn och din personliga kod som du fick när du skaffade kontot. En sak som jag då jag fixade mitt konto forstod bara skulle användas för att man skulle kunna kollas upp sitt saldo utan att behöva dosan. Nåväl, jag har pga detta aldrig brytt mig om den koden. När sedan min syster ville låna lite pengar och jag för första gången skulle skicka lite pengar över gränsen så märker jag att koden är i en annan stad (hade den i packningen i Uppsala då jag var i STHLM). Aja, tänker jag, klickar väl på den här "jag har glömt mitt lösenord"-knappen så kirrar de det lite kvickt. NEJ! Efter att jag fyllt i alla uppgifter får jag reda på att processen tar några dar och att mitt nya lösenord är hemskickat till mig på posten. Underbart. Åter till hur detta blir ett problem för mig nu: Jag råkade naturligtvis ta med mig postnyckeln till Umeå och ingen kommer åt brevlådan i Norge. Så jag kan på inget vis komma åt det nya lösenord till min bank som ligger och väntar i Oslo. Jag kan på så vis inte heller föra över pengar till språkresebyrån och på så vis inte heller få mitt Certificate of Eligibility i tid till att fara till STHLM på fredag och gå på ambassad där så jag kan få visumet och därmed också inte kunna åka ner samtidigt som Josef (möjligtvis Nils) och träffa Hannes och jag skulle dessutom hinna till min syrras läkar-examen.
Det är nästan så att jag kan känna hur den japanska Bruce Willis skjuter mig full av stress:
Skolan kan ju va...
Blev nästan ledsen när jag idag fick ett brev av språkbyrån jag anlitat för min stundande år i Japan som innehöll ett japanskaprov från KAI, skolan jag ska gå på där.
Jag menar: jag anser ändå att jag är rätt haj på detta med japanska för någon som egentligen aldrig pluggat seriöst eller för den delen jobbat annat än själv. Då känns det ju lite taskigt av skolan att skicka ett prov som jag omöjligt göra på den halvtimme som de menar att man ska göra det på eftersom allting är skrivet i japanska tecken. Visserligen 99% kana, något som jag planerat att lära mig under några veckor efter min hemkomst till Umeå. Men det känns ändå riktigt fjantigt eftersom provet första del t ex innebär att man typ ska fylla i ordet "paraply" i meningen "detta är ett paraply". Asenkel skit helt enkelt, de kommer ju att tro att jag är dum i huvet, eller som de verkar resonera i vilket fall.
Jag menar: jag anser ändå att jag är rätt haj på detta med japanska för någon som egentligen aldrig pluggat seriöst eller för den delen jobbat annat än själv. Då känns det ju lite taskigt av skolan att skicka ett prov som jag omöjligt göra på den halvtimme som de menar att man ska göra det på eftersom allting är skrivet i japanska tecken. Visserligen 99% kana, något som jag planerat att lära mig under några veckor efter min hemkomst till Umeå. Men det känns ändå riktigt fjantigt eftersom provet första del t ex innebär att man typ ska fylla i ordet "paraply" i meningen "detta är ett paraply". Asenkel skit helt enkelt, de kommer ju att tro att jag är dum i huvet, eller som de verkar resonera i vilket fall.
A sighting!
Kommer tillbaka från jobbet, och ska vänta på bussen på Solli. DÄR STÅR TRE JAPANER! De pratar och skrattar, så jävla COOLT! Ställde mig otrevligt nära och lyssnade på deras samtal innan de skulle hoppa på trikken. Made my day. En av dem var lika lång som mig typ, bikkuri shimashida yo!
PEPPA!
PEPPA!