Slitjapan

"Hej! Det är Peter Haber, du vet skådespelaren från filmerna om polisen Beck. Tänkte bara skriva och fråga hur det står till, jag menar du har ju varit så inaktiv senaste tiden. Jag hoppas att du inte är sjuk. Det är skitjobbigt... Har du sett den där reklamen med snubben som har hela fejjan i en skål med varmt vatten och en handduk över huvet, åsså säger han: "Ni kvinnor snackar om att föda barn... men ni skulle bara veta hur det känns när en man är riktigt förkyld!" HAHAH! LOL! Jag håller lugnt med honom. Han är typ assmart. Hehehe... ...nämen seriöst, ta dig tillbaka nu så vi får veta vad som försigår! Va?! Hejhej! /Peter"

Vad skulle jag göra utan mina fans va? Förmodligen sitta på mitt rum och spela gitarr istället för att sitta och dokumentera de ointressanta ickehändelserna som på senaste tid uppgjort mitt liv.

Tjohopp, som de brukar säga innan det bär av. Vad det ska göra för nytta har jag ingen aning om, som att barnet inte redan vet att det efter den stundande krashen i knattebacken kommer få hela pappa över sig och måsta kämpa efter luft i några minuter innan det feta alkoholiserade aset inser vart han är.

Så blir det när man tagit paus. För jävla mycket bullshit som blir upplagrad och måste ut. Då själva anledningen till min frånvaro varit något så dumt som att jag mentalt tog på mig ett för drygt projekt så ser jag det som nödvändigt att få snacka skit för att på något sätt ventilera den bögiga ilska jag kanske kan känna emot mig själv. En ilska som naturligtvis inte bara har med bloggen att göra utan även förstås den i övriga lathet jag drog på mig under lovets sista vecka, något som sedan resulterade i en smärre krash i pliktkänslesystemet vid återgången till skolan. Självklart överdriver jag men det ser bättre ut i skrift.

Min hjärna har äntligen vant sig vid inlärningen av streck, lådor och sjuppar och jag måste säga att för tillfället är kanji nästan roligt. Vid detta laget börjar man kunna förstå en del skyltar till viss del och efter att man förstått hur tecknens uttal förändras så känns inte allting lika fantastiskt hopplöst. Även om jag fortfarande har svårt att förstå hur man ska läsa namn och platser utan att veta utan till vad de heter. Vissa skulle kanske argumentera för kanjisystemet genom att påstå att ett tecken för varje ord ger en (efter att man har lärt sig hela systemet) en bättre bild när läser. Istället för att se bokstäver så ser man en blomma, typ. Jag skulle vilja rästa för att det kan vara precis likadant med vanliga romerska tecken: vid min ålder, om inte långt tidigare har man läst alla ord så många gånger att man fått en bild av varje bokstavskombination, ungefär som med kanji. Jag minns att min syster lärde mig knepet att läsa ord istället för bokstäver rätt tidigt då jag tyckte att jag läste för långsamt. Detta är inte riktigt samma grej, detta är väl kanske ett steg längre på samma stig. Anledningen att jag överhuvudtaget tar upp en sådan halvflummig grej är att jag tror att många inte tänker på det så då de flesta aldrig kommer i kontakt med japanska/kinesiska tecken mer än när de lunchar på Great eastern med kollegorna från Umeva.

Hade tänkt snacka om några tshirtar jag köpte för nu två och en halv vecka sedan ca, för två och en halv vecka sedan ca. Fick en "rolig idé" om att ta småseriösa posebilder i alla tshirtarna för att visa upp dem. Detta visade sig alldeles för drygt och ledde till att jag inte orkade bry mig om bloggen, skulle ju ändå behöva jobba som ett svin för att kunna göra nästa inlägg. Sedan skulle tshirtarna vara tvättade samtidigt också...
Hela grejen är väl kanske inte hur tshirtarna ser ut, även om jag är nöjd med alla och speciellt nöjd med två. Grejen är priset: Tack vare tips från Magnus fick jag reda på att klädkedjan Uniclo hade billiga designertshirtar i Nakano så jag for dit och köpte 5st för sammanlagt ca 170SEK. Den du. Kan ni suga på när ni i eran förtvivlan måste handla Cliquetshirtar från Inter Sport á 99spänn styck.


Tog en bild typ samma dag som jag köpte tshirtarna, just denna är designad av en svensk. "Fram med smilen, jag kör HIP HOP-stilen! (Lisa hänger med, hon var va på g)"

Jojuste, så var det den här grejen med att jag igår reste till Ochanomizu, utan att ha någon aning om vart det var, hur det såg ut där eller var jag skulle söka för att köpa en gitarr. Jag är förmodligen lite annorlunda från andra när det kommer till att köpa dyra prylar, jag orkar helt enkelt inte med att drygsöka efter det billigaste priset, testa alla olika produkter och pruta eller sådant. Det enda jag gick på var att fler än en hade sagt att Ochanomizu var stället att köpa musikinstrument på. Efter att ha följt en folkmassa åt ett random håll kunde jag just innan jag var på väg att fråga några musiker som gick framför mig plötsligt se 3-4musikinstrumentaffärer liggandes precis bredvid varann. Gick in i den första, sa vad jag var villig att ge och fick testa en av de skönaste stålsträngade aukustiska gitarrer jag någonsin lirat på. Är ingen överdrift att säga att ungefär 90% av tiden jag spednerade på att känna på den var onödig, då jag under de tio procenten kommit fram till att det var den jag skulle ha. Så nu kan jag äntligen störa mina grannar utan att behöva känna skam över att det som stör är en flöjt i min käft. Ska bli fett med fett att lära sig några låtar hela vägen igenom och dra ut någonstans, bara sätta sig och spela. Hoppas på musikintresserad tjejer... HOH!
Denna stad alltså! Oh, Gud, min Gud. Låt mig stanna kvar!