Slitjapan

Jag ska försöka förklara ett vad jag på förhand har bestämt är ett verkligt svårförklarat fenomen: dödsdrömmen, eller feldrömmen.

När man som barn har mardrömmar handlar det ofta om skrämmande gubbar med förvridna ansikten, kroppsdelar löstagna från kroppen eller viktiga personer i ens liv som dör, allmänt skrämmande situationer med mer eller mindre skräckfilmsliknande manus. Jag kan själv fortfarande minnas en del av de drömmar som för min egen del drev mig så långt att jag som liten vissa perioder resulterade i sov-fobi. Jag såg vid 10 års ålder början på en film som sedan vägrade lämna mitt huvud det närmsta året och fick en dominerande roll i de flesta mardrömmarna under denna tid. Denna upplevelse låg också till grund för att jag i mitt kompisgäng blev den sista att våga mig på att se lite mer skrämmande filmer och att överhuvudtaget komma över den obligatoriska avtrubbningen inför lemlästning på film. Just denna "jag såg en hemsk film när jag var liten"-grejen skulle jag ändå tro att de flesta råkat ut för i olika grad.



Allt eftersom jag blivit äldre har jag dock slutat ha de klassiska mardrömmarna och vad det gäller "gore", skräck och allt vad det heter på bioduken så är det nu desto värre desto bättre. Jag har märkt att jag i många fall fungerar så, att det jag en gång sett som en svag sida eller nåt jag hatar har gått över till att vara några av mina favoritsaker.

Nu har dock feldrömmen ersatt mardrömmarna.

Jag skulle aldrig skriva detta inlägg om det inte varit så att jag redan för några år sedan bekräftat feldrömmens existens i ett samtal med David som även han varit med om dess effekter. Hade det inte varit så att också David stod bakom teorin om ondskan så skulle jag inte ens våga ta upp det på grund av rädslan för att bli utskrattad. En annan anledning att ta upp det hela kan kanske också vara en viss glansning åt den gamla förebyggande tekniken mot mardrömmar; nämligen att tala ut om dem.

Döds- eller feldrömmen är en lång dröm som oftast tar plats en bit in på natten men slutar innan solen gått upp. Vanligtvis så känns två timmars drömmande som ungefär 15minuter eller nåt sånt men när det kommer till feldrömmen så är du banne mig med i två hela timmar. Denna tidsuppfattning gäller kanske även för vanliga mardrömmar men då brukar de oftast inte vara så långa.
Dödsdrömmen har inget som helst med skrämmande situationer att göra, av de två jag för tillfället kan minnas så tog den första plats i en leksaksaffär och den andra, som jag hade för någon vecka sedan, vid biljettkontrollen på en vanlig tågstation här i Tokyo. Det hela börjar med att du kanske får en viss känsla för hur något i din omgivning fungerar, till exempel hur biljetterna "betalas" när de passerar kontrollen. Sedan för du djupare förståelse och börjar då inse hur fel allting känns. FEL FEL! NEJ! NEEEJ! Det får inte vara så här! Det blir för klurigt/fel/orätt/orättvist!!
Plötsligt blir situationen dock helt perfekt, du fylls av ett otroligt välbehag som få andra "goda" drömmar kan matcha.
Sen: FEEEEEEEL!!!! AAHHH!!!!
Det som nyss varit så bra är plötsligt inte bra ändå, även fast du trott att du kommit till en ny insikt där allting trots allt varit okej så ser du snart att det är obehagligt felfelfel.

Så pendlar det fram och tillbaka, med kanske en ratio på 0.25 goda stunder. Förmodar att jag ofta skrikit "nej! sluta!" i kudden då jag upplevt feldrömmen. När drömmen sedan släpper greppet känner jag mig alltid tvungen att fort komma upp ur sängen, sätta mig på toan och driva bort mentalt för ett tag. Kanske gör jag detta på grund av rädslan för att jag om jag direkt återgår till sömnen så väntar där samma dröm igen, kanske är det en helt naturlig reflex som jag inte kan göra något åt.

Kanske det värsta med dödsdrömmen är hur den så mycket som några veckor efter den natt då den haft kul med ens mentala hälsa fortfarande kan spela in på hur ens psyke uppfattar olika situationer i vardagen. Kan t ex några dagar efter jag drömt se på en boll med något speciellt mönster i en affär och få en liten dos av "Fel!" i huvet, även om jag inte egentligen tycker illa om bollen på något speciellt sätt.

En annan sak som jag mycket helst inte vill komma ihåg men som ständigt drabbar mig oupphörligen är vetskapen om att jag kommer att drömma feldrömmen igen, flera gånger, innan jag äntligen får dö. Ungefär som man vet att man kommer att skada sig illa någon till gång (i mitt fall kan jag även tänka mig att den värsta olyckan i mitt liv ännu inte har inträffat) eller hur man vet att man kommer bli fruktansvärt sårad fler gånger i sitt liv. Det går inte att komma undan, om det inte är så att denna dröm existerar i mitt liv på grund av något som jag saknar och att den i sånna fall skulle försvinna om jag fann detta, fast det är önsketänkande. Det enda jag kan luta mig tillbaka på för tillfället är att jag nu drömt drömmen relativt nyligt och att den inte kommer att dyka upp på några månader igen, runt två-tre gånger per år kan man vänta sig den.





Jävligt svårt att förklara, som sagt. Väldigt möjligt också dåligt förklarat. MEN! om ni vet vad jag snackar om så bör ni ha förstått. Någon som känner igen sig?

Nu när det är sommarlov passar Japan på att visa vad det kan när det gäller att totalt förstöra ens huvud och kropp med brutala dagar av fruktansvärd värme. Utan AC så tror jag faktiskt det finns möjlighet för att dö. Går man på toaletten i några minuter kommer man tillbaka med en mustasch av svett. Kanske jobbigast med detta är att när du med möda släpar dig fram på gatorna i linne i shorts så går japanerna förbi i kostym nästan hånleendes (inbillar jag mig) utan en svettdroppe i pannan. Man skulle kunna påstå att detta är jobbigt men saken är den att jag själv faktiskt inte kan avgöra om jag ska hata det eller inte. För som svensk har man alltid en viss längtan till den där totala förändringen i klimatet, Mallorca-komplexet skulle man kunna kalla det. Samtidigt som det innebär en otrolig mängd problem så framkallar det någon slags semesterkänslor. Kanske är det så att vi svenskar definierar våra utlandsresor med värmen, att vi inte riktigt känner oss utomlands förrän värmen är så förrändrad från vårt hemsvist att det inte går att undvika eller ignorera. Kanske är det också en grej som vi gillar att skryta med; medan grannarna varit hemma med max 27grader så kommer familjen hem från Spanien där de fått uppleva 35 i skuggan. Möjligtvis även underförstått att detta till viss del är lite jobbigt att uthärda, att man på så vis också får någon slags "die-hard"-poäng.

I fredags var jag på bio för första gången här, biografen låg på 6-våningen i vad som såg ut som ett helt vanligt höghus. Jag såg Harry Potter. Vet inte om man egentligen kan säga något om detta, har ju faktiskt sett alla andra på bio också men jag antar att man inte kommer undan utan att visa viss skam. Tänker inte kommentera filmen, är ingen idé, är undefär som att kommentera hamburgare varje gång man äter på Max.
Efter bion var klockan bara 21 så jag begav mig till Ikebukuro och väntade på punk-klassen från skolan som varit på spelning igen. När jag väntat i en knapp timme fick jag äntligen svar på mobilen och eftersom vi helt omöjligt kunde hitta varandra så drog jag direkt till Sheas lya och vantade på de andra. En av kvällens höjdpunkter var när jag, Jesper och en av punkjapanerna gick för att skaffa lite mat och hittade denna snubben mitt på gatan:



I ett försök att ta en närmare bild så vaknade herrn och vänliga som vi var hjälpte/bar vi honom hem. Hemmet visade sig dock ligga en halvtimme bort och herrns lukt fastnade på mig vilket ledde till att jag plötsligt antog statusen av en välklädd uteliggare. Vi lämnade honom på en bar där de uppenbarligen kände honom, fick en öl för besväret och insåg att vi fortfarande inte fått maten som vi gick ut för att köpa. Eftersom hela samarituppdraget tagit så lång tid ville jag nu bara ha något så snabbt som möjligt och köpte en påse med frusna kycklingbitar. Först efter att ha värmt hela påsen i Sheas mickro insåg jag att jag förmodligen skulle ha tagit ut kycklingen först. Plockar lös de bitar som till synes inte är helt övertäckta av smällt plast och får mig en måltid på kanske 30% av det jag betalade för.

Lördag blev jag av någon outgrundlig anledning sjuk.

Trots sjukdom kände jag mig tvungen att söndagen möta upp med Kota - som jag mötte på KAI-festen- vid Stranden och ta en dag badandes i Söderhavet. Efter en massa drygheter med tåg i nästan 2timmar så kom jag fram till vad som skulle ha kunnat varit ett sydeuropeiskt strandområde, om än med mer hus.



Småkul grej är väl att jag just märkte att snubben på bilden typ har exakt samma badbyxor som de jag köpte nån dag innan jag for ut till havet, nu slipper jag ta bilder på dem :D

Det kanske inte ser varmt ut, tyckte inte jag heller när jag var där men varmtelivarmtvarmt var det dock var vattnet ungefär på samma nivå som när det är varmt i Sverige. Då jag var lite trött på grund av värme och 70% förkylning så valde vid tredje badtillfället att stanna och vila på stranden, när jag tjugo minuter senare ställde mig upp insåg jag just vad solen i Japan kan ställa till med. Att bli lite småskrattad åt i gänget jag hängde var väl inte så farligt tänkte jag men när kvällen kom så började det svida på riktigt.

Så har det varit i några dagar nu, att försöka sova har varit som att ligga i sängen med en t-shirt av sandpapper och på allt detta så har man inte kännt sig speciellt snygg annat än för folk som verkligen gillar kräftor de gånger man tvingats ut i solen sökandes efter skugga. Även om smärtan nu gått över så innebär inte det slutet på problemen. Låter denna äckliga bild föklara:



Så fort den nya huden är redo, nu till veckan skulle jag tro, så ska jag bege mig ut i solen igen (denna gången med solkräm) och försöka återfå ungefärligt mänskligt utseende.

Juste, igår var det Jespers brorsas födelsedag och vi drog på karaoke. Tyvärr så var min röst fortfarande inte 100% efter förkylingen så efter några låtar så började Bengt Magnusson komma fram ur skuggorna, där han gärna står och övervakar. Som resultat på detta och den höga volymen gick jag ut i korridoren och ställde mig, glatt nog fick jag sällskap av en massa japaner. Av någon anledning så var min japanska fett med bra och vi hade inga problem att förstå varandra. Hur det nu blev hamnade jag i ett annat karaokerum och totalövergav mina vänner, jag är ett svin. De var tvungna att betala för mig då de inte längre kunde hitta mig. Tur nog kunde de på karaoken arbetande lirarna hålla min väska så jag vid halv sjutiden faktiskt hade pengar att ta mig hem. Idag slog jag tack vare detta rekord i att vakna sent; 1650. Blir en kort effektiv dag idag.

Ligger en massa fler bilder uppe på resedagboken nu.

Haha.

Jo, ibland kommer man till insikter och tror att man är smart. Har länge funderat över det här med att vara i ett land i ett år och varför det skulle vara bättre att vara i ett land en kort tid. Detta kommer nog inte bli så långt hoppas jag.

Jag skulle i början lugnt ha kunnat sagt att om man som vanlig turist beger sig varsomhelst i några veckor bara är ett svin. Ett äkta turistsvin och allmän skitstövel. Men så behöver det faktiskt inte vara, för när jag tänker på saken så räcker det ändå med några veckor för att ta in vibben av ett land och till viss del förstå det. Visst, man kommer förmodligen inte hinna lära sig så mycket eller se allt men att just ta in vibben och vidare göra upp sin egen uppfattning av landet eller staden på ett vis som man aldrig skulle kunna göra hemifrån via vinklade dokumentärer från USA. Ett jättebra exempel tycker jag är min systers resa till Kuba förra året. Även om hon och hennes vänner inte befann sig på ön i mer än några veckor så var min syster ändå till tankarna väldigt upptagen av vad hon sett där ett väldigt långt tag efteråt. Jag fick en "Che"-tshirt i julklapp som jag knappast kan påstå reflekterar varken mina egna eller hennes intressen eller politiska åsikter jättebra men det var ett bra exempel på den respekt som hon fått för landet och kulturen. Jag menar, skulle jag träffa en japan här som varit till Sverige (vilket inte har hänt, har t o m träffat de som inte känt till Sverige, vilket bara är kul) så skulle jag tycka det var ashäftigt om han bara kunde nämna något mer än "Larsson" och "Ljungberg", även om han inte spenderat speciellt lång tid i landet. Det viktigaste är kanske inte att lära sig allt men att i vilket fall göra en ansträngning för att till viss del förstå och som sagt bilda en uppfattning.

Nu innebär detta veeeeeeerkligen inte att alla turister är bra turister.

Jag talar naturligtvis om asen till amerikaner som bajsar ner hela vår jord med sina fjantresor.
Det går i princip inte att slå sig ner, eller gå in på en klubb utan att stöta på en totalt ignorant amerikan. När jag, Magnus och Magnus fru Mami befann oss på ett starbucks häromdagen (rolig händelse här: jag gick in i glasdörren med min kaffe medan alla snygga tjejer såg på) så hade vi oturen att ha två äkliga amerikaner som tack vare den möjlighet att imponera på tjejer med bara sin nationalitet som finns här sittandes med två japanskor bredvid oss. Utöver att vara ohövliga mot tjejerna så fort de inte kunde engelskan nog bra så hade de feta skitstövlarna mage att sitta och småspänna sina viting-muskler. Kontentan är den att om du som amerikan inte kommer hit för att plugga japanska med 90% sannolikhet är den typiska person som i princip hela Sveriges befolkning kommit att hata, en runtresande fjant utan någon som helst respekt för andra länders kultur, traditioner, män och kvinnor. Kanske ser du dig t o m som en god samarit i uppdrag att lära ut de fantastiska visdomarna från den stora världsmakten. Jag har faktiskt stött på, om än kort tack och lov, sådana personer. Det är verkligen svårt att som tidigare nämnt "ta upp vibben" av ett land om du inte egentligen är intresserad av annat än att utnyttja folk, även om du själv kanske är för dum för att inse att det är precis det du gör.

Jag har stött på två trevliga personer från staterna i Tokyo.

Naturligtvis är det inte bara amerikaner som beter sig som idioter, det finns även fransmän här.