Slitjapan

Det som man här i Japan brukar kalla för television, TV eller helt enkelt fjärrsyn är något helt annat än vad vi i Sverige oftast kopplar samman med bingolotto, allsång på skansen, amerikanska dramaserier och ett uppsjok av fruktansvärda Beck-filmer.

Där jag för tillfället bor får man via "vanlig" TV in cirka 11kanaler varav två vid tillfällen kan vara sevärda. Problemet är väl kanske inte att det finns för lite bra program, för jag vet att även i Sverige har jag många långtråkiga dagar förbannat det svenska utbudet som vid dessa gånger endast kunnat erbjuda "hem till gården" och repriser av "felicity". Programmen finns helt klart då vi även har tillgång till kabeltv, med cirka hundra kanaler extra. Det blir då helt klart svårt att hitta guldkornen. Många timmar har spenderats seendes på någon av de tre musikkanalerna, det verkar helt klart som att inte bara det allmänna musikutbudet håller högre klass här (framförallt vad det gäller originalitet på populärmusiken) utan även musikvideorna är många gånger intressanta och nyskapande. Många japanska videoregissörer har under senare år regisserat fantastiska videos åt västerländska band, se t ex Nakamura Motomichis video för The Knifes "We Share Our Mothers Health".

Åter till vad som faktiskt erbjuds när du väl insett att du helt hopplöst är utan schema och ditt rum känns som en stinkande håla med halvfulla vodkaflaskor bland bråten:

-Japaner älskar mat, detta till den milda grad att om du frågar en japan vad de tycker om att göra (där du i Sverige kanske kan få svaret laga mat) så ska man här inte bli förvånad ifall "att äta mat" ligger högst på listan. Jag menar, det har relativt nyligt, i vilket fall för mig, blivit vanligt att höra hur folk säger att de allmännt gillar mat, hemma i Europa. Redan det har tett sig som något konstigt för mig eftersom mat är något som vi alla sysslar med eller hur, vore lite konstigt om man inte gillade mat k(anske finns såna människor med men de dör nog rätt fort kan jag tänka mig). Att man alltså på något vis uppskattar upplevelsen med smaker på tungan mer än andra. Jag brukar ofta säga att jag inte ogillar nästan någon mat att jag faktiskt tycker det mesta är gott, möjligtvis något jag lärt mig i Norge, men jag skulle nog ändå aldrig säga att jag älskar mat.
Låt mig då förklara skillnaden på att älska mat som västerlänningar gör och att älska att äta mat som japanerna gör: Helt enkelt så innebär detta att japanerna äter hela förbannade tiden och med detta menar jag inte att det äter mycket oftare än vi gör, för hade de gjort det hade de aldrig kunnat behålla den fantastiskt låga genomsnitts fettprocentnivån de har. Istället äter de i situationer då vi aldrig skulle ha ätit och detta är då mest synligt i TV:
Vanliga intervjuer med kändisar som är med i programmet för att promota sin nya skiva, sitt nya TV-program, whatever, företas till 70% samtidigt som diverse gourmet rätter förtärs. Intervjun upptas också till stor del utav de japanska "god mat"-utropen "oishii!" och "umae!". Istället för att nödvändigtvis prata om viktiga saker så diskuteras till stor del smaker på maten. Det finns bland annat ett program med den omåttligt populära popgruppen SMAP (tänker inte gå in på det men kan för hela min värld inte förstå hur de blev kända med de rösterna) där över hälften av grogramtiden tas upp av att någon mer eller mindre känd person blir intervjuad samtidigt som bandet lagar mat. När kändisen sedan smakat och avgjort vilken maträtt som var godast så blir de två vinnande kockarna belönade med medaljer. Sedan följer någon liten sketch varpå gruppen med svaga falska röster sjunger nån poplåt över eftertexterna.
Chanserna att du inte får se åtminstone två smakprovningar av två olika restaurangers mat när du slår igång tv:n är i princip lika med noll. Flippar du runt på de 11kanalerna kommer 3-4 kanaler ha närbilder på någon ramenrätt när du suddar förbi. En annan rolig sak är att de väldigt ofta visar restaurangens pris för maträtten.

-Japanska gameshows
Ett allmännt kännt faktum är att det här i Japan inte finns en levande människa som inte skulle förnedra sig själv till apstatus för att få vinna en månadssubskription på Kalle Anka & C:O. Den bilden har vi länge jobbat på från vårt normala nordliga hem och nu med youtubes totala dominans av allt vad "roliga klipp" heter så tror jag nästan inte någon som fortfarande befinner sig under 35 lyckats undgå att se japaner slå varandra utan någon uppenbar anledning.
Faktum är att de japanska gameshowarna inte alls är så, visst det finns en del sjuka moment i vissa program som kanske påminner om det som egentligen bara var riktigt populärt på 80 och 90-talet men nu har de flesta program en helt annan vinkel. De har fortfarande kvar programledar/e och en eller två paneler med mer eller mindre kända kändisar-upplägget och studion är fortfarande rätt färgrann men det vanligaste upplägget nuförtiden verkar vara ordleksprogram och kommentera skit-program. Sådant som för den som inte är asbra på att läsa kanji eller på att förstå kanji blir fett med konstigt.

-Doramas
Blanda ihop komediprogram med såpa och en nypa normal seriös serie så får du vad de i Japan kallar dorama, eller helt enkelt drama. Dorama-fenomenet är, tro det eller ej, även rätt stort utomlands, ungefär på samma sätt som japansk anime och manga, om än inte till samma grad. En del doramas bygger på gamla mangaserier vilket kanske gör parallellen lättare att dra. Totalt störda situationer med obligatoriskt överspel är resultatet. Historierna är oftast kärleksbaserade men det finns undantag; t ex så går det nu en som handlar om en på varuhus arbetande kvinna och de komplex hon ständigt påminns om av sin kollega med brutalt stora bröst. Till skillnad från Sverige och framförallt Storbrittanien (även om det på deras håll kan bero på en viss brist) så har de i Japan inga skrupler när det gäller att i princip bara visa upp vackert folk i media och detta gäller naturligtvis även doramas.

-Det som är bra med japansk TV
Egentligen tror jag att västerländsk TV har mycket att lära sig av japsarna. Bland annat hur de här totalt har släppt hela SVTkonceptet. Här finns inga överklasskanaler men det innebär inte att man får kanal5-vibbar var man än ser. TV här är ungefär som en helt annan plattform, inte heller likt den totalt degenererade amerikanska TV:n som fördärvar barnen och förfetar de vuxna. Här är den fördummande TV:n ironisk mot sig själv medan du i USA kan ägna 4timmar om dan åt att ge bort IQpoäng till luften och chipsen du äter tillsammans med Ricky Lake, som av någon anledning vägrar dö. De har i Japan lyckats hitta ett väldigt enkelt recept för underhållning där du egentligen inte behöver mer än en karborrevägg, studsmatta och kardborredräkt för att kunna underhålla en hel nation i 30minuter. Kanske detta beror på att i stort sett alla japanska kändisar av något slag. Med "av något slag" så vill jag peka på hur det konceptet här är så pass mycket bredare än vad jag uppfattar det som i Sverige. För att räknas som komiker och 5gånger i veckan få sitta i paneler eller delta i diverse olika uppdrag genom televisionen så behöver du inte hålla på med stå-upp, göra sketcher eller roliga tvserier. Det handlar snarare om att du som amatör kanske reser ensam till en ö för att syssla med lite "hard-core survival", dykfiske och matlagning samtidigt som du har en ironisk inställning till det hela. I det program som jag varje gång jag lyckas träffa av blir väldigt glad av, med Tanaka och Endo från det legendariska gaki no tsukai (ett program lett av japans två idag klart mest kända komiker; Hamada och Matsumoto, tillsammans även kända som downtown), har de tagit ett så enkelt koncept som kurragömma och på något vis gjort det sjukt roligt. En familj får gömma sig i sitt hus och om de inte blir hittade så vinner de 100 000yen. Jag skulle tro att det som gör det så fantastiskt kul är de kryddor som används. Utöver programmets egna, med bl a fällor familjen gillar gillar för de sökande så kommer vi nu in på de visuella grepp som används i princip varje japansk tvshow:
*Reaktionsrutan i hörnet, som ni säkert alla har sett. Huvudstudions panel och programledares ansikte i en liten ruta i hörnet. Även om det inte finns något att reagera på så syns här ständigt någon, kanske nickandes, kanske skrattandes. Antar att det ger en något mer att titta på helt enkelt.
*Textningen. Något som vi aldrig i Sverige skulle använda. Här används textningen ständigt, även om man klart kan höra vad som sägs och för extra effekt så kan t ex "monster"-typsnitt användas ifall någon säger något med arg röst. Hjärtan används även non-stop ifall någon säger något sött.
*Övriga visuella effekter. Kan vara pilar som pekar ut roliga små objekt eller dataanimationer för att bättre förklara situation eller varför inte fejkade röda kinder på någon som är generad.

I nihonland så är de väldigt duktiga på att överexponera, detta kan både vara bra och dåligt. Ett väldigt bra exempel på dåligt är hur det 45åriga überrövhålet Billy Blanks och hans träningsvideos under två veckor var överallt, karln invaderade skolornas gymnastiklektioner och lärde alla japaner att det är coolt att säga "Victory!" efter att man tränat färdigt, weak.
Ett bra exempel är när nån populär skådespelerska har nån ny dorama hon ska vara med i, då kan man varje kväll vara säker på att få se några av de snyggaste tjejerna på jorden på TV.

Andra schyssta tvlänkar:
Slippery Cykling
Zuiikin engelska
Feta brakers
Den helt sjuka trollkarlen Cyril, Zero i Japan. Här från SMAPxSMAP med en fejk-Zero. Cyril är från USA och har jättestörande japanska men det är helt okej för att han är sjukt klurig.

Jo, jag har varit fett med lat och risken finns att jag kommer måste stressa detta inlägg också.
Låt mig börja där jag slutade, förra lördagen:

Okej, lördagen gjorde jag ingenting så jag hoppar till söndagen då jag ganska snart efter att ha vaknat städat och duschat äntligen tog mig för att skaffa en mobiltelefon i Shibuya. Hade redan på fredagen bestämt mig för en Sharp 912SH och efter lite övertalning kunde jag fejka mors signatur för att kunna få igenom dealen, då jag ännu inte är 20 fyllda. Så fort jag kom hem fick jag meddelanden från Jesse och Jesper att det var dags för kanadensiske Shea i deras klass punkspelning i Nakano så naturligtvis skulle jag dit.
Väl i Nakano besannades som vanligt "fördomen" eller vad man nu ska säga om att japaner alltid tar all sorts musik väldigt seriöst. Alla band hade faktiskt orkat lära sig sina instrument vilket man definitivt inte skulle kunna säga om band på samma kändisnivå i Sverige, eller förmodligen stora delar av Europa. Jag gillar ju å andra sidan inte punk så ungefär där slutade jag vara imponerad.


Shea's band, med Shea på trummor. var definitivt fler folk än vad det serut som på bilden.




Det tokigt fräcka sista bandet.


Efter detta drog vi iväg på lägenhetsfest hos några (är faktiskt inte säker på exakt vilka) ur nivå 1-morgonklassen tillsammans med en stor del av just nämnda morgonklass och Penny, från förra helgen. Här träffade vi en jävligt trevlig japan vid namn Takanori som på grymt skön japoengelska förklarade varför utlänningar hade en annan inställning till livet.
Jag som knappt hade ätit hade inte alls tänkt att det skulle bli nån speciell ölkväll elle något men allting förändras ju hela jävla tiden. Lurigt är det.



Glömma-bort-namnet-japan, jag, Takanori och Balkan-Italienaren (har inget balkanblod men för mig så).




Jesse och Penny, vad som sker i bakgrunden kan funderas över...


Eftersom det lutade åt att bara jag Jesse och Penny (som egentligen heter Yoshigo, fast eftersom alla här i världen verkar ha så svårt med uttal så...) stod och pratade på balkongen bestämde vi oss för att ta en taxi till Jesses guesthouse och sedan crasha där, naturligtvis emot reglerna. Här hängde vi till ca 0630 och sen sov jag på golvet... fett med hardcore.

Nästa dag hann jag inte mycket mer än komma hem innan vi skulle mötas upp i Yoyogiparken för att spana in Meijitemplet. Likt en äkta svensk vågade jag inte gå in innan jag kollat säkert vilka ritualer japanerna utförde före de kunde gå genom porten. Tack vare denna väntan på ungefär 5minuter försvann kanske 50% av en tid vi hade att se templet eftersom de just skulle stänga.
från detta utvecklade sig kvällen kanske inte på det mest önskade sätt för mig. Efter vi mött upp med Yoshigo och köpt fyrverkerier var vi tvungna att hänga runt Tokyo i cirka 3timmar innan vi kunde möta upp med Yoshigos polare Yusuke som hade koll på en park där vi kunde smälla av våran feta arsenal.



Så vi körde lite dart.


Sen käkade vi på ett ställe som skulle kosta 50yen per "pinne" men efter sammanlagt 6pinnar fick vi betala 2600yen. Då Jesse och Yoshigo hållit på och smussla med en insmugglad godisvinflaska vågade vi inte klaga.
När det väl kom till fyrverkerierna så hade vi naturligtvis lyckats köpa barnpacket så vi stod i den ändå rätt softa parken i 50minuter och tände tomtebloss efter tomtebloss.
Vid detta laget hade självklart sista tåget gått så vi var tvungna att ta oss till ett så kallat internetcafé i Shibuya, där man hyr ett bås med internet, spel möjlighet till film och diverse för 3h och 1kyen. Här kunde jag -försöka- sova i dessa tre timmar medan Jesse och Yoshigo som druckit under kvällen satt i ett bås och delade på nån återigen insmugglad spritflaska.

Det finns ju inte en chans att jag kommer sitta här och dra en massa skit om veckan som sedan i övrigt gick förbi som vanligt. Skola är som skola är. Man pluggar och lär sig skit men oftast går man på autopilot.

Lördag kväll var det tänkt att jag skulle ut och träffa Magnus som jag innan detta bara haft kontakt med över msn men då de drog ut på tiden och jag var för peppad för att vänta så åkte jag till Takadanobaba där första nivåns morgongrupp skulle festa i Sheas lägenhet/hus. Jag vet inte riktigt vart min standard ligger längre men jag skulle vilja påstå att Sheas "ställe" var fantastiskt schysst. Trots att det var fruktansvärt slitet och jävligt så fick man fettt med schyssta vibbar. Ett vardagsrum, kök, dusch, toa, övervåning med sovrum, "rökrum" och gästrum. Vi gjorde ett asroligt cribsavsnitt där Shea guidade oss och jag helt ovetandes om att Jesse faktiskt filmade litegrann lekta Cribskamera. Ska se om jag kan få upp den filmen och länka den på nåt vis sen. Här höll vi till en cirka 12gaijins från alla världens hörn.



James från USA




Jesper, Kalle (Sverige), glömt namnet (om jag nånsin kunde) från Thailand och killen nog gay att ha med sig ett paraply överallt.


Efter ett tag bestämde vi oss för att det äntligen var dags för en karaoke. De cirka tio återstående höll här igång från 02 till 05 och jag drog de två dängorna "another day" av dream theater och "hotel california". det var fett med kul men jag måste påstå att vi kanske var för många då väntetiden om man beställde en ny låt var ca 50minuter.



Shea bränner lös...



Lite slitet är det ju med fönster i karaokerummet när det börjar bli ljust igen.


Trött tog ett gäng av oss efteråt en skål med matmat på en matsuya (känd skål-med-mat-kedja). Somnade på mitt tåg och åkte 7stationer för långt men det är bara hårdrock.

Helvete vad långt detta blir....
Söndag fick jag äntligen träffa Magnus och vi drog iväg till nånstans nånstans där vi på en fett najsig izakaya träffade hans fru Mami och hennes två kompisar Tomo och Abi. Jävligt trevligt folk alltså, efter att klockan klättrat upp till 23 gick vi ut och förbi ett sånt där ställe man kan ta flashiga bilder på:



Efter detta skulle Tomo och Abi någon annanstans så jag, Magnus och Mami drog till Kabukicho som i princip är det fetaste neonstället i hela Tokyo. Här mötte vi Magnus rumskompis Mark (från Kanada) och drog iväg på en väldigt liten och på grund av det var söndag rätt lugnt hiphopklubb vid namn Tokyo Loose. Det var dock ändå rätt kul att låtsas att man kunde hiphopdansa där ett tag.



Efter att ha svettats rätt lagoma portioner, jag ville gärna ta på mig min cardigan igen då jag märkt några väldigt fula fläckar tortkumlaren lämnat på min t-shirt, så drog vi oss ut igen. En kort pratstund med en alkis på gatan, som tyckte väldigt bra om Skottland, eller vad han nu tyckte, vi återkom hela tiden till Skottland i vart fall, var det återigen dags för karaoke. Utöver de självklara upprepningarna av förra kvällens låtar fick jag här även tid att dra bla "Crazy Train" och N.E.R.Ds "Rockstar".
 

Mark... "fuckin' posers!"


Den jävligt roliga kvällen fick sitt välförtjänade slut och vi tog en taxi till Nakano där jag fick låna en madrass till skillnad från tidigare övernattning. Några timmars sömn och sedan var det dags för en rätt seg dag i skolan.

FUUUULT jävla långt. Orkar fan inte hålla på såhär. Blir bara tråkigt eftersom man inte orkar komma på roliga kommentarer. Måste lära mig att uppdatera oftare.

Finns några fler bilder på resedagboken just nu (användarnamn Luto) och ska lägga upp fler där imorrn.

Om det någon gång varit helt olämpligt att säga "oj, vilken dag!" så är det idag. Då min granne från Frankrike har sin mor över på visit så blev jag naturligtvis väckt av dammsugaren kl12. Efter att ha staplat mig upp och druckit vatten och återigen blivit besviken över japansk morgon tv så ägnade jag de närmaste timmarna åt ingenting. Därefter insåg jag att man oavsett vilken nivå på slitenhetsskalan man är faktiskt måste äta varje dag så jag tog mig en promenad i det fett med ösande regnet bort till den lilla stormarknaden SEYIU för att som alltid köpa mig en o-bento middag. När det sedan äntligen blev kväll kunde jag få sitta i köket med de andra boende och snacka skit/se på TV. Förfärligt nog så har det under hela kvällen egentligen inte funnits nåt intressant att se och detta snart fastställda faktum har också då stått som det främsta samtalsämnet. Oj, vilken dag!

Varför har det varit så? Frågar då Micke P som just kom förbi för en kopp kaffe och har sett vad jag just har skrivit. Jo, det ska jag tala om:

Det var bestämt att jag skulle möta upp de två svenskarna som började på skolan samtidigt som mig (Jesse och Jesper) igår fredags i Shibuya efter jag slutat min dag. Detta för att vi där äntligen skulle skaffa mobiltelefon, göra detta tillsammans för moraliskt stöd i såna svåra situationer där man utan tvekan kommer missförstå och bli missförstådd. Då jag inte hade med mig passet blev det ingen mobil för min del. Jesper skulle skaffa senare via en annan försäljare så Jesse var den enda som behövde gå igenom den ständigt överraskande proceduren. Utöver pass och alien registration card så behöver du också vara 20, om du inte är det så måste en förälder skriva under en blankett. Naturligtvis inser de i Japan att man inte fan orkar skicka hem en blankett till Sverige för en underskrift så fejkning av mor eller fars underskrift är helt okej.

Jag åt lunch innan skolan och klockan var nu cirka åtta när vi bestämde oss för att lite nudlar och nån öl kunde vara gott. Insåg också vid detta laget att jag inte alls var förberedd för mer än att fort köpa en mobil och sedan åka hem, med min av skolmaterial proppfyllda, tunga väska. Den akuta hungern drev mig naturligtvis till att stanna ett tag till. Efter mat och lite vandring i Shibuya hade jag helt bytt spår och ville ta nån öl till på nån izakaya. Shibuya är stort och det finns sjukt många schyssta barer, izakayor och klubbar men det betyder inte att det är lätt för tre svenskar som inte kan läsa kanji att hitta någon av dem. Till slut så blev vi upp"lurade" till en på femte våningen belägen izakaya.

Lite info för den icke Japaninvigde: Izakayor är klassiska japanska barer dit ofta de slitna kontorsarbetarna går och tillsammans dricker sig mer än nödvändigt fulla. Vissa izakayor har också nomihoudai vilket innebär att du betalar en fast summa för en viss tid och dricker så mycket du vill under denna tid, något som oftast är väldigt billigt, särskilt om du är av skandinaviskt blod.


Missförstånd är helt oundvikligt med kunder som inte talar japanska, tur nog fick vi vid det bord vi blev skickade till efter en halvtimme av vår timmeslånga nomihoudai hjälp av några väldigt duktiga engelsktalande japaner att få våra sista öl.


Efter att ha snott en tom sakeflaska och ett ölglas gick vi ut på de nu änmer befolkade gatorna. Tio över tio... vi hinner ju lugnt hitta nån schysst bar och ta en öl till innan man måste hem...
Återigen finner vi det väldigt svårt att hitta något ställe som man kunde vara nöjd med. Dock tack vare Jesse som ger sig på att börja fråga folk på gatan om vart man ska gå kommer vi till slut fram till ett 7eleven-liknande ställe där vi möter amerikanen James som gärna visar oss till en bar. På vägen dit berättar James att han gärna annars skulle kunna fixa in oss på en klubb där hans vän skulle DJ:a senare under kvällen. Självklart! Medan vi väntar på att klubben ska öppna hinner vi lära känna James lite bättre och även hans japanska kompis Penny (som i Lane). Väl inne på klubben försvinner snart James och Jesper drog med nåt av de senare tågen hem innan dess så jag, Jesse och Penny sitter under uppvärmandet av dansgolvet mest och snackar och smygdricker öl vi köpt på Sunkus (som också är ett typ 7eleven) då James berättat att det skulle vara fett dyrt på klubben. Det roligaste är nog om jag tar klubbhändelserna i punktform, hålla det kort och fint.
-Det börjas dansas
-På den stora väggen spelas Singing in the Rain via projektor, om och om igen under natten
-Vi stöter helt sjukt, fantastiskt sjukt på James (en annan James, den festgalne koreanska amerikanen från skolan)
-Nåt band bestående av en snubbe på gitarr och en brud på keyboard lirar
-Jag träffar en norrman som jag av någon anledning snackar på Gunde Svan-dialekt med
-Snackar på förmodligen otrooligt dålig japanska med en japan som spelade trummor... tror jag
-Jag äger en hel cirkel av japaner en längre tid på dansgolvet, dvs att jag styr dansmove:sen, hahahaha!
-Jag dansar och hoppar i fyra timmar

När jag till slut inser att jag knappt har orken att röra mig längre tar jag min väska (som jag naturligtvis varit skitskraj för där den låg undernån soffa) för att gå och då kör DJ:en förstås Justice.

Tillsammans med tretusen andra alldeles nyligt starkt festande människor går jag till tågstationen där morgonens första tåg just börjat gå. Omåttligt sliten måste fjag vänta i 20minuter på min bytesstation Yoyogi. Somnar nästan stående på tunnelbanan och kan till slut ta en snabb kall dusch innan jag ca klockan 0630 slänger mig på sängen.

Här är några bilder som jag snott av Jesse:

En obligatorisk bild på huvudkorsningen i Shibuya

Jesse, Jesper, jag. Alltid lika kul att få reda på dan efteråt att man hade världens svettigaste frilla

Bild från klubben

Juste för alla er som ska till japan efter november i år bör veta vad de ska hitta på med immigrationen här

Imorgon är det tyfon. Det kan bli spännande.
TJARÅ!