Oh Gud, Min Gud Del 2
Jo, ni kan ju gissa hur varmt det var i Tokyo när jag kom fram till Shinjukustationen, för det ids inte jag. Skitvarmt i alla fall. Med en begynnande fetsvett och dryga 35kg packning går jag fel några gånger innan jag kommer fram till sakura House huvudkontor några hundra meter från stationen. Återfuktad blir jag inte av den lilla kopp vatten som fanns kvar i deras vattenhållare men eftersom aircondition-tekniken är väldigt utvecklad här så lugnar sig hettan snart ner. Naturligtvis "kan" de hos Sakura House engelska så att fylla i de papper som behövs ifyllefyllas är för mig inga problem, bortsett från då jag missar hundra underskrifter i ett häfta jag trodde var ett blad. Nåväl, får sedan vänta cirka 50minuter innan jag faktiskt kan få min nyckel så jag sätter mig vid en dator, loggar in på apan och kanske först då inser att klockan vid detta laget fortfarande bara är 05 i Sverige. Lite lust att spy får man.
Efter att ha svettat ner två tunnelbanevagnar ankommer jag till Nerima, på västsidan av det enorma stadsområde som av många skulle kallas för Tokyo. Med karta i hand finner jag det lätt att finna min väg till min väg som leder till mitt hus, i Tokyo, skulle man kunna säga. Det är inte utan att man nästan lägger sig ner på gatan och gråter när man med alldeles egna, pånyttfödda ögon beskådar gatan som leder fram till mitt guesthouse någonstans längre fram. Mer idylliskt, japanpytoreskt kan det knappast bli; väldigt smal gata med grön-rosafärgad asfalt, fullt med småbutiker, japaner, japanska skyltar och telefon- och diversetrådar hängandes över gatan. Märkte också när jag gick hem nu ikväll att det halva vägen hela tiden kontinuerligt spelas skön musik för de som har glädjen att gå där. Det är på något vis som att myten om Japan som jag själv med olika källkritiserbara stenar byggt upp blir till verkligehet på en sekund. Blöt i svett men med tidigare nämnt leende lullar jag ner för gatan och kommer
snart fram till mitt boende. Lyckas förstås vara oförmögen att hitta den rätta ingången och hinner nästan känna ett sting av uppgivenhet innan jag går runt hörnet en extra gång och hittar den smala trappuppgången. blir väldkomnad av någon slags japansk tant som på något slags vis verkar sköta någon slags städning i detta hus. Mitt rum är perfekt. Litet, jo visst, men inte mindre än vad som behövs. Tatamimattor till golv och ett sånt där skönt fönster som går nästan hela vägen ner till golvet. Mycket gott om garderobsutrymme och en ho att borsta tänderna, tvätta ansiktet och raka sig i, eller nåt.
Hur det nu går till sliter jag min fett med osövda kropp hela vägen ner till min områdes "ward" där jag ska registrera mig själv som utlänning nu boendes i Japan. Glömmer naturligtvis, möjligtvis med flit, adressen till mitt hus. Den trevliga snubben som hjälpt mig med registreringen skickar sedan upp mig till nästa våning där en helt man med inga som helst kunskaper i engelska hjälper mig skaffa "national health insurance" (både registreringen och NHI stod skrivna som saker jag behövde ha med mig för att registrera mig på skolan, detta var alltså inget som jag själv hittade på som en rolig sak att göra). Mannen som inte kan engelska pekar litegrann i några papper och upprepar "70% cut-off!", jag nickar och svarar "hai, hai". Mannnen visar någon räkning som jag förmodar skall komma till mig på posten och sedan är jag färdig. Väldigt konfunderad går jag hem och sätter mig i köket med datorn.
Hörni, köpp aldrig Clas Ohlssons reseadapters till era resor, köp särskilt inte de med "löstagbar"-jordning till den japanska delen. Löstagbarheten förstör på så vis att den inte är löstagbar alls, utan bara flyttbar på ett sätt som gör det omöjligt att koppla in "tjocka" kontakter. Dessutom så fick själva hela grejen inte plats i kontakterna på mitt rum på grund av sin tjockhet. Nåväl, sitter i köket och hinner internetta litegrann samtidigt som batterierna tar slut och en koreanska vars namn jag nu glömt (delvis på grund av jetlag, delvis på grund av att jag är sämst med namn). Jag stänger av datorn och vi håller en befrudligt konstig talsession i två timmar framåt. Hon kan bara lite japanska, ingen engelska och jag kan ännu mindre japanska än henne. Sjukligt klurigt men också sjukligt lärorikt. Lite senare (kl19) bestämmer jag mig att jag måste sova, sitter vid detta laget och märker mer och mer hur lite jag faktiskt ser. Tack för mig! Säger jag och slänger mig i sängen, utan att faktiskt ha ätit nåt sen jag kom fram till Japan.
Tisdag vaknar jag efter 14 timmar sömn klockan 09 och tar mig efter ett tag bort mot skolan via tåg till Ikebukuro vidare till Shin-Okubo. Finns verkligen inget roligt att säga om min registrering på skolan förutom att jag fortfarande inte ätit, på grund av att jag inte riktigt vet hur man använder sig av den gasspis som vi har i köket. Man har ju sett på film hur de tänder med tändstickor, tänkte jag. Dock så kunde jag inte se några stickor i närheten och tänkte att jag ändå inte riktigt vågade riskera spränga hela köket om det inte riktigt var så man gjorde.
Tar mig sedan till stadsdelen Roppongi där jag vet att man ska kunna skaffa mobiltelefon. Blir stoppad i dörren; "nej, du är för ful!" hörs någon säga på svenska. I nästa stund hoppar Mikael Persbranth fram runt ett hörn, helt uppenbarligen i färd med att spela in en japansk reklamfilm för den firma som säljer de mobiltelefoner jag just försökt köpa. Innan nästa tagning hinner jag smita fram till Mikael och fråga om han inte kan hjälpa mig med telefonen, då jag var svensk som han själv. Han skrattar, nyper mig i kinden och utropar "nej, du är för ful!"
Okej, riktigt så var det ju inte men... kunde i vilket fall inte skaffa mobiltelefon just då pga papper som jag inte har fått än.
När jag kom hem hade jag bara ätit en liten baconpinne från SevenEleven så jag köpte en till sådan och en mikro-rätt. Nu slår jetlag:en till igen. Blir tvungen att powernappa en timme för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt. Helt seriöst trodde jag aldrig att det kunde påverka en på detta konstiga bergodalbanevis, slår helt plötsligt till. I köket blir jag sedan från kl16 till kl2120 sittandes utan att göra nånting förutom att fasscineras över hur mycket tvtid japanerna verkar ha; jag menar: inte skulle man i Sverige kunna göra ett två timmar långt, normalt inslagsprogram med en komiker som reser till en ö för att ägna sig åt amatördykarfiske? Skulle möjligtvis kunna få en kvart, max en halvtimme på Söndagsöppet liksom.
Den natten sov jag bara 11timmar. vaknade likt första natten kring 3-4-5 snåret och kunde absolut inte somna om förrän kanske en timme senare, precis som om jag sovit färdigt men tvingade mig själv till en till natts sömn, för båda gångerna när jag somnat om har jag kunnat sova 5-6h utan några problem alls.
Under natten blev jag också väldigt frustrerad på Clas Ohlsson-skiten, tog halvsovandes tag om bögigt stjärnliknande tingesten och bröt med våld av jordningspinnen till den japanska stjärnudden.
Mirakulöst nog gjorde detta att jag imorse kunde använda min dator igen. Även om jag nu fortfarande bara kan använda den på batterier i mitt rum så har jag nånting att göra på kvällen och morgonen.
Idag hade skolan orientering och jag fick äntligen träffa några fler svenskar. Till min förvåning visade det sig att vi var 4stycken: jag, två 88:or killar och en tjej som verkade vara nåt år äldre än mig.
Skolan har 8 svårighetsnivåer eller klasser, jag står i just nu i lägsta (1:an) och från vad jag kunde förstå av orienteringen borde jag egentligen vara någonstans i kanske grupp 3, typ. hoppas att det inte blir några problem att hoppa upp. Tror faktiskt själv, utan att vara alltför självsäker, att jag kommer vara jävligt bra på detta med att lära sig japanska.
Lyckades äntligen efter orienteringen med det jag haft så svårt med: att våga gå och köpa mat på en restaurang. Gick tillsammans med Jesse, en av svenskarna, till en äkta schysst sånt här japanskt matställe där man får köttet och steker det själv på en liten grill mitt i bordet. Fett med coolt. Nåt som inte var fett med coolt var hur dålig jag var på att förstå vad servitören ville oss vid ett tillfälle, tog ett bra tag. Annars vågade jag fatkiskt ställa en del frågor och måste nu i efterhand säga att det var ett mycket lyckat besök.
Nu känner jag verkligen hur tråkig jag börjar bli, idéfattig och skit. Har inte hänt nå mer ändå så jag ska fundera lite över det jag har tänkt på angående att vara blond halvlång skandinavier i Japan så ska jag ta upp det sedan.
HEJHEJEHJEHEJEHJEHEJEHEJEHEJHEJEHJEHJEHEJEHEJHEHEHJEHJEHJ!
Här går jag förbi var dag
Efter att ha svettat ner två tunnelbanevagnar ankommer jag till Nerima, på västsidan av det enorma stadsområde som av många skulle kallas för Tokyo. Med karta i hand finner jag det lätt att finna min väg till min väg som leder till mitt hus, i Tokyo, skulle man kunna säga. Det är inte utan att man nästan lägger sig ner på gatan och gråter när man med alldeles egna, pånyttfödda ögon beskådar gatan som leder fram till mitt guesthouse någonstans längre fram. Mer idylliskt, japanpytoreskt kan det knappast bli; väldigt smal gata med grön-rosafärgad asfalt, fullt med småbutiker, japaner, japanska skyltar och telefon- och diversetrådar hängandes över gatan. Märkte också när jag gick hem nu ikväll att det halva vägen hela tiden kontinuerligt spelas skön musik för de som har glädjen att gå där. Det är på något vis som att myten om Japan som jag själv med olika källkritiserbara stenar byggt upp blir till verkligehet på en sekund. Blöt i svett men med tidigare nämnt leende lullar jag ner för gatan och kommer
snart fram till mitt boende. Lyckas förstås vara oförmögen att hitta den rätta ingången och hinner nästan känna ett sting av uppgivenhet innan jag går runt hörnet en extra gång och hittar den smala trappuppgången. blir väldkomnad av någon slags japansk tant som på något slags vis verkar sköta någon slags städning i detta hus. Mitt rum är perfekt. Litet, jo visst, men inte mindre än vad som behövs. Tatamimattor till golv och ett sånt där skönt fönster som går nästan hela vägen ner till golvet. Mycket gott om garderobsutrymme och en ho att borsta tänderna, tvätta ansiktet och raka sig i, eller nåt.
Hur det nu går till sliter jag min fett med osövda kropp hela vägen ner till min områdes "ward" där jag ska registrera mig själv som utlänning nu boendes i Japan. Glömmer naturligtvis, möjligtvis med flit, adressen till mitt hus. Den trevliga snubben som hjälpt mig med registreringen skickar sedan upp mig till nästa våning där en helt man med inga som helst kunskaper i engelska hjälper mig skaffa "national health insurance" (både registreringen och NHI stod skrivna som saker jag behövde ha med mig för att registrera mig på skolan, detta var alltså inget som jag själv hittade på som en rolig sak att göra). Mannen som inte kan engelska pekar litegrann i några papper och upprepar "70% cut-off!", jag nickar och svarar "hai, hai". Mannnen visar någon räkning som jag förmodar skall komma till mig på posten och sedan är jag färdig. Väldigt konfunderad går jag hem och sätter mig i köket med datorn.
Hörni, köpp aldrig Clas Ohlssons reseadapters till era resor, köp särskilt inte de med "löstagbar"-jordning till den japanska delen. Löstagbarheten förstör på så vis att den inte är löstagbar alls, utan bara flyttbar på ett sätt som gör det omöjligt att koppla in "tjocka" kontakter. Dessutom så fick själva hela grejen inte plats i kontakterna på mitt rum på grund av sin tjockhet. Nåväl, sitter i köket och hinner internetta litegrann samtidigt som batterierna tar slut och en koreanska vars namn jag nu glömt (delvis på grund av jetlag, delvis på grund av att jag är sämst med namn). Jag stänger av datorn och vi håller en befrudligt konstig talsession i två timmar framåt. Hon kan bara lite japanska, ingen engelska och jag kan ännu mindre japanska än henne. Sjukligt klurigt men också sjukligt lärorikt. Lite senare (kl19) bestämmer jag mig att jag måste sova, sitter vid detta laget och märker mer och mer hur lite jag faktiskt ser. Tack för mig! Säger jag och slänger mig i sängen, utan att faktiskt ha ätit nåt sen jag kom fram till Japan.
Tisdag vaknar jag efter 14 timmar sömn klockan 09 och tar mig efter ett tag bort mot skolan via tåg till Ikebukuro vidare till Shin-Okubo. Finns verkligen inget roligt att säga om min registrering på skolan förutom att jag fortfarande inte ätit, på grund av att jag inte riktigt vet hur man använder sig av den gasspis som vi har i köket. Man har ju sett på film hur de tänder med tändstickor, tänkte jag. Dock så kunde jag inte se några stickor i närheten och tänkte att jag ändå inte riktigt vågade riskera spränga hela köket om det inte riktigt var så man gjorde.
Tar mig sedan till stadsdelen Roppongi där jag vet att man ska kunna skaffa mobiltelefon. Blir stoppad i dörren; "nej, du är för ful!" hörs någon säga på svenska. I nästa stund hoppar Mikael Persbranth fram runt ett hörn, helt uppenbarligen i färd med att spela in en japansk reklamfilm för den firma som säljer de mobiltelefoner jag just försökt köpa. Innan nästa tagning hinner jag smita fram till Mikael och fråga om han inte kan hjälpa mig med telefonen, då jag var svensk som han själv. Han skrattar, nyper mig i kinden och utropar "nej, du är för ful!"
Okej, riktigt så var det ju inte men... kunde i vilket fall inte skaffa mobiltelefon just då pga papper som jag inte har fått än.
När jag kom hem hade jag bara ätit en liten baconpinne från SevenEleven så jag köpte en till sådan och en mikro-rätt. Nu slår jetlag:en till igen. Blir tvungen att powernappa en timme för att överhuvudtaget kunna sitta upprätt. Helt seriöst trodde jag aldrig att det kunde påverka en på detta konstiga bergodalbanevis, slår helt plötsligt till. I köket blir jag sedan från kl16 till kl2120 sittandes utan att göra nånting förutom att fasscineras över hur mycket tvtid japanerna verkar ha; jag menar: inte skulle man i Sverige kunna göra ett två timmar långt, normalt inslagsprogram med en komiker som reser till en ö för att ägna sig åt amatördykarfiske? Skulle möjligtvis kunna få en kvart, max en halvtimme på Söndagsöppet liksom.
Den natten sov jag bara 11timmar. vaknade likt första natten kring 3-4-5 snåret och kunde absolut inte somna om förrän kanske en timme senare, precis som om jag sovit färdigt men tvingade mig själv till en till natts sömn, för båda gångerna när jag somnat om har jag kunnat sova 5-6h utan några problem alls.
Under natten blev jag också väldigt frustrerad på Clas Ohlsson-skiten, tog halvsovandes tag om bögigt stjärnliknande tingesten och bröt med våld av jordningspinnen till den japanska stjärnudden.
Mirakulöst nog gjorde detta att jag imorse kunde använda min dator igen. Även om jag nu fortfarande bara kan använda den på batterier i mitt rum så har jag nånting att göra på kvällen och morgonen.
Idag hade skolan orientering och jag fick äntligen träffa några fler svenskar. Till min förvåning visade det sig att vi var 4stycken: jag, två 88:or killar och en tjej som verkade vara nåt år äldre än mig.
Skolan har 8 svårighetsnivåer eller klasser, jag står i just nu i lägsta (1:an) och från vad jag kunde förstå av orienteringen borde jag egentligen vara någonstans i kanske grupp 3, typ. hoppas att det inte blir några problem att hoppa upp. Tror faktiskt själv, utan att vara alltför självsäker, att jag kommer vara jävligt bra på detta med att lära sig japanska.
Lyckades äntligen efter orienteringen med det jag haft så svårt med: att våga gå och köpa mat på en restaurang. Gick tillsammans med Jesse, en av svenskarna, till en äkta schysst sånt här japanskt matställe där man får köttet och steker det själv på en liten grill mitt i bordet. Fett med coolt. Nåt som inte var fett med coolt var hur dålig jag var på att förstå vad servitören ville oss vid ett tillfälle, tog ett bra tag. Annars vågade jag fatkiskt ställa en del frågor och måste nu i efterhand säga att det var ett mycket lyckat besök.
Nu känner jag verkligen hur tråkig jag börjar bli, idéfattig och skit. Har inte hänt nå mer ändå så jag ska fundera lite över det jag har tänkt på angående att vara blond halvlång skandinavier i Japan så ska jag ta upp det sedan.
HEJHEJEHJEHEJEHJEHEJEHEJEHEJHEJEHJEHJEHEJEHEJHEHEHJEHJEHJ!
Här går jag förbi var dag
Oh Gud, Min Gud.
Jag kommer glömma så mycket grejer alltså. Detta är fantastiskt sjukt. Fort kommer det att gå.
Att stiga upp tisdagmorgon gick lättare än väntat och bussen kom precis som den skulle. Blev dock på ett ledsamt sätt påmind om Norgeslitet av en snubbe som skulle på jobbet som skitgubbe på Arlanda med samma buss. Efter 40minuter kö var jag incheckad och klar, fast oklar kring om jag skulle checka in i Wien sen. Finns inget att säga om resan till Wien förutom att den vidrigaste äggröra jag nånsin kommer att äta (med rosmarin) serverades.
I Wien hade jag 4h av ingenting. Satte mig mest och kollade datorn litegrann, kollade på en del japaner och lyssnade på Justice. Då jag fortfarande inte visste om jag behövde checka in igen så gick jag å ställde mig frågande till detta vid en hjälpdisk, efter några timmar. Naturligtvis inte sa de. när de började släppa folk genom gaten fick jag reda på att det behövde jag visst även om detta inte resulterade i mer än 5minuter längre väntetid innan jasg var igenom. På andra sidan kunde jag fördriva tiden med ett lustigt litet leende på läpparna då som jag iakttog alla japaner samtidigt som jag lyssnade på Animemusik, väldigt finurlig kombination. Förvånad blev jag över att 70% av alla japaner som skulle med flyget var 50+ tanter, som om det varit nåt slags konvent men ändå inte. Men vad gjorde det då du hade en snubbe som gjorde den typiska japansk gubbe-gymnastiken rakt framför dig. Planet blev cirka en timme försenat före start men av det märkte jag ingenting då jag efter boarding i princip bara sovit i min flygstol.
Jag fick sitta bredvid ett äldre japanskt par som jag knappast delade mer än nickningar med under hela resans gång, sov litegrann här och där och lyckades spana in "Persuit of Happiness" och Hugh Grants senaste rövhål.
Fan hörni, jag landade på Tokyo Narita flygplats. Fortfarande med samma fjantiga leende gick jag från planet, förbi imigrationen och ställde mig och väntade på min väska. Den kom! Helt sjukt. Glad blev jag. Sedan fick jag i tullen öppna skiten och svara på om jag hade nå knark. Kände mig inte riktigt nog modig för att busa lite med dem, det hade nog kunna ha blivit lite jobbigt. Efter att ha byggt upp viljan i några minuter gick jag för att skaffa tågbiljett in till Shinjuku där jag skulle fixa nyklarna till mitt rum. Som fetaste utlänningen blev min enda replik: "EH, Shinjuku".
1016 var jag på väg in mot Tokyo.
Nu tar jag en paus och återkommer efter att jag varit på Orientering på skolan. Inte för att ni märker något av det då ni sover hela tiden. BEH!
Att stiga upp tisdagmorgon gick lättare än väntat och bussen kom precis som den skulle. Blev dock på ett ledsamt sätt påmind om Norgeslitet av en snubbe som skulle på jobbet som skitgubbe på Arlanda med samma buss. Efter 40minuter kö var jag incheckad och klar, fast oklar kring om jag skulle checka in i Wien sen. Finns inget att säga om resan till Wien förutom att den vidrigaste äggröra jag nånsin kommer att äta (med rosmarin) serverades.
I Wien hade jag 4h av ingenting. Satte mig mest och kollade datorn litegrann, kollade på en del japaner och lyssnade på Justice. Då jag fortfarande inte visste om jag behövde checka in igen så gick jag å ställde mig frågande till detta vid en hjälpdisk, efter några timmar. Naturligtvis inte sa de. när de började släppa folk genom gaten fick jag reda på att det behövde jag visst även om detta inte resulterade i mer än 5minuter längre väntetid innan jasg var igenom. På andra sidan kunde jag fördriva tiden med ett lustigt litet leende på läpparna då som jag iakttog alla japaner samtidigt som jag lyssnade på Animemusik, väldigt finurlig kombination. Förvånad blev jag över att 70% av alla japaner som skulle med flyget var 50+ tanter, som om det varit nåt slags konvent men ändå inte. Men vad gjorde det då du hade en snubbe som gjorde den typiska japansk gubbe-gymnastiken rakt framför dig. Planet blev cirka en timme försenat före start men av det märkte jag ingenting då jag efter boarding i princip bara sovit i min flygstol.
Jag fick sitta bredvid ett äldre japanskt par som jag knappast delade mer än nickningar med under hela resans gång, sov litegrann här och där och lyckades spana in "Persuit of Happiness" och Hugh Grants senaste rövhål.
Fan hörni, jag landade på Tokyo Narita flygplats. Fortfarande med samma fjantiga leende gick jag från planet, förbi imigrationen och ställde mig och väntade på min väska. Den kom! Helt sjukt. Glad blev jag. Sedan fick jag i tullen öppna skiten och svara på om jag hade nå knark. Kände mig inte riktigt nog modig för att busa lite med dem, det hade nog kunna ha blivit lite jobbigt. Efter att ha byggt upp viljan i några minuter gick jag för att skaffa tågbiljett in till Shinjuku där jag skulle fixa nyklarna till mitt rum. Som fetaste utlänningen blev min enda replik: "EH, Shinjuku".
1016 var jag på väg in mot Tokyo.
Nu tar jag en paus och återkommer efter att jag varit på Orientering på skolan. Inte för att ni märker något av det då ni sover hela tiden. BEH!
Frisyr+Försäkring+Pengar+Visum
Jävla gött hörni, gang!
Midsommar kunde inte ha blivit bättre när det kommer till att man fick träffa folk en sista gång. Däremot kan man ju klart klaga på festerna, min inkluderad kanske? Om jag inte missminner mig så har jag vid ett tillfälle misslyckats så till den milda grad med ett festuppstyrande att det finnd möjligheter för att detta skall spela in på min nuvarande försiktighet. Men det var najs, jag älskar er grappar!
Denna grej med att säga hejdå ändå, okej att man vuxit upp och inte tar det som en möjlighet att låta vuxen å påstå att man inte bryr sig å bara typ: "Tjarå, ;D" (sjukt att jag faktiskt gjorde "tscht"-ljudet med min tunga i samma ögonblick som jag skrev den där smileyn). Jo, som sagt, nu kan man ju nästan bli emotionell och en helt seriös kram känns ju klart som en godkänd gest. Problemet då:
He har ju blivit så enormt många gånger. Har ju lyckats pricka alla sistaträffar vid tillfällen då jag träffat någon ensam. Tomas; förra helgen, Sofia & Farsan; innan midsommar (olika tillfällen), Nils och Oskar på efterfest (undantag), Niklas; morgonen efter (killen kom tillbaka 3 gånger, ge sig), Jakob; den kvällen, David; uppe i ottan innan jag drog, cred, Hannes igår kväll i STHLM, Morsan och Lovisa&Kids (un.) idag, Jossan imorgon kl0430. Roligt är att jag totalt glömde säga hejdå till Evelina och Simon&Kids, återigen unnskyld!
Ja, de kan ju då te sig att för den som upplever störst antal av dessa förväl, vilket borde vara jag, att man nästan blir less efter några dar. Fast det blir jag väl inte. Inte ens jag är så cynisk att jag skulle säga nåt sånt. Däremot så kan jag väl erkänna att jag blir rätt trött på att höra "det ska nog gå bra" kan ni tänka och jag blir trött på mig själv för jag inte kan komma på fler svar på frågan annat än "jupp" ungefär.
Idag styrde jag upp skit alltså, med över 1mils promenader i stanstan har jag lyckats skaffa mig en ny frisyr, yen, reseförsäkring och ett visum, ba sådär. Det mest underbara var att jag gick rätt i princip hela tiden, ni vet den där känslan när inget går fel och allt är bara soft? Så var det. Dock drog jag fetaste blundern vid Japanska ambassaden där jag istället för att kl 1352 fråga om jag fick komma in å vänta tills de återöppnade kl 14 bara gick fram till portarna oh sedan vända om för att sätta mig på gräset och vänta 7-8minuter, inom klart synfält från ambassaden.
Notering: Du kan inte använda mobiltelefon vid USAs ambassad, det blir bara sprak i luren, du kan inte heller ta dig in där, inte ens med en sån där tank.
Tack för en god tid (utifall att jag dör imorgon, annars så kanske jag far till Tokyo)
???
Det allra viktigaste
Jo... jag tackar, jag alltså.
I måndags kväll anlände min laptop som skall bli min följeslagare till Tokyo. Jäkligt najs att kunna sitta i vardagsrummet å göra i princip allt som jag annars skulle ha gjort med min monsterstora stationära.
Att man även kan ta fjortisbilder och styra skiten med en fjärrkontroll är ju bara bonus.
Nu till en annan sak: Har i ett tidigare inlägg så när som på antytt att jag på något vis varit missnöjd med min systers klippning. Naturligtvis så är ju fallet inte så, även om jag klart höll tillbaka hennes möjligheter då jag ville spara så mycket längd som möjligt till min klippning som jag ska göra i STHLM på måndag. Förlåt Evelina, om jag var dum. HOH!
Tog mig igår för att göra ett litet glatt samtal till den Japanska Ambassaden (de har för övrigt naturligtvis tvspelsmusik, även om jag inte kan komma på från vilket spel, som väntemusik i luren). Efter kort väntan fick jag reda på att allt var okej med mitt visum och att det bara var att komma å plocka upp på måndag eftermiddag. DJEEZ!
Nu börjar jag, i denna stund, inse att det faktiskt kan komma bli rätt drygt å jobbbigt att ens ta sig till Stockholm. SAS flyger inte lördag och malmö aviation verkar ha nå konstiga regler för sina yuthbiljetter. Bussen ställde jag mig helt överraskande och plötsligt mig väldigt tveksam till. Får en ofantlig lust att skjuta på allt. Är på något vis också så att jag har svårt att ta saker lika allvarligt när jag sitter vid den här datorn istället för det mycket drygare projektet att sätta sig ner i sängen nere och använda den datorn. Blir som svårare att göra seriösa grejer som att betala för sånt som ska betalas. Nu kommer jag ju utan tvekan att skjuta upp resan ner till tidigast imorgon i alla fall. Och imorgon har jag redan inplanerat att jag ska börja packa samt träna kung-fu samt åka ut till Sävar å käka pizza typ. Jag är inte smart.
Sen har jag från och med igår skaffat mig en resedagbok. Som jag nämnde i det första inlägget jag nånsin skrev här så ska den sidan användas till det denna bloggis inte används till. Jag kommer förhoppningsvis att slänga upp en sjuk mängd bilder där, skit som jag inte orkar lägga upp här. Min resdagbok hittar ni här.
Idag besöktes släkten i Skellefteå. Måste säga att det kändes som ett väldigt rutinmässigt bruksbesök. Mest för att ha sett mormor och morfar plus diverse morsystrar och morbröder. Det bästa var väl förmodligen att jag lyckades snylta till mig lite midosmmarkläder av morsan. Det som förmodligen inte var bäst var nog alla bullar som jag åt.
Ohh du gamle man... kasta kaftanen!
I måndags kväll anlände min laptop som skall bli min följeslagare till Tokyo. Jäkligt najs att kunna sitta i vardagsrummet å göra i princip allt som jag annars skulle ha gjort med min monsterstora stationära.
Att man även kan ta fjortisbilder och styra skiten med en fjärrkontroll är ju bara bonus.
Nu till en annan sak: Har i ett tidigare inlägg så när som på antytt att jag på något vis varit missnöjd med min systers klippning. Naturligtvis så är ju fallet inte så, även om jag klart höll tillbaka hennes möjligheter då jag ville spara så mycket längd som möjligt till min klippning som jag ska göra i STHLM på måndag. Förlåt Evelina, om jag var dum. HOH!
Tog mig igår för att göra ett litet glatt samtal till den Japanska Ambassaden (de har för övrigt naturligtvis tvspelsmusik, även om jag inte kan komma på från vilket spel, som väntemusik i luren). Efter kort väntan fick jag reda på att allt var okej med mitt visum och att det bara var att komma å plocka upp på måndag eftermiddag. DJEEZ!
Nu börjar jag, i denna stund, inse att det faktiskt kan komma bli rätt drygt å jobbbigt att ens ta sig till Stockholm. SAS flyger inte lördag och malmö aviation verkar ha nå konstiga regler för sina yuthbiljetter. Bussen ställde jag mig helt överraskande och plötsligt mig väldigt tveksam till. Får en ofantlig lust att skjuta på allt. Är på något vis också så att jag har svårt att ta saker lika allvarligt när jag sitter vid den här datorn istället för det mycket drygare projektet att sätta sig ner i sängen nere och använda den datorn. Blir som svårare att göra seriösa grejer som att betala för sånt som ska betalas. Nu kommer jag ju utan tvekan att skjuta upp resan ner till tidigast imorgon i alla fall. Och imorgon har jag redan inplanerat att jag ska börja packa samt träna kung-fu samt åka ut till Sävar å käka pizza typ. Jag är inte smart.
Sen har jag från och med igår skaffat mig en resedagbok. Som jag nämnde i det första inlägget jag nånsin skrev här så ska den sidan användas till det denna bloggis inte används till. Jag kommer förhoppningsvis att slänga upp en sjuk mängd bilder där, skit som jag inte orkar lägga upp här. Min resdagbok hittar ni här.
Idag besöktes släkten i Skellefteå. Måste säga att det kändes som ett väldigt rutinmässigt bruksbesök. Mest för att ha sett mormor och morfar plus diverse morsystrar och morbröder. Det bästa var väl förmodligen att jag lyckades snylta till mig lite midosmmarkläder av morsan. Det som förmodligen inte var bäst var nog alla bullar som jag åt.
Ohh du gamle man... kasta kaftanen!
Slöjös
Gud vad lat jag har blivit. Har inte sprungit på flera dar och har inte skrivit här trots att händelser av klart potentiellt berättarvärde har skett mig. Sorry, sorry, fansen. HAH!
Jomensåatte...
Söndagen ramlade jag ner i ett svart hål då jag insåg att jag i all hast två dagar tidigare i ett försök att använda hjärnan snarare gjort det motsatta och så att säga hållit pistolen riktad båkvägen. "Oj! Nu börjar det nästan bli fullt med SMS på mobilen!" Jag har en gamm-nokia som rymmar ca 5-6-st beroende på hur batteriet mår. "Kanske ska radera skiten för jag lär ju få fler ikväll!" (Yeah, right.)
Jag brukar vanligtvis aldrig ha något viktigt sparat enbart i SMS:form på mobilen men nu kom det sig som så att jag av outgrundliga anledningar valt att inte skriva ner mitt nyligen "återfunna" banklösenord som jag fått av Olle från Norge till mobilen.
Det tog mig alltså till på söndag att inse detta- när jag började fundera på om jag kanske skulle ta å föra över mina norska kronor till mitt svenska konto.
Nämen du vad less jag blev. Inte mycket att göra utom att kura ihop sig i sängen och vända sin förtvivlan inåt.
Måndag ringde jag upp nordea i Norge för att höra hur jag möjligtvis skulle kunna få tillbaka mitt lösenord. Enda sättet var förstås att beställa hem ett nytt till hemadressen som fortfarande var Oslo. För att byta adress så måste jag skriva ett bra och skicka Oslo-kontoret, vilket tar två veckor.
På detta var ju också att jag var tvungen att så fort som möjligt skicka iväg visumpapperna till ambassaden i STHLM, om detta tog för lång tid så skulle papperna inte hinna hem innan jag for. Eller ja... så mycket stress kanske det inte var men med mina posterfarenheter så blir jag lätt orolig. Naturligtvis var jag för less för att orka fixa detta måndag.
Tisdag klev jag upp "tidigt" och styrde upp de foton som behövdes till visumbrevet (aldrig känt mig så skinnad i hela mitt liv, förbannade Expert, 175spänn för 4asfula foton som jag nu MÅSTE använda). Skickade snart iväg brevet och kunde så småningom åka ner på stan och åter en gång bedröva de anställda på svenska nordea med ett exakt likadant problem. Denna gång visste jag ju att det skulle gå så det finns egentligen inget större värde att berätta något om transaktionen. Tog en dag, som förra gången. På onsdag kväll hade så en orimligt stor summa pengar ramlat in på mitt konto, najs!
Torsdag fick jag självfallet tillbaka min visa application form (som man tar hem från ambassadens hemsida, en del i visumansökan jag skickade iväg tisdag). Jag hade naturligtvis i all min oerfarenhet fyllt ut skiten med blyertz och var tvungen att styra upp en ny med bläck. Tur var det väl då att jag bestämt mig för att be ambassaden behålla papperna så jag kan hämta upp dem dagen innan jag flyger iväg. Något som definitivt borde sänka risken för att brevet brevet skall vara på väg upp, men inte framme, när jag är på väg ner.
Juste... skolan bytte rum åt mig. Lite billigare och lite större blev det. Det andra guesthouset ville även att jag skulle betala hyra för de tio dagar jag inte var där så det känns helt klart som att jag bytt upp mig. Vet inte vilket av rummen det är men det ska vara ett av de på andra våningen och de ser ju likadana ut.
Börjar banne mig dra ihop sig nu... som den lille mannen med talfel sa just innan han dog av shocken av att för första gången i sitt liv sagt något helt felfritt. Han hette för övrigt Martin.
Vad gör man åt möjlig men fortfarande bara just förnimbar stress och nervositet? JO! Man styr upp gamm-bandet Random Destiny.
Sjuuuukt kul att lira lite hårdrock med det eviga järngänget igen. Hänga i Oskars garage och andas in klart hälsofarligt damm samtidigt som man river av alla de gamla dängorna. Fruktansvärt underhållande!
På väg till Shit-Face-Norway-Touren
Också innan Norge. Här med de fräcka RD-tshirtarna. Tyvärr gick ju Viktor (exceptionell gaypose i mitten) och blev musikalartist så han får inte vara med längre.
Tidig bild från fotosessionen till den brutala plattan "Another Life"
Jomensåatte...
Söndagen ramlade jag ner i ett svart hål då jag insåg att jag i all hast två dagar tidigare i ett försök att använda hjärnan snarare gjort det motsatta och så att säga hållit pistolen riktad båkvägen. "Oj! Nu börjar det nästan bli fullt med SMS på mobilen!" Jag har en gamm-nokia som rymmar ca 5-6-st beroende på hur batteriet mår. "Kanske ska radera skiten för jag lär ju få fler ikväll!" (Yeah, right.)
Jag brukar vanligtvis aldrig ha något viktigt sparat enbart i SMS:form på mobilen men nu kom det sig som så att jag av outgrundliga anledningar valt att inte skriva ner mitt nyligen "återfunna" banklösenord som jag fått av Olle från Norge till mobilen.
Det tog mig alltså till på söndag att inse detta- när jag började fundera på om jag kanske skulle ta å föra över mina norska kronor till mitt svenska konto.
Nämen du vad less jag blev. Inte mycket att göra utom att kura ihop sig i sängen och vända sin förtvivlan inåt.
Måndag ringde jag upp nordea i Norge för att höra hur jag möjligtvis skulle kunna få tillbaka mitt lösenord. Enda sättet var förstås att beställa hem ett nytt till hemadressen som fortfarande var Oslo. För att byta adress så måste jag skriva ett bra och skicka Oslo-kontoret, vilket tar två veckor.
På detta var ju också att jag var tvungen att så fort som möjligt skicka iväg visumpapperna till ambassaden i STHLM, om detta tog för lång tid så skulle papperna inte hinna hem innan jag for. Eller ja... så mycket stress kanske det inte var men med mina posterfarenheter så blir jag lätt orolig. Naturligtvis var jag för less för att orka fixa detta måndag.
Tisdag klev jag upp "tidigt" och styrde upp de foton som behövdes till visumbrevet (aldrig känt mig så skinnad i hela mitt liv, förbannade Expert, 175spänn för 4asfula foton som jag nu MÅSTE använda). Skickade snart iväg brevet och kunde så småningom åka ner på stan och åter en gång bedröva de anställda på svenska nordea med ett exakt likadant problem. Denna gång visste jag ju att det skulle gå så det finns egentligen inget större värde att berätta något om transaktionen. Tog en dag, som förra gången. På onsdag kväll hade så en orimligt stor summa pengar ramlat in på mitt konto, najs!
Torsdag fick jag självfallet tillbaka min visa application form (som man tar hem från ambassadens hemsida, en del i visumansökan jag skickade iväg tisdag). Jag hade naturligtvis i all min oerfarenhet fyllt ut skiten med blyertz och var tvungen att styra upp en ny med bläck. Tur var det väl då att jag bestämt mig för att be ambassaden behålla papperna så jag kan hämta upp dem dagen innan jag flyger iväg. Något som definitivt borde sänka risken för att brevet brevet skall vara på väg upp, men inte framme, när jag är på väg ner.
Juste... skolan bytte rum åt mig. Lite billigare och lite större blev det. Det andra guesthouset ville även att jag skulle betala hyra för de tio dagar jag inte var där så det känns helt klart som att jag bytt upp mig. Vet inte vilket av rummen det är men det ska vara ett av de på andra våningen och de ser ju likadana ut.
Börjar banne mig dra ihop sig nu... som den lille mannen med talfel sa just innan han dog av shocken av att för första gången i sitt liv sagt något helt felfritt. Han hette för övrigt Martin.
Vad gör man åt möjlig men fortfarande bara just förnimbar stress och nervositet? JO! Man styr upp gamm-bandet Random Destiny.
Sjuuuukt kul att lira lite hårdrock med det eviga järngänget igen. Hänga i Oskars garage och andas in klart hälsofarligt damm samtidigt som man river av alla de gamla dängorna. Fruktansvärt underhållande!
På väg till Shit-Face-Norway-Touren
Också innan Norge. Här med de fräcka RD-tshirtarna. Tyvärr gick ju Viktor (exceptionell gaypose i mitten) och blev musikalartist så han får inte vara med längre.
Tidig bild från fotosessionen till den brutala plattan "Another Life"
"Jag glömde mina träskor när vi badade..."
"... på kvällen fick jag ro tillbaks å hämta dom"
Nog om det.
Nu är det ju nästan så att individen som jag för tillfället beaktraktar som mig själv överväger att besluta att detta med att fara till Japan är en rätt besvärlig process. Så.
Jag fick igår, skulle jag vilja påstå att det var, men mitt minne och sinne kan inte helt omöjligt svika mig, mitt "certificate of eligibility" och hundra andra papper. Utöver att jag ska skicka några av dessa till STHLM's Japanska ambassad så måste jag även fylla ut ännu en så vid detta laget välkänd "application form" som även den ska med, passfoto och kopior och skit. Det är ju trevligt, kan ju förstås också överraskas av att ambassad blir så glad i mig och mitt breda leende att de tvingar mig till STHLM för en intervju men fullt så självsäker är jag inte att jag bokat någon sådan flygbiljett.
Boendet är bebokat och här kan ni se det glada rummet #201. Hoppas det inte blir några problem att flytta fram inflytten från 28:e till 27:e eftersom flygbiljetten som jag förhoppningsvis utan problem köper idag, torsdag (skrev fredag här tidigare och det tog ett tag innan jag kom på att det var fel, fucked up), kommer att slunga ut mig ur planet på så vis att jag landar redan 0800 den 27:e, något alternativ fanns ej.
Nu till de extra mumsiga sakerna:
Skolan skickade med papper som visserligen befröjdade mitt sinne tidvis men också gav mig magsår när jag fick reda på att jag efter landningen måste skynda mig och registrera mig på nåt vis på nåt ställe någonstans som jag inte har någon aning om vad för någonting det är. måste lyckas skaffa mig ett "notification of alien registration" samt en "national health insurance" efter det. Dessa ska jag sedan ha med till orienteringsdagen på skolan.
Nu ska jag inte klaga för att det går fortfarande att vara lika sliten som alla kontorsarbetare i Japan:
Nog om det.
Nu är det ju nästan så att individen som jag för tillfället beaktraktar som mig själv överväger att besluta att detta med att fara till Japan är en rätt besvärlig process. Så.
Jag fick igår, skulle jag vilja påstå att det var, men mitt minne och sinne kan inte helt omöjligt svika mig, mitt "certificate of eligibility" och hundra andra papper. Utöver att jag ska skicka några av dessa till STHLM's Japanska ambassad så måste jag även fylla ut ännu en så vid detta laget välkänd "application form" som även den ska med, passfoto och kopior och skit. Det är ju trevligt, kan ju förstås också överraskas av att ambassad blir så glad i mig och mitt breda leende att de tvingar mig till STHLM för en intervju men fullt så självsäker är jag inte att jag bokat någon sådan flygbiljett.
Boendet är bebokat och här kan ni se det glada rummet #201. Hoppas det inte blir några problem att flytta fram inflytten från 28:e till 27:e eftersom flygbiljetten som jag förhoppningsvis utan problem köper idag, torsdag (skrev fredag här tidigare och det tog ett tag innan jag kom på att det var fel, fucked up), kommer att slunga ut mig ur planet på så vis att jag landar redan 0800 den 27:e, något alternativ fanns ej.
Nu till de extra mumsiga sakerna:
Skolan skickade med papper som visserligen befröjdade mitt sinne tidvis men också gav mig magsår när jag fick reda på att jag efter landningen måste skynda mig och registrera mig på nåt vis på nåt ställe någonstans som jag inte har någon aning om vad för någonting det är. måste lyckas skaffa mig ett "notification of alien registration" samt en "national health insurance" efter det. Dessa ska jag sedan ha med till orienteringsdagen på skolan.
Nu ska jag inte klaga för att det går fortfarande att vara lika sliten som alla kontorsarbetare i Japan: