Slitjapan

Okej, nu är jag igång igen. Efter en veckas seriös uppvärmning och mentala angrepp mot eget sinne lyckas jag äntligen slå mig ner i obekväm sittposition för att förmedla. Förmedla och utbilda. Det är sånt jag gör bäst. Dock kommer detta inlägg främst fokusera på först nämnda. Då jag inser att ta allt som jag lagt på hyllan i form av idéer, tankar och allmän bullshit på samma gång bara skulle trötta ut inte bara mig utan även den som kan tänkas vilja ta del av det jag skriver så delar jag upp skiten och inleder således med senaste nytt:

Igår var en skjutsad kväll. (då möjligtvis inte alla vet vad skjutsat innebär så här följer en kort beskrivning av denna sävar-slang: ungefär samma innebörd som sjukt men oftast mer lutande åt ett positivt och överraskande håll "en sjuk kväll" skulle därmed inte alls ha samm innebörd)

Japan är förmodligen av alla känt som ett land där folk hittar på skojiga ståhej bäst de vill, på tv, på stan och naturligtvis också hemma och på internet. Detta har lett till att Japan nu är känt som det land där det som vuxen är mest accepterat att bete sig som ett barn. Här anses det ofta att ungdomen är slut redan vid 20 års ålder, viljan att framstå ung riktas mot en yngre livstil än så. Då undomen i Japan idag totalt regeras av "kawaii" (söt/sött) till den milda grad att till och med armen säljer små söta nyckelrings soldater och kakor så blir de vuxnas regression än underligare och enligt mig skrämmande. Nåväl, ett på grund av detta väldigt känt fenomen är Cosplay, där tanken är att klä ut sig för att likna karaktärer från japansk manga/anime. En slags live-liknande verklighetsflykt fast istället för att skapa sin egen karaktär så gäller det att härma de redan existerande karaktärerna så bra som möjligt.
Med ett fenomen som detta så är det då naturligtvis självklart att halloween blir en explosion.

Fett soft ändå, vad var jag tänkte inför denna annalkande halloweenhelg. Kanske man ska skaffa sig nån mask eller nåt å dra omkring på stan och skrika med folk?
Lördag morgon och ett tyfonliknande regnoväder ligger trasmatta över hela Tokyo. Går knappt att gå ut för att handla. Då det sista jag vill på helgdagar är att ligga inne vid datorn och inte få något gjort så är ilskan självklar. Höll dessutom tillbaka på gårdagens izakaya-tripp med skolan som föreberedelse på den feta fest, som jag om än inte visste var den skulle vara, klart visste skulle finnas tillgänglig denna kväll. Planen var även att dyka förbi Yamanote line-festen. Efter att ha gnisslat med tänderna hela dan och helt gett upp hoppet om en trevlig kväll köper jag och lagar middag kring 2030 snåret. Det är nu Magnus kontaktar mig och på något mystiskt vis övertalar mitt i tröghetsträsket djupt nerdragna sinne att det kanske kan vara värt att försöka litegrann ändå, trots att detta inte skulle innebära att jag först skulle måsta äta, duscha och göra mig i ordning, vilket i sin tur leder till en väldigt sen inledning av kvällen.
Utan att lyckats få något svar för vidare information från Magnus anländer jag i Shibuya och rör mig till baren som vi uppenbarligen skulle starta. Magnus mobil har slut batterier. Detta får jag dock inte reda på förrän en och en halv timme senare då Magnus inte alls befinner sig där han skall vara. Tur nog så hade regnet ett tag tidigare slutat falla så 30minuter kan jag vänta på att bli återkontaktad, utanför en 7eleven. Det är här kvällen inte alls tar fart, bara återigen vrider sig i en klart oväntad riktning. Detta genom den något för fulle britt i semi-nakenkostym jag tar för mig att börja prata med. Tillsammans med honom och hans japanske vän jag något senare träffar vandrar vi i en knapp timme Shibuyas gator för att försöka plocka upp brudar. När jag till slut erkänner för mig själv att jag inte alls känner vibben för kvällen och i övrigt är less på att vänta på svar från Magnus går jag tillbaka till tågstationen. 5meter från biljettautomaterna ringer telefonen och kvällen vänder igen. Helt sjukt mot alla odds skippar jag sista tåget och får en helschysst klubbkväll istället för självhat framför datorn från morgon till läggdags.

Vad finns det för lärdomar att dra av detta då? Självklart att allting inte speciellt ofta blir som man tror och att man aldrig ska ge upp. För mig är dock det viktigaste att jag för mig själv bevisat teorin om positivt tänkande och chanstagandes effekter, varje gång jag såg en chans tog jag den efter att först konstaterat att inget dåligt egentligen kunde komma från att ge sig på det, även fast jag kanske inte till 100% kunde veta exakt utkomst. Det är sjukt hur positivt tänkande och chanstagande konspirerar samman och ger födsel till vad som bäst kan beskrivas som turaktiga förhållanden.


Att vara less på fransmän
Hej och hå! Vi kommer från det största rövhålslandet i hela världen och våra sociala förmågor matchas endast av vår hygien. När vi pratar låter det som att vi har en bajskorv i munnen och om inte varje mening innehåller ordet "française" så måste vi enligt lag hoppa från närmst belägna dödliga höjd.
Ungefär så känner jag så fort jag hör det minsta från de nu skenbart miljontals fransmän som bor i mitt guesthouse. Jag försöker inte rättfärdiga min ilska och de andra negativa känslorna jag känner, jag vet att sånt bara är bullshit men jag tycks inte kunna komma ifrån att känna mig klart brydd då det pratas och diskuteras på ljudnivåer som klart inte tar hänsyn till att klockan faktiskt är tre på natten.
Då jag är en person som inte längre låter mina problem växa till lumparryggsäckar innan jag vidtar meningsfull åtgärd och då jag av flera andra anledningar en längre tid har haft viljan att räcka det o så långa fingret till Sakura House är nu alla vidtaganden nödvändiga för att inleda flytt nu genomförda.

Efter att i tisdags pratat med Jesper från skolan om hans nya guesthouse där han till största delen bor med japaner fick jag idén att besöka kontoret för denna från Sakura House helt skiljda förening, Oak House. En längre tid har jag haft svårt att bestämma mig vad som skulle vara det rätta valet: skaffa egen lägenhet, hitta någon att dela lägenhet med, försöka hitta någon japan som är intresserad av att bo med utlänningar, flytta in i familj eller bo kvar. Att flytta till ett annat guesthouse hade jag förkastat då jag inte kunde se hur annat än tur skulle innebära en förändring till det bättre för mig. Nu kunde jag plötsligt inse att genom Oak House så kunde jag förmodligen hitta ett billigare boende där jag samtidigt varje dag skulle ha chans att öva min japanska och också slippa alla depositioner samt inköp av möbler etc. en lägenhet skulle kräva. Så direkt efter skolan i torsdags kunde jag på Oak House kontor hitta ett nytt boende som jag hoppas kommer att förbättra mitt liv på många håll. Detta kändes dock ännu lite för förhastat så jag bad om helgen sova på saken. Fredag var jag stensäker och kunde snabbt gå från negativa känslor till optimism och känslor av glädje bara genom att tänka på flytten. Hade det inte varit dags för skolans izakaya-besök så fort skolan slutade den dagen så hade jag bokat rummet redan då, istället bestämde jag att jag skulle fixa det på lördag.

Här kan vi då återigen se en anledning till ilskan inför det invalidiserande regnet igår, lördag.

Jag har alltså istället idag både bokat nytt boende och sagt upp mitt boende hos Sakura House till den första december. Oturligt nog så var det nyligt tid för att hyra så därför måste jag på något vis stå ut med fransmännen i en månad till. Det är nog dock värt det för ett större rum med tv och kyl, som jag också betalar något mindre för. En annan fräck grej är att huvuddörren har "finger vein authentication".

Detta har hänt:
Den ensamme mannen har lyckats försvinna in i sitt eget psyke till en grad där han själv inte längre kan avgöra utifall han på egen hand varit den som låtit Daisy falla. Samtidigt arbetar inspektör Green frenetiskt för att övertyga överordnad kapten McMann att det som skett inte alls varit utan instpelet av utomstående och för de flesta helt ogreppbara makten. Lord Caldow har gett order om att finna den ensamme mannen med vilka medel som än kan tänkas användbara och föra honom till Caldow död eller levande. Om man ska tro den mystiske herr Bretts insikter i det han varnade den ensamme mannen så ser Caldow honom hellre död. Ännu vet vi inte vad det är som den ensamme mannens minne gömmer, även för honom själv, vad som Caldows mörka order verkar göra allt för att det inte skall nå dagens ljus.

ur Den ensamme mannen av Dan Brown (Dan Brun)

Ibland kan man undra vad det är jag driver med. Ett lov på över en vecka och det mest fantastiska jag lyckas uträtta är en endagsresa till Fuchuu som ligger en halvtimmas tågresa bort. Resulten på proven nådde ju uppenbarligen mina önskningar så borde jag inte ha styrt upp mitt liv med lite utmaning för mina nya kunskaper i nya miljöer och situationer? Sanningen är väl att jag inte till fullo litar på min egen talang riktigt ännu, att jag hålls tillbaka av idiotiska mentala spärrar som bara lång uppvärmning eller nån timme på en izakaya kan bryta. Då jag naturligtvis inte är en människa som vill köra mitt liv med handbromsen åtdragen så vidtar jag för tillfället alla möjliga och nödvändiga övningar för att ändra på detta.

Så har då nästa nivå av studerande inletts, med nytt klassrum, en ny lärare och 8 nya elever. Endast fem personer återstår från nivå 2 så det kommer att behövas en hel del "lära-känna-varann-lekar". Dock så är detta inte konfirmation i Strömbäck så förmodligen slipper vi kramring och kurra-gömma. Så en snabb genomgång av första intryck:

Fransk-nåntingan: Kom två timmar sent och satt längst bort från mig så jag vete tusan om denna filur. Hon verkade inte speciellt imponerande.

Marockanen: En pratglad otaku som inte skämdes över sitt vägval här i livet. Med tanke på hur självsäker han lät kring sitt manga-teknande så är jag nästan säker på att han är kass.

Yevgeni, Ryssen: NEJ! Han kom! Denne jävla Skywalker med bögfläta var en dag på besök i vår klass för att kolla läget och vi var alla glada när han inte kom tillbaka nästa dag. Tala ur skägget, karl! Skum snubbe.

Jag: Utan att egentligen vilja det var jag en total viktigpetter första dan. Snälla skjut mig.

Taiwan-snubbe: Kan inte säga mycket mer än att han såg ut såhär på bilden till sitt skolkort.

Tysk 1: Svettig lirare som uppenbarligen gått på skolan tidigare, vad det innebär är jag inte säker på. Väldigt tysk-svettig i vilket fall.

Tysk 2, Alex: Snackade med honom efter skolan och han verkar vara rätt schysst. Har varit i Japan i ett år och på så vis lärt sig snacka "kompissnack" rätt bra.

Taiwanesisk tjej 1 (från nivå 2): Som vanligt.

Polsk häxa: Hon är ju konstig alltså men gillar uppenbarligen, som jag, japanska komiker. Om hon ändå kunde sluta snyta sig LJUDLIGT under lektionerna.

Matt (engelsk snubbe från nivå 2): Verkar inte ha lust att anstränga sig speciellt mycket, även fast jag gett honom guldtips.

Kinesen: Skrämde alla helt overkligt mycket då han snackade lååångt över våran nivå. "We're all fucked" som Kim påpekade. Möjligtvis ska denna snubbe byta klass, vilket han naturligtvis förtjänar.

Kim (australiensk tjej från nivå 2): Som vanligt.

Naturligtvis glömde jag nu den nya koreanska tjejen som trots att hon förmodligen var äldst av alla i klassrummet bettede sig som en nervös och skraj 13åring. Glömde helt bort att hon var där.

Skolan ger varje termin ut ett stipendium på 60 000yen till 3 elever. Denna gång har jag ansökt och jag hoppas och tror verkligen att jag kan ha en chans. Så det är alltid nåt att hålla tummarna för.

Så, en guide till hur man dödar kackerlackor:

Steg1: Stressa ner dem i diskhon så att de landar på rygg och inte kan ta sig någonstans:




Stick det aset med kniven! (Min nuvarande bakgrundsbild på mobilen)



Bara i Japan! Ett TV-program med en Kines på 240cm och en på 74cm. Vad är premissen för denna 2timmarsspecial? Deras liv och vad som är klurigt? Hur de vill att världen ska förstå? Hell no! De bara drar omkring i Japan och gör softa prylar med mer eller mindre kända japaner, äta mat, käka glass, gå på zoo, sitta i studio, mjölka kor, samtidigt som en är sjukt lång och en annan är sjukt kort. Livet leker!






Slutligen lite underbar ca 3år gammal japansk humor med undertexter!