Bytt
Tja, som märks så har jag slutat skriva här. Som kanske inte märks lika mycket så har jag börjat skriva på http://jatillapan-japan.blogspot.com
YOROSHIKU!
YOROSHIKU!
Fuji (富士）
Jag klättrade upp för storberget Fuji tillsammans med lite folk från skolan. Det var sliters! Först tog vi bussis till 2200 meters höjd (ovanför molnen redan då) och sedan började vi gå kl 21 på kvällen. Tog mig cirka 6 timmar att ta mig upp och väl på toppen (3800m) så var man rätt svettig så när man insåg att det faktiskt bara var ca 4grader varmt så förvandlades svetten nästan till is. Eftersom jag dessutom nästan hade sprungit sista biten så var det fortfarande rätt långt innan den värmande solen skulle titta fram. På väg ner sedan blev det fett med varmt och jag fick schyssta t-shirtränder på mina armar.
Studio
Midikeyboard: EDIROL PCR-M1
Ljudkort: EDIROL UA-25EX
Högtalare, nå EDIROLtjafs
Mick: SHURE SM58
Det är allt jag behöver (plus Logic då) för att kunna spela in över förväntan bra ljud från Gitarr, Sång, Flöjt osv osv... Har nyss skaffat grejerna och klurat ut hur de funkar så än har jag inte riktigt hunnit börja göra någon musik men när jag gjort något färdigt så kommer det att hamna på http://www.myspace.com/ludvigband
Bloooogens återupplivnad (復活）
Okej, det r väl inte så att jag inte försökte komma igång igen men samtidigt som jag grävde ner mig själv djupare och djupare med ångest inför min inaktivitet så insåg jag samtidigt att det inte bara var min oförmögenhet att skriva/ladda upp bilder som gjorde mig opepp utan också att jag inte längre kunde stå för mycket jag tidigare skrivit och att jag kommit att hata den person som jag var den första tiden i Japan. Därför tänkte jag nu med ny insikt och nya visioner återuppliva bloggen och förändra mitt förhållningssätt (även om detta kanske kan komma att visa sig något diffust). Välkommen till SlitJapan.
Nåväl... kvick uppdatering kring mitt liv senaste tiden:
Åkte till Sverige med flickvännen och hennes mamma under sommarlovet (bilder skall läggas upp) och är nu tillbaka i Tokyo igen.
Jag hatar min klass, förutom Michael som förmodligen är den som håller mig ifrån att bara brinna av och dra därifrån. Hur detta (hatet) kommer sig kan bero på flera olika orsaker; jag har en snubbe från Portugal som alltid kommer sent (brukar sitta och hoppas att han inte ska komma alls) och ställer dumma frågor och sånt han missat då han kommer sent, drar bajsdåliga skämt hela tiden och skrattar asmycket själv, har om möjligt världens dryygaste jävla uttal som kanske bara toppas av polskan: jo, ni gissade rätt, hur det har gått till har jag ingen som helst aning om men hon har lyckats hålla sig kvar i samma klass sedan jag började skolan, jag menar kom igen, man bör fan kunna uttala alla vokaler efter (i hennes fall) snart två års studerande. Jag har åtminstone så tur att fransmannen vet om själv att han är helt kass men å andra sidan blir man sjuukt less på hans och polskans jävla naïva världsbild "Jag vill inte gå och röntga mig för om jag skulle ha en sjukdom och inte veta om den så kommer den att hela av sig sjääälv" tack för smöret hippie.
En annan anledning kan vara att jag (ska försöka tala så sakligt som möjligt) nuförtiden inte gör något på lektionerna, leker i princip assistent till läraren "Kom igen nu klasskamrater, svaret på den här frågan klurar ni ut om ni tittar på vad det stod där och där..." osv. Alltså frustration över en utmaningslös utbildning där man hålls tillbaka av en klass som till stor del består av folk som borde vara en eller två nivåer under.
Så sere ut. Nu väntar jag på att Arum ska komma tillbaka så ska vi börja åka på lite Open Campus å kolla in musikuniversiteten. Jajuste, har har ju styrt upp en studio nu till min relativt nya Macbookpro, mer om det sen.
富士急ハイランド (Fujikyuu Highland)
Måndag den 14:e drog vi till foten av Fujiberget för att besöka ett av Japan och förmodligen världens bästa nöjesfält, Fujikyuu Highland.
Vi steg upp klockan 06 för att hinna med bussen 0810 från Shinjuku. Vi var fyra som begav oss: jag, Jonas, Arm och Kyuu (taiwanesen från min förra klass). Jag var naturligtvis helt okontaktbar under större delen av bussfärden då jag nästan sett fram emot den lika mycket som nöjesparken. Det är sjukt hur mycket man kommer ur stan när man väl kommer ur staden Tokyo, helt plötsligt så befinner man sig i obeboeliga bergspassager. Väldigt kul var det att se hur stor skillnad det kan vara bara på typen av berg här; i Sverige kan du i princip gå raklång upp för varje kulle/berg/fjäll medan du i Japan har ständig 75° vinkel. Efter kanske 70% av bussturen så kunde man plötsligt se Fuji sticka upp över alla andra berg som om det låg just runt knuten, det visade sig dock att även efter att vi ankommit till Fujikyuu som ligger på den berglösa öppna landsplätt framför Fuji så var det ännu långt långt bort.
Denna måndag var den såkallade "Coming of age"-dagen i Japan på vilken alla som under det tidigare året fyllt 20 firar på diverse vis och även tar foton i finkläderna (Kimono) som sedan det är tänkt skall överräckas till partnern på bröllopsdagen. Då jag fyllde 20 i September så var det även min dag, vilket kanske inte märktes speciellt mycket...
Första riktiga blicken på Fuji sedan jag kom till Japan
Jonas och Kyuu blev snart vänner, till allas glädje.
Superhero-posin' utanför Fujiyama
Tack vare att i princip alla 20-åringar var någon annanstans slapp vi långa köer (upp till 2-3timmar) och kunde 2 av 3 gånger åka Fujiyama efter 15min väntande.
Fujiyama
Världens högsta och en av de längsta bergodalbanor som finns. Efter att ha klättrat 79m över marken, med Fujiberget klart i blick kastas man i klassiskt stuk rakt ner och efter det hit och dit i på dryga 2km bergochdalbanespår. Jag tänker inte hålla på med sånt som att säga att det var kul pga det och det, kan bara säga att jag gillar bergodalbanor.
ドドンパ (DoDoPAH)
En av de snabbaste bergodalbanorna på jorden med topphastigheten 172km/h och vårat första mål efter att vi kommit in på området. 30min kö med ständigt snurrande informationsvideoband om hur man ska göra för att inte dö och "DO DO PAH!" (kagge, kagge, virvel) upprepandes ur övriga högtalare innan vi fick testa den 30sekunder långa åkturen. Som en fjärt ur satans röv skjuts man ut ur ett rör med ärligt talat, även andra gången, sjukt överraskande acceleration.
Trångposin'
Classic shit
Ytterligare en trång pose
Eenjanaika
ええんじゃないか (Eenjanaika)
Eenjanaika betyder ungefär "Är de' int' najs?!" och är en ramsa som brukades upprepas till trummor dansas till i det feudala Japan. Likt DoDonPah så hade även i kön till denna attraktion "musik" som upprepades galet många gånger innan man faktiskt fick åka. Likt den gamla svenska stoltheten "hang over" så hänger du här med fötterna löst i luften, tillägget på denna Fujikyuu Highlands nyaste bergodalbana är att du även snurrar rätt fritt upponer och runt. På rygg åker man till toppen för att sedan i stupet plösligt se rakt ner mot djävulsgapet, efter det föjler det vanliga, med en massa extraspinn.
Saker som vi inte gjorde
Just då vi var där så fanns det en specialversion av spökhuset, "Biohazard" eller "Resident Evil" som västerlänningar bättre känner det som som vi inte testa på. Denna attraktion var som ett vanligt spökhus med den skillnaden att du med dig hade en pistol som du var tänkt att skjuta "zombierna" med. Då fripasset inte gav oss tillträde till detta skippade vi skiten.
Åka skridskor kunde man också göra, och en hel del andra småprylar som vi inte hade något intresse av.
På väg hem blir jag som vanligt less på att Arm jämt ska driva genom att låtsas att Jonas är hennes pojkvän (ett litet skämt som pågått hur länge som helst). I bakgrunden syns Fujiyama.
Vi steg upp klockan 06 för att hinna med bussen 0810 från Shinjuku. Vi var fyra som begav oss: jag, Jonas, Arm och Kyuu (taiwanesen från min förra klass). Jag var naturligtvis helt okontaktbar under större delen av bussfärden då jag nästan sett fram emot den lika mycket som nöjesparken. Det är sjukt hur mycket man kommer ur stan när man väl kommer ur staden Tokyo, helt plötsligt så befinner man sig i obeboeliga bergspassager. Väldigt kul var det att se hur stor skillnad det kan vara bara på typen av berg här; i Sverige kan du i princip gå raklång upp för varje kulle/berg/fjäll medan du i Japan har ständig 75° vinkel. Efter kanske 70% av bussturen så kunde man plötsligt se Fuji sticka upp över alla andra berg som om det låg just runt knuten, det visade sig dock att även efter att vi ankommit till Fujikyuu som ligger på den berglösa öppna landsplätt framför Fuji så var det ännu långt långt bort.
Denna måndag var den såkallade "Coming of age"-dagen i Japan på vilken alla som under det tidigare året fyllt 20 firar på diverse vis och även tar foton i finkläderna (Kimono) som sedan det är tänkt skall överräckas till partnern på bröllopsdagen. Då jag fyllde 20 i September så var det även min dag, vilket kanske inte märktes speciellt mycket...
Första riktiga blicken på Fuji sedan jag kom till Japan
Jonas och Kyuu blev snart vänner, till allas glädje.
Superhero-posin' utanför Fujiyama
Tack vare att i princip alla 20-åringar var någon annanstans slapp vi långa köer (upp till 2-3timmar) och kunde 2 av 3 gånger åka Fujiyama efter 15min väntande.
Fujiyama
Världens högsta och en av de längsta bergodalbanor som finns. Efter att ha klättrat 79m över marken, med Fujiberget klart i blick kastas man i klassiskt stuk rakt ner och efter det hit och dit i på dryga 2km bergochdalbanespår. Jag tänker inte hålla på med sånt som att säga att det var kul pga det och det, kan bara säga att jag gillar bergodalbanor.
ドドンパ (DoDoPAH)
En av de snabbaste bergodalbanorna på jorden med topphastigheten 172km/h och vårat första mål efter att vi kommit in på området. 30min kö med ständigt snurrande informationsvideoband om hur man ska göra för att inte dö och "DO DO PAH!" (kagge, kagge, virvel) upprepandes ur övriga högtalare innan vi fick testa den 30sekunder långa åkturen. Som en fjärt ur satans röv skjuts man ut ur ett rör med ärligt talat, även andra gången, sjukt överraskande acceleration.
Trångposin'
Classic shit
Ytterligare en trång pose
Eenjanaika
ええんじゃないか (Eenjanaika)
Eenjanaika betyder ungefär "Är de' int' najs?!" och är en ramsa som brukades upprepas till trummor dansas till i det feudala Japan. Likt DoDonPah så hade även i kön till denna attraktion "musik" som upprepades galet många gånger innan man faktiskt fick åka. Likt den gamla svenska stoltheten "hang over" så hänger du här med fötterna löst i luften, tillägget på denna Fujikyuu Highlands nyaste bergodalbana är att du även snurrar rätt fritt upponer och runt. På rygg åker man till toppen för att sedan i stupet plösligt se rakt ner mot djävulsgapet, efter det föjler det vanliga, med en massa extraspinn.
Saker som vi inte gjorde
Just då vi var där så fanns det en specialversion av spökhuset, "Biohazard" eller "Resident Evil" som västerlänningar bättre känner det som som vi inte testa på. Denna attraktion var som ett vanligt spökhus med den skillnaden att du med dig hade en pistol som du var tänkt att skjuta "zombierna" med. Då fripasset inte gav oss tillträde till detta skippade vi skiten.
Åka skridskor kunde man också göra, och en hel del andra småprylar som vi inte hade något intresse av.
På väg hem blir jag som vanligt less på att Arm jämt ska driva genom att låtsas att Jonas är hennes pojkvän (ett litet skämt som pågått hur länge som helst). I bakgrunden syns Fujiyama.
En tur till bowlinghallen
Äntligen var det dags för mig att åter pröva de kunskaper som Jesper, Rogga och Anton så vänligt under den sista vintern på gymnasiet förlänat mig. Så med raska sprittiga steg, kliande fingrar och målinriktat sinne följde jag den mer eller mindre stora gruppen utlänningar gåendes likt en skolklass längs gatan emot vårt mål. Väl i Nakano skulle det snart visa sig att även här i Japan har jag samma problem med bowlingskor som jag har haft i Sverige: Jag har smala avlånga fötter, närmast hockeyklubbsbladsliknande stycken kött på slutet av mina ben. Detta ger att vid användande av nästan allt annat än converse-skor så glider mina fötter omkring i skorna som shuffle-puckar på ett shufflepuckbräde. Detta åt sidan, efter att ha slitit lite med att hitta ett bowlingklot som kunde rymma mina monster-västerlänningsfingrar så var det jag som fick äran att inleda min banas första serie. Till min förvåning så visade sig min två år på hyllan lagda skruvteknik likt ett vin bara förbättrats med tiden. Med en sådan bra start kände jag hur självsäkerheten växte inom mig, hur jag såg ner på alla de stackarna som för tillfället såg upp till mig, bowlingguden. MER! MER! GE MIG MER! var kanske inte riktigt vad jag kände men något åt det hållet skulle kunna ges som förklaring för vad som jag bestämde mig för att göra. "Okej, jag kommer bara visa det här EN gång! Okej?!" förklarade jag för mina undersåtar. "Detta är "Farsan-stilen"". ....
*Låt mig berätta om far min, en grymt manlig karl som vet hur man gör allt från att bygga stugor till att byta blöjor på ungar utan att klaga. Ibland dyker det dock upp vissa företeelser hos denna patriark som för det ovana ögat kan te sig något underliga, bland dessa hittar vi förstås den klassiska "käken" där kraft dras från frenetiskt "tuggande" med käken för att göra tekniskt svåra, kraftkrävande uppgifter möjliga. Bland dessa finner vi också bowlingtekniken som jag kallar för "Farsan-stilen" och som bäst och enklast förklaras med denna bild från curling vm:
Så fort klotet lämnat min hand hör jag hur det brister. Istället för att se klotet göra en halvmiss fokuserar jag blicken på det största hålet jag någonsin ådstakommit i mitt liv som typbärande varelse. I en bedrövligt lång sekund slets jag mellan de olika val jag hade:
1. Gråta
2. Låtsas som att inget hade hänt
3. Försöka dölja det (helt omöjligt)
4. Teleporteras hem (en given favorit)
5. Göra det till en rolig grej
När jag väntat ut sekunden gjorde jag det till en rolig grej.
Då jag inte kunde hålla på och bowla och samtidigt riskera att hela skrevet skulle falla ur byxorna knöt jag snabbt (efter alla tagit bilder så att de var nöjda) min jacka likt ett förkläde runt midjan. Detta till trots lyckades jag faktiskt vinna hela prylen med en andraserie av godkända 121poäng. Då var jag också den enda i gruppen som kunde hålla mig ifrån att blanda mina 9poängare med ränn-klot varannan gång. Vinsten gav mig ett 3000yens presentkort att köpa böcker för, något som inte alls kommer att täcka upp vad som krävs för att ersätta mina favoritjeans.
Här ser ni vad jag senare klurade ut för att ta mig hem:
Ursäkta den extrema närbilden.
Tur nog, eller kanske inte tur då jag faktiskt jobbat något för detta, så kommer jag att få pengar från skolan.
Vad jag glömt berätta tidigare är att jag i början av denna 3:e nivån på skolan skrev upp mig som ansökande av det lilla stipendium skolan ger ut 4 gånger om året. Detta gav senare att jag var tvungen att skriva en liten liten uppsats och även, dagen innan bowlingen (torsdags), göra en liten intervju med rektorn och en av de adminstrativt arbetande på skolan. Fick igår måndags reda på att pengar kommer att delas ut till alla de som kommit så långt som att göra intervjun vilket innebär 50 000yen till mig. GRATTIS TILL MIG! Tack även till Arm som såg till att min uppsats låg något över vad jag på egen hand kunde prestera.
Vet dock inte vart man hittar Acne-jeans i Tokyo.
Tjohopp, imorrn börjar proven.
*Låt mig berätta om far min, en grymt manlig karl som vet hur man gör allt från att bygga stugor till att byta blöjor på ungar utan att klaga. Ibland dyker det dock upp vissa företeelser hos denna patriark som för det ovana ögat kan te sig något underliga, bland dessa hittar vi förstås den klassiska "käken" där kraft dras från frenetiskt "tuggande" med käken för att göra tekniskt svåra, kraftkrävande uppgifter möjliga. Bland dessa finner vi också bowlingtekniken som jag kallar för "Farsan-stilen" och som bäst och enklast förklaras med denna bild från curling vm:
Så fort klotet lämnat min hand hör jag hur det brister. Istället för att se klotet göra en halvmiss fokuserar jag blicken på det största hålet jag någonsin ådstakommit i mitt liv som typbärande varelse. I en bedrövligt lång sekund slets jag mellan de olika val jag hade:
1. Gråta
2. Låtsas som att inget hade hänt
3. Försöka dölja det (helt omöjligt)
4. Teleporteras hem (en given favorit)
5. Göra det till en rolig grej
När jag väntat ut sekunden gjorde jag det till en rolig grej.
Då jag inte kunde hålla på och bowla och samtidigt riskera att hela skrevet skulle falla ur byxorna knöt jag snabbt (efter alla tagit bilder så att de var nöjda) min jacka likt ett förkläde runt midjan. Detta till trots lyckades jag faktiskt vinna hela prylen med en andraserie av godkända 121poäng. Då var jag också den enda i gruppen som kunde hålla mig ifrån att blanda mina 9poängare med ränn-klot varannan gång. Vinsten gav mig ett 3000yens presentkort att köpa böcker för, något som inte alls kommer att täcka upp vad som krävs för att ersätta mina favoritjeans.
Här ser ni vad jag senare klurade ut för att ta mig hem:
Ursäkta den extrema närbilden.
Tur nog, eller kanske inte tur då jag faktiskt jobbat något för detta, så kommer jag att få pengar från skolan.
Vad jag glömt berätta tidigare är att jag i början av denna 3:e nivån på skolan skrev upp mig som ansökande av det lilla stipendium skolan ger ut 4 gånger om året. Detta gav senare att jag var tvungen att skriva en liten liten uppsats och även, dagen innan bowlingen (torsdags), göra en liten intervju med rektorn och en av de adminstrativt arbetande på skolan. Fick igår måndags reda på att pengar kommer att delas ut till alla de som kommit så långt som att göra intervjun vilket innebär 50 000yen till mig. GRATTIS TILL MIG! Tack även till Arm som såg till att min uppsats låg något över vad jag på egen hand kunde prestera.
Vet dock inte vart man hittar Acne-jeans i Tokyo.
Tjohopp, imorrn börjar proven.
En tur till parken
Tja, för några veckor sedan drog jag, Arm, Jonas och Jane från Kai ut till en park en bra bit från Tokyos stadskärna för att picknick:a och at del av annat än hus och tåg. Parken, som jag naturligt inte kommer ihåg vad den heter, var smaskigt stor, säkert större än Gammliaskogen, och höstlöven här är inte att leka med. Fick då äntligen chansen att testa min kamera vilket gav mig en hel del okej bilder...
Brainstormers - Black Roses
Sedan kom vi till en plats som var en stor plats
Där kunde man i japansk stil softa på en blå presenning
Eller sno folks flickvänner och bära omkring på dem
Leka att man är med i en modelltidning
Blåsa mer boobels
En pöl som var stor som en damm med en lampa som var som en sol som jag vill ta ett kort på
God jul!