Slitjapan

Naturligtvis kan man ju inte bara vistas i Japan. Det vore ju som att belöna sig själv med en rullkebab utan bröd på julafton. Tokyos sommar är inte bara för varm utan också skittråkig. Inte nog med att man svettas som en korv i den 40gradiga hettan, det finns inget heller något att göra just för att det är för varmt för att göra nånting. Visst kan man dra till en strand, svettas och bränna sig litegrann ( http://slitjapan.blogg.se/2007/august/sandpappers-t-shirt.html ) nån gång sådär men det håller inte i längden. Därför blev det sedan en lrängre tid tillbaka bestämt att vi (jag arum och hennes morsa) skulle bege oss till Sverige under min skolas sommarlov. 

Onsdag kväll kl2305 tog jag tåget mot Trondheim, jag hade naturligtvis glömt det viktigaste till resan: iPoden. Men Jesper kom ner till tågstationen med den åt mig. Annars hade jag nog inte överlevt. Hundra timmar tåg senare var jag i Mo i Rana, den sämsta stad jag besökt i mitt liv... och jag har varit i Söderhamn. Nu var detta inte första gången jag befunnit mig i Mo; Random Destiny gjorde ju som väl bekant sin kritikerrosade "Shit-face Norway"-tour här 01', om jag inte missminner mig. Nåväl, tur som jag har så är förstås gränsen stängd på grund av den största snöstormen sedan 1943 så mina planer att lifta mig över gränsen var döende. Eftersom jag inte ville ge upp hoppet ännu om att gränsen skulle öppna igen så gick jag till Bunnpris, som var den ENDA öppna affären denna Skärtorsdag. Nu skämtar jag inte, jag hade gått omkring i cirkus 1h i denna stad innan jag begav mig dit och jag hade under denna tid skådat två personer. Smackandes på min tröstchoklad bestämde jag mig till slut för att ge upp och boka in mig på hotell. Lättare sagt än gjort är då det uttryck som bäst passar in på detta. Efter att ha vandrat omkring ytterligare 40min och gått förbi 3 olika hotell som antingen varit stängda eller fullbelagda (lapp på dörren, ingen öppnade) så blev jag rätt less. I desperat försök att få tag i någon att fråga vart det möjligtvis kunde finnas något öppet "gästgiveri" begav jag mig mot "centrum". Hittar lyckligtvis efter en kort stund en man med barnvagn som tipsar mig om Meyergården. Det var öppet och jag kunde få ett rum utan toalett -något som skulle visa sig drygt nästa morgon eftersom jag inte skulle idas klä på mig, gå på toa och sedan klä av mig igen för att sova vidare- för 350kr. Efter världens tråkigaste dag och hungrigaste kväll och natt hittills (åt visserligen middag men inget annat den dagen) så kunde jag äntligen gå mot 0800bussen mot Hemavan nästa morgon. Den kom inte. Två norska damer förklarade att bussen igår inte komit sig över gränsen och att det kunde bero på detta. Efter några samtal gav Swebus de 5 resenärerna som dykt upp på morgonen budet att vi skulle få åka taxi. Gränsen var idag öppen men det kördes kolonn så inga bussar skulle gå. Vi "tjatade" in oss i Mo's taxihus för att få någonstans varmt att vänta på taxin som skulle ta oss över gränsen. Naturligtvis uppstod ju frågan om jag varför vi skulle vänta på taxi från Sverige där i ett Taxihus. På väg mot kolonnkörningen verkade allt prima, även om man kunde ha önskat sig en mer pratglad/trevlig taxichaufför.

Vi fick sitta i 4 timmar innan det kom någon plogbil att köra efter. Under denna tid hann vi bli rätt hungriga (jag hade fortfarande inte ätit nåt eftersom det inte serverades frukost förrän 08 på hotellet) så vi övertalade Swebus att betala för hamburgare som kördes upp till oss där vi väntade. Vår taxi hamnade först i den vid det här laget flera kilometer långa bilkön och tur var det eftersom bara 10 bilar fick åka med till en början. Jag undrade först vad allt tjafs skulle ha vart bra för, gick ju jättefint att köra, även utan plogbil. Sen försvann plogbilen som körde 10meter framför oss. Vid vissa tillfällen så var det svårt att se om vi rörde oss frammåt eftersom man hade några synliga referenspunkter utanför rutan. Jävulskt obekväm, om än spännande resa.

När vi just kommit över gränsen (4mil från Hemaven) och plogbilen ska vända säger taxichaffisen att vi antingen åker med honom tillbaka till Mo i Rana eller hoppar av där, i snöstormen. Skulle det vara ett val? Jag kliver ut och grabbar fort mina saker men hinner inte lifta med någon av bilarna som kör vidare på den därifrån "helt okej" vägen. Nu har Swebus med väntetid, körning och mat inräknat (inte hemresa för de två taxibilarna) lagt ut knappa 8000 NOK på att få fyra personer just över gränsen. I blåsten stårr jag, en jämnårig snubbe från Ske-å som också jobbar i Oslo och småkänner Olle (small world), en kufisk 16-ish norrgutt och en 50+ nordnorsk kvinna. Vi går till den vid gränsen parkerade "Mat-bussen" -eller som alla kallar den: Kött-bussen- i hoppet om att kanske kunna få skjuts till Hemavan, klockan var då ca 1430. Inne i bussen sitter Roger.

Roger är en simpel människa. Han jobbar nu med att köra Kött-bussen samt ta betalt för det som konstiga människor som stannar för att handla där finner värt att betala pengar för. Roger har tidigare också jobbat med att köra lastbil och har således, kanske ni tänker, hittills inte lett ett speciellt intressant liv i sina 22 levda vårar. Men där har ni fel! FELFEL! För ni förstår, Roger är en LIRARE! En äkta nordsvensk lirare! Med sin laid-back, något sådär besvikna eller också överlägsna ("jag är ball") norrlandsdialekt, sin fleecetröja, sina glasögen och naturligtvis också sin keps äger han totalt omedvetet upp bussen.

Efter att Roger berättat att han inte kommer att åka därifrån förrän kl18 och vi fortfarande inte hade fått täckning på våra mobiler så bestämde vi oss för att ge oss ut och gå mot Hemavan. Roger lät oss (om än motvilligt) lämna våran packning i bussen -något som jag absolut inte ville göra, hela sit uationen kändes alltför Stephen King:ig- och vi gick ut i stormen. 20minuter hade jag väl kanske gått (i jeans, jacka ingen mössa och tunna läderhandskar) och viftat med en sån där "sidan-av-vägen"-pinne för att göra oss synliga utifall att en bil skulle komma då en tuta hörs bakom oss. Roger bästamde sig visst för att åka hem lite tidigare. Så vi tackade så mycket och gick in och STÄLLDE oss i bussen, vars dörr förövrigt verkade vilja slungas upp då och då.

Roger körde rätt fort, även fast han påstod att han var tvungen att köra lugnt nu när det var storm. Vi fick åter täckning på våra mobiler, jag fick också i present att pengarna på min mobil tog slut. Även om nu situationen var sådan för min del och det visats sig att Roger bara skulle halvvägs till Hemavan så kändes allt nu rätt lugnt eftersom den norska tantens son kunde hämta upp oss där Roger skulle släppa av oss. Jag hade just lånat tantens mobiltelefon för att förklara hur det låg till för min syster då den konstige unge norsken ropar till. Jag vänder mig om och hinner just se hur en bil på ena vägen framför oss plötsligt saktat ner och hur en anan bil står parkerad på andra sidan, båda med skoter på släp. -Nu kommer vi också att krocka, förklarade jag för min syster i den lånade mobiltelefonen. Roger bromsade styvt men slog ändå hårt in i båda bilarna. -Men vi kör visst bara vidare, fortsatte jag. Roger fortsatte tyst. Vid ett senare tillfälle när jag och han stod och pratade lite om incidenten sa han att det var väl bara nåt bakljus som åkt med på bussen. -Har ju åkt ner i diket och krockat några gånger när jag kört lastbil tidigare, sa han. Resten av färden gled förbi smärtfritt och vi parkerade tillslut på Gränslöst köpcenter i Umfors, där jobbar Roger. Jag var noga med att ta reda på Rogers namn och skaka hand innan jag lämnade bussen.

Gränslöst köpcenter är ett skitställe, far aldrig dit.

Jag väntade med tanten ett tag vid kassorna på "köpcenteret" och såg vid ett tillfälle en polisbil glida förbi och köra bak dit Roger åkt för att parkera bussen. Sedan kom hennes son och efter dagens hittills utan tvekan mest bekväma bilfärd var jag i Hemavan och plockades där snart upp av min syster.
Själva lovet finns det inte mycket att säga om; två dagar med sol resten dåligt. En dag i backen, två på fjället, tre dagar i soffan med bok och en dag städa... typ.

Bussen tillbaka över gränsen gick kl1600. Klockan 0003 gick tåget från Mo hemåt. Återigen hundra år i den skitstan. Drog omkring med min stora väska och gick på bio där jag såg Hot Fuzz, som var bra. Kids tittade snett på mig eftersom de sett mig glida omkring hela dan med min väska och sett mig gå på bio med min väska. Jag funderade på vilka olika saker jag skulle kunna komma undan med iom att ingen där förmodligen kommer att se mig igen.

TÅG I HUNDRA ÅR.
Smutsig lägenhet. Småless.
Jobbat en dag.
19 dar kvar!!!!