Skämma ut sig
Igår var jag med på japansk tvs mest populära tvkanals morgonnyheter och skämde ut mig totalt.
Då vi förra fredagen besökte Odaiba så blev jag och Jesper anfallna av ett japanskt kamera-team som bad oss titta på ett par fjantiga skor. Jag har aldrig snackat så dålig japanska. Höll på att dö när jag igårmorse räkade se slutet på reportaget, utan att kunna veta om jag varit med eller inte.
Här kan ni se hur jag skämmer ut mig för världen.
En liten översättning kanske kan vara på plats: "Coolt! Påminner om ninja-skor typ, eller hur?"
Då vi förra fredagen besökte Odaiba så blev jag och Jesper anfallna av ett japanskt kamera-team som bad oss titta på ett par fjantiga skor. Jag har aldrig snackat så dålig japanska. Höll på att dö när jag igårmorse räkade se slutet på reportaget, utan att kunna veta om jag varit med eller inte.
Här kan ni se hur jag skämmer ut mig för världen.
En liten översättning kanske kan vara på plats: "Coolt! Påminner om ninja-skor typ, eller hur?"
Mest roligt
Tänkte slänga upp lite stuff som jag haft på hyllan ett tag, mest skoj.
Först har vi lite klipp från en breakdancetävling jag såg i Kitchiyoji den 4:e:
1
2
3
4
5
Som det skall vara när det kommer till utlärning av engelska:
Såhär glad kan man ibland bli när man får ett stort fint karaokerum:
Bonus:
Allas relativa godhet
I brist på tid i denna skrivande stund (ska ut på någon öl och catch-up med Magnus) så tänkte jag ta upp en pryl jag tidvis tänkt på i detta färgstarka land. Jag hoppas verkligen att andra som varit utomlands en längre tid har märkt samma sak som jag här har kunnat uppfatta och analysera.
I en smältdegel och metropol som Tokyo så kommer man omöjligt ifrån att folk från hela galna jordbollen kommer att trilla in, ut och av. Jag har många gånger blivit förvånad över hur många kineser och koreaner som har råd att flytta hit med tanke på de i annars stora ekonomiska skillnaderna. Om detta bara är fördomar kan jag inte säga men jag vet ju själv mycket väl hur mycket pengar jag ständigt måste spendera och hur hårt jag fick jobba för dessa även fast jag förmodligen hade de bästa förutsättningarna för att skaffa mig nog kapital. Under min tid hittills har jag nog mött, om än inte asocierat med, individer av ett 50-tal nationaliteter.
Nu till min upptäckt, och detta kanske möjligtvis får vissa saker jag tidigare skrivit att framstå som mindre sanningsenliga, som är den att trots att alla dessa människor kommer från så olika håll och uppväxter så går de ändå utan större problem att komma överrens med. Naturligtvis finns det ju de riktiga rövhål som jag har talat om tidigare men på det hela skulle jag vilja säga att om 5% av alla du träffar i Sverige är människor du inte alls kan se dig umgås med så ligger den siffran här kanske runt 1%. Detta är för mig en total chock, jag hade tänkt mig att även fast jag skulle förstå till stor del varför andra här tänkte si och så så skulle de vara alltför skiljda från mig för att det överhuvudtaget skulle vara fysiskt möjligt att på en normal, nykter nivå samtala och dela längre stunder med dessa människor, vi skulle helt enkelt vara för olika, inte dela några intressen eller känna till samma saker. Ibland kan jag fortfarande bli överraskad när en Japan inte vet vad South Park är men då blir jag i nästa stund imponerad över att de lyssnar på Mando Diao. Folk här, japaner och utlänningar verkar ha en ljusare syn på framtiden och hysa mer optimism i sina anleten än vad svenskar i min uppfattning i allmänhet gör.
Så till lite självkritik:
Jag inser att när jag snackar skit om fransmän så kan ju omöjligt allt jag säger vara 100% sant, jag är inte ofelbar. Då fransmännen här uppenbarligen är besvärligare än den övriga samling människor jag mött så ligger nog ändå grunden till problemet hos mig. Okej, jag har aldrig gillat det franska språket riktigt men på senaste tiden är det nästan löjligt hur jag kan känna ilska bubbla till i magen bara av att jag hör ett enda ord. Mest troligt så började jag klättra på stegen mot den plats där jag är nu när fransmännen först började bilda klubb. En närmare primalisk känsla av hot när de plötsligt verkar se guesthouset som deras domän då de klart har majoriteten. Är ju fjantigt hur störd man kan bli av att de jämnt håller sig inne på min grannes rum och pratar nonstop. Fransmän vet hur man snackar nonstop kan jag säga. De två fransmännen här som måste ska ha minst gemensamt och dessutom har känt varann kortast tid kan över frukost prata, utan paus för eftertanke eller byte av ämne, i en full timme. Det kan jag knappt göra med mina bästa kompisar. Nåväl, tur att jag flyttar om några veckor annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Tjohopp! Som en glad överraskning kan jag erbjuda en insikt i hur svenska sprids över vår jord. Dagens exempel är taget från en koreansk svenskabok skriven 2002(!!!!):
Märkte just "Katta" i övre delen av bilden nu också, såg jag inte då jag tog bilden.
Slutligen en musiktips, om jag hade en röst som den här snubben hade jag gått omkring och sjungit ashögt överallt: The Birthday - Allyshia (hur fan stavas det namnet?)
I en smältdegel och metropol som Tokyo så kommer man omöjligt ifrån att folk från hela galna jordbollen kommer att trilla in, ut och av. Jag har många gånger blivit förvånad över hur många kineser och koreaner som har råd att flytta hit med tanke på de i annars stora ekonomiska skillnaderna. Om detta bara är fördomar kan jag inte säga men jag vet ju själv mycket väl hur mycket pengar jag ständigt måste spendera och hur hårt jag fick jobba för dessa även fast jag förmodligen hade de bästa förutsättningarna för att skaffa mig nog kapital. Under min tid hittills har jag nog mött, om än inte asocierat med, individer av ett 50-tal nationaliteter.
Nu till min upptäckt, och detta kanske möjligtvis får vissa saker jag tidigare skrivit att framstå som mindre sanningsenliga, som är den att trots att alla dessa människor kommer från så olika håll och uppväxter så går de ändå utan större problem att komma överrens med. Naturligtvis finns det ju de riktiga rövhål som jag har talat om tidigare men på det hela skulle jag vilja säga att om 5% av alla du träffar i Sverige är människor du inte alls kan se dig umgås med så ligger den siffran här kanske runt 1%. Detta är för mig en total chock, jag hade tänkt mig att även fast jag skulle förstå till stor del varför andra här tänkte si och så så skulle de vara alltför skiljda från mig för att det överhuvudtaget skulle vara fysiskt möjligt att på en normal, nykter nivå samtala och dela längre stunder med dessa människor, vi skulle helt enkelt vara för olika, inte dela några intressen eller känna till samma saker. Ibland kan jag fortfarande bli överraskad när en Japan inte vet vad South Park är men då blir jag i nästa stund imponerad över att de lyssnar på Mando Diao. Folk här, japaner och utlänningar verkar ha en ljusare syn på framtiden och hysa mer optimism i sina anleten än vad svenskar i min uppfattning i allmänhet gör.
Så till lite självkritik:
Jag inser att när jag snackar skit om fransmän så kan ju omöjligt allt jag säger vara 100% sant, jag är inte ofelbar. Då fransmännen här uppenbarligen är besvärligare än den övriga samling människor jag mött så ligger nog ändå grunden till problemet hos mig. Okej, jag har aldrig gillat det franska språket riktigt men på senaste tiden är det nästan löjligt hur jag kan känna ilska bubbla till i magen bara av att jag hör ett enda ord. Mest troligt så började jag klättra på stegen mot den plats där jag är nu när fransmännen först började bilda klubb. En närmare primalisk känsla av hot när de plötsligt verkar se guesthouset som deras domän då de klart har majoriteten. Är ju fjantigt hur störd man kan bli av att de jämnt håller sig inne på min grannes rum och pratar nonstop. Fransmän vet hur man snackar nonstop kan jag säga. De två fransmännen här som måste ska ha minst gemensamt och dessutom har känt varann kortast tid kan över frukost prata, utan paus för eftertanke eller byte av ämne, i en full timme. Det kan jag knappt göra med mina bästa kompisar. Nåväl, tur att jag flyttar om några veckor annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.
Tjohopp! Som en glad överraskning kan jag erbjuda en insikt i hur svenska sprids över vår jord. Dagens exempel är taget från en koreansk svenskabok skriven 2002(!!!!):
Märkte just "Katta" i övre delen av bilden nu också, såg jag inte då jag tog bilden.
Slutligen en musiktips, om jag hade en röst som den här snubben hade jag gått omkring och sjungit ashögt överallt: The Birthday - Allyshia (hur fan stavas det namnet?)