Slitjapan

Äntligen var det dags för mig att åter pröva de kunskaper som Jesper, Rogga och Anton så vänligt under den sista vintern på gymnasiet förlänat mig. Så med raska sprittiga steg, kliande fingrar och målinriktat sinne följde jag den mer eller mindre stora gruppen utlänningar gåendes likt en skolklass längs gatan emot vårt mål. Väl i Nakano skulle det snart visa sig att även här i Japan har jag samma problem med bowlingskor som jag har haft i Sverige: Jag har smala avlånga fötter, närmast hockeyklubbsbladsliknande stycken kött på slutet av mina ben. Detta ger att vid användande av nästan allt annat än converse-skor så glider mina fötter omkring i skorna som shuffle-puckar på ett shufflepuckbräde. Detta åt sidan, efter att ha slitit lite med att hitta ett bowlingklot som kunde rymma mina monster-västerlänningsfingrar så var det jag som fick äran att inleda min banas första serie. Till min förvåning så visade sig min två år på hyllan lagda skruvteknik likt ett vin bara förbättrats med tiden. Med en sådan bra start kände jag hur självsäkerheten växte inom mig, hur jag såg ner på alla de stackarna som för tillfället såg upp till mig, bowlingguden. MER! MER! GE MIG MER! var kanske inte riktigt vad jag kände men något åt det hållet skulle kunna ges som förklaring för vad som jag bestämde mig för att göra. "Okej, jag kommer bara visa det här EN gång! Okej?!" förklarade jag för mina undersåtar. "Detta är "Farsan-stilen"". ....

*Låt mig berätta om far min, en grymt manlig karl som vet hur man gör allt från att bygga stugor till att byta blöjor på ungar utan att klaga. Ibland dyker det dock upp vissa företeelser hos denna patriark som för det ovana ögat kan te sig något underliga, bland dessa hittar vi förstås den klassiska "käken" där kraft dras från frenetiskt "tuggande" med käken för att göra tekniskt svåra, kraftkrävande uppgifter möjliga. Bland dessa finner vi också bowlingtekniken som jag kallar för "Farsan-stilen" och som bäst och enklast förklaras med denna bild från curling vm:



Så fort klotet lämnat min hand hör jag hur det brister. Istället för att se klotet göra en halvmiss fokuserar jag blicken på det största hålet jag någonsin ådstakommit i mitt liv som typbärande varelse. I en bedrövligt lång sekund slets jag mellan de olika val jag hade:
1. Gråta
2. Låtsas som att inget hade hänt
3. Försöka dölja det (helt omöjligt)
4. Teleporteras hem (en given favorit)
5. Göra det till en rolig grej
När jag väntat ut sekunden gjorde jag det till en rolig grej.



Då jag inte kunde hålla på och bowla och samtidigt riskera att hela skrevet skulle falla ur byxorna knöt jag snabbt (efter alla tagit bilder så att de var nöjda) min jacka likt ett förkläde runt midjan. Detta till trots lyckades jag faktiskt vinna hela prylen med en andraserie av godkända 121poäng. Då var jag också den enda i gruppen som kunde hålla mig ifrån att blanda mina 9poängare med ränn-klot varannan gång. Vinsten gav mig ett 3000yens presentkort att köpa böcker för, något som inte alls kommer att täcka upp vad som krävs för att ersätta mina favoritjeans.

Här ser ni vad jag senare klurade ut för att ta mig hem:



Ursäkta den extrema närbilden.

Tur nog, eller kanske inte tur då jag faktiskt jobbat något för detta, så kommer jag att få pengar från skolan.

Vad jag glömt berätta tidigare är att jag i början av denna 3:e nivån på skolan skrev upp mig som ansökande av det lilla stipendium skolan ger ut 4 gånger om året. Detta gav senare att jag var tvungen att skriva en liten liten uppsats och även, dagen innan bowlingen (torsdags), göra en liten intervju med rektorn och en av de adminstrativt arbetande på skolan. Fick igår måndags reda på att pengar kommer att delas ut till alla de som kommit så långt som att göra intervjun vilket innebär 50 000yen till mig. GRATTIS TILL MIG! Tack även till Arm som såg till att min uppsats låg något över vad jag på egen hand kunde prestera.
Vet dock inte vart man hittar Acne-jeans i Tokyo.

Tjohopp, imorrn börjar proven.