Slitjapan

Okej, nu är jag igång igen. Efter en veckas seriös uppvärmning och mentala angrepp mot eget sinne lyckas jag äntligen slå mig ner i obekväm sittposition för att förmedla. Förmedla och utbilda. Det är sånt jag gör bäst. Dock kommer detta inlägg främst fokusera på först nämnda. Då jag inser att ta allt som jag lagt på hyllan i form av idéer, tankar och allmän bullshit på samma gång bara skulle trötta ut inte bara mig utan även den som kan tänkas vilja ta del av det jag skriver så delar jag upp skiten och inleder således med senaste nytt:

Igår var en skjutsad kväll. (då möjligtvis inte alla vet vad skjutsat innebär så här följer en kort beskrivning av denna sävar-slang: ungefär samma innebörd som sjukt men oftast mer lutande åt ett positivt och överraskande håll "en sjuk kväll" skulle därmed inte alls ha samm innebörd)

Japan är förmodligen av alla känt som ett land där folk hittar på skojiga ståhej bäst de vill, på tv, på stan och naturligtvis också hemma och på internet. Detta har lett till att Japan nu är känt som det land där det som vuxen är mest accepterat att bete sig som ett barn. Här anses det ofta att ungdomen är slut redan vid 20 års ålder, viljan att framstå ung riktas mot en yngre livstil än så. Då undomen i Japan idag totalt regeras av "kawaii" (söt/sött) till den milda grad att till och med armen säljer små söta nyckelrings soldater och kakor så blir de vuxnas regression än underligare och enligt mig skrämmande. Nåväl, ett på grund av detta väldigt känt fenomen är Cosplay, där tanken är att klä ut sig för att likna karaktärer från japansk manga/anime. En slags live-liknande verklighetsflykt fast istället för att skapa sin egen karaktär så gäller det att härma de redan existerande karaktärerna så bra som möjligt.
Med ett fenomen som detta så är det då naturligtvis självklart att halloween blir en explosion.

Fett soft ändå, vad var jag tänkte inför denna annalkande halloweenhelg. Kanske man ska skaffa sig nån mask eller nåt å dra omkring på stan och skrika med folk?
Lördag morgon och ett tyfonliknande regnoväder ligger trasmatta över hela Tokyo. Går knappt att gå ut för att handla. Då det sista jag vill på helgdagar är att ligga inne vid datorn och inte få något gjort så är ilskan självklar. Höll dessutom tillbaka på gårdagens izakaya-tripp med skolan som föreberedelse på den feta fest, som jag om än inte visste var den skulle vara, klart visste skulle finnas tillgänglig denna kväll. Planen var även att dyka förbi Yamanote line-festen. Efter att ha gnisslat med tänderna hela dan och helt gett upp hoppet om en trevlig kväll köper jag och lagar middag kring 2030 snåret. Det är nu Magnus kontaktar mig och på något mystiskt vis övertalar mitt i tröghetsträsket djupt nerdragna sinne att det kanske kan vara värt att försöka litegrann ändå, trots att detta inte skulle innebära att jag först skulle måsta äta, duscha och göra mig i ordning, vilket i sin tur leder till en väldigt sen inledning av kvällen.
Utan att lyckats få något svar för vidare information från Magnus anländer jag i Shibuya och rör mig till baren som vi uppenbarligen skulle starta. Magnus mobil har slut batterier. Detta får jag dock inte reda på förrän en och en halv timme senare då Magnus inte alls befinner sig där han skall vara. Tur nog så hade regnet ett tag tidigare slutat falla så 30minuter kan jag vänta på att bli återkontaktad, utanför en 7eleven. Det är här kvällen inte alls tar fart, bara återigen vrider sig i en klart oväntad riktning. Detta genom den något för fulle britt i semi-nakenkostym jag tar för mig att börja prata med. Tillsammans med honom och hans japanske vän jag något senare träffar vandrar vi i en knapp timme Shibuyas gator för att försöka plocka upp brudar. När jag till slut erkänner för mig själv att jag inte alls känner vibben för kvällen och i övrigt är less på att vänta på svar från Magnus går jag tillbaka till tågstationen. 5meter från biljettautomaterna ringer telefonen och kvällen vänder igen. Helt sjukt mot alla odds skippar jag sista tåget och får en helschysst klubbkväll istället för självhat framför datorn från morgon till läggdags.

Vad finns det för lärdomar att dra av detta då? Självklart att allting inte speciellt ofta blir som man tror och att man aldrig ska ge upp. För mig är dock det viktigaste att jag för mig själv bevisat teorin om positivt tänkande och chanstagandes effekter, varje gång jag såg en chans tog jag den efter att först konstaterat att inget dåligt egentligen kunde komma från att ge sig på det, även fast jag kanske inte till 100% kunde veta exakt utkomst. Det är sjukt hur positivt tänkande och chanstagande konspirerar samman och ger födsel till vad som bäst kan beskrivas som turaktiga förhållanden.


Att vara less på fransmän
Hej och hå! Vi kommer från det största rövhålslandet i hela världen och våra sociala förmågor matchas endast av vår hygien. När vi pratar låter det som att vi har en bajskorv i munnen och om inte varje mening innehåller ordet "française" så måste vi enligt lag hoppa från närmst belägna dödliga höjd.
Ungefär så känner jag så fort jag hör det minsta från de nu skenbart miljontals fransmän som bor i mitt guesthouse. Jag försöker inte rättfärdiga min ilska och de andra negativa känslorna jag känner, jag vet att sånt bara är bullshit men jag tycks inte kunna komma ifrån att känna mig klart brydd då det pratas och diskuteras på ljudnivåer som klart inte tar hänsyn till att klockan faktiskt är tre på natten.
Då jag är en person som inte längre låter mina problem växa till lumparryggsäckar innan jag vidtar meningsfull åtgärd och då jag av flera andra anledningar en längre tid har haft viljan att räcka det o så långa fingret till Sakura House är nu alla vidtaganden nödvändiga för att inleda flytt nu genomförda.

Efter att i tisdags pratat med Jesper från skolan om hans nya guesthouse där han till största delen bor med japaner fick jag idén att besöka kontoret för denna från Sakura House helt skiljda förening, Oak House. En längre tid har jag haft svårt att bestämma mig vad som skulle vara det rätta valet: skaffa egen lägenhet, hitta någon att dela lägenhet med, försöka hitta någon japan som är intresserad av att bo med utlänningar, flytta in i familj eller bo kvar. Att flytta till ett annat guesthouse hade jag förkastat då jag inte kunde se hur annat än tur skulle innebära en förändring till det bättre för mig. Nu kunde jag plötsligt inse att genom Oak House så kunde jag förmodligen hitta ett billigare boende där jag samtidigt varje dag skulle ha chans att öva min japanska och också slippa alla depositioner samt inköp av möbler etc. en lägenhet skulle kräva. Så direkt efter skolan i torsdags kunde jag på Oak House kontor hitta ett nytt boende som jag hoppas kommer att förbättra mitt liv på många håll. Detta kändes dock ännu lite för förhastat så jag bad om helgen sova på saken. Fredag var jag stensäker och kunde snabbt gå från negativa känslor till optimism och känslor av glädje bara genom att tänka på flytten. Hade det inte varit dags för skolans izakaya-besök så fort skolan slutade den dagen så hade jag bokat rummet redan då, istället bestämde jag att jag skulle fixa det på lördag.

Här kan vi då återigen se en anledning till ilskan inför det invalidiserande regnet igår, lördag.

Jag har alltså istället idag både bokat nytt boende och sagt upp mitt boende hos Sakura House till den första december. Oturligt nog så var det nyligt tid för att hyra så därför måste jag på något vis stå ut med fransmännen i en månad till. Det är nog dock värt det för ett större rum med tv och kyl, som jag också betalar något mindre för. En annan fräck grej är att huvuddörren har "finger vein authentication".