Slitjapan

Måndag den 14:e drog vi till foten av Fujiberget för att besöka ett av Japan och förmodligen världens bästa nöjesfält, Fujikyuu Highland.

Vi steg upp klockan 06 för att hinna med bussen 0810 från Shinjuku. Vi var fyra som begav oss: jag, Jonas, Arm och Kyuu (taiwanesen från min förra klass). Jag var naturligtvis helt okontaktbar under större delen av bussfärden då jag nästan sett fram emot den lika mycket som nöjesparken. Det är sjukt hur mycket man kommer ur stan när man väl kommer ur staden Tokyo, helt plötsligt så befinner man sig i obeboeliga bergspassager. Väldigt kul var det att se hur stor skillnad det kan vara bara på typen av berg här; i Sverige kan du i princip gå raklång upp för varje kulle/berg/fjäll medan du i Japan har ständig 75° vinkel. Efter kanske 70% av bussturen så kunde man plötsligt se Fuji sticka upp över alla andra berg som om det låg just runt knuten, det visade sig dock att även efter att vi ankommit till Fujikyuu som ligger på den berglösa öppna landsplätt framför Fuji så var det ännu långt långt bort.

Denna måndag var den såkallade "Coming of age"-dagen i Japan på vilken alla som under det tidigare året fyllt 20 firar på diverse vis och även tar foton i finkläderna (Kimono) som sedan det är tänkt skall överräckas till partnern på bröllopsdagen. Då jag fyllde 20 i September så var det även min dag, vilket kanske inte märktes speciellt mycket...



Första riktiga blicken på Fuji sedan jag kom till Japan



Jonas och Kyuu blev snart vänner, till allas glädje.



Superhero-posin' utanför Fujiyama



Tack vare att i princip alla 20-åringar var någon annanstans slapp vi långa köer (upp till 2-3timmar) och kunde 2 av 3 gånger åka Fujiyama efter 15min väntande.

Fujiyama
Världens högsta och en av de längsta bergodalbanor som finns. Efter att ha klättrat 79m över marken, med Fujiberget klart i blick kastas man i klassiskt stuk rakt ner och efter det hit och dit i på dryga 2km bergochdalbanespår. Jag tänker inte hålla på med sånt som att säga att det var kul pga det och det, kan bara säga att jag gillar bergodalbanor.





ドドンパ (DoDoPAH)
En av de snabbaste bergodalbanorna på jorden med topphastigheten 172km/h och vårat första mål efter att vi kommit in på området. 30min kö med ständigt snurrande informationsvideoband om hur man ska göra för att inte dö och "DO DO PAH!" (kagge, kagge, virvel) upprepandes ur övriga högtalare innan vi fick testa den 30sekunder långa åkturen. Som en fjärt ur satans röv skjuts man ut ur ett rör med ärligt talat, även andra gången, sjukt överraskande acceleration.





Trångposin'



Classic shit



Ytterligare en trång pose



Eenjanaika

ええんじゃないか　(Eenjanaika)
Eenjanaika betyder ungefär "Är de' int' najs?!" och är en ramsa som brukades upprepas till trummor dansas till i det feudala Japan. Likt DoDonPah så hade även i kön till denna attraktion "musik" som upprepades galet många gånger innan man faktiskt fick åka. Likt den gamla svenska stoltheten "hang over" så hänger du här med fötterna löst i luften, tillägget på denna Fujikyuu Highlands nyaste bergodalbana är att du även snurrar rätt fritt upponer och runt. På rygg åker man till toppen för att sedan i stupet plösligt se rakt ner mot djävulsgapet, efter det föjler det vanliga, med en massa extraspinn.



Saker som vi inte gjorde
Just då vi var där så fanns det en specialversion av spökhuset, "Biohazard" eller "Resident Evil" som västerlänningar bättre känner det som som vi inte testa på. Denna attraktion var som ett vanligt spökhus med den skillnaden att du med dig hade en pistol som du var tänkt att skjuta "zombierna" med. Då fripasset inte gav oss tillträde till detta skippade vi skiten.
Åka skridskor kunde man också göra, och en hel del andra småprylar som vi inte hade något intresse av.



På väg hem blir jag som vanligt less på att Arm jämt ska driva genom att låtsas att Jonas är hennes pojkvän (ett litet skämt som pågått hur länge som helst). I bakgrunden syns Fujiyama.