Slitjapan

Nåväl... kvick uppdatering kring mitt liv senaste tiden:

Åkte till Sverige med flickvännen och hennes mamma under sommarlovet (bilder skall läggas upp) och är nu tillbaka i Tokyo igen. 

Jag hatar min klass, förutom Michael som förmodligen är den som håller mig ifrån att bara brinna av och dra därifrån. Hur detta (hatet) kommer sig kan bero på flera olika orsaker; jag har en snubbe från Portugal som alltid kommer sent (brukar sitta och hoppas att han inte ska komma alls) och ställer dumma frågor och sånt han missat då han kommer sent, drar bajsdåliga skämt hela tiden och skrattar asmycket själv, har om möjligt världens dryygaste jävla uttal som kanske bara toppas av polskan: jo, ni gissade rätt, hur det har gått till har jag ingen som helst aning om men hon har lyckats hålla sig kvar i samma klass sedan jag började skolan, jag menar kom igen, man bör fan kunna uttala alla vokaler efter (i hennes fall) snart två års studerande. Jag har åtminstone så tur att fransmannen vet om själv att han är helt kass men å andra sidan blir man sjuukt less på hans och polskans jävla naïva världsbild "Jag vill inte gå och röntga mig för om jag skulle ha en sjukdom och inte veta om den så kommer den att hela av sig sjääälv" tack för smöret hippie.

En annan anledning kan vara att jag (ska försöka tala så sakligt som möjligt) nuförtiden inte gör något på lektionerna, leker i princip assistent till läraren "Kom igen nu klasskamrater, svaret på den här frågan klurar ni ut om ni tittar på vad det stod där och där..." osv. Alltså frustration över en utmaningslös utbildning där man hålls tillbaka av en klass som till stor del består av folk som borde vara en eller två nivåer under.

Så sere ut. Nu väntar jag på att Arum ska komma tillbaka så ska vi börja åka på lite Open Campus å kolla in musikuniversiteten. Jajuste, har har ju styrt upp en studio nu till min relativt nya Macbookpro, mer om det sen.